ETT RIKTIGT BLÅBÄR...

…är jag.

Bara att erkänna. Jag är en jäkel på att traska runt i skog och mark, men just bärplockning

är inte min grej. Har aldrig varit en duktig eller ens intresserad bärplockare

och kommer nog aldrig att bli det heller.

Har jag inte lärt mig att gilla det på ett halvsekel, så lär det bli ogillat för mig 

för resten av mitt liv. Lingon kan gå för sig, men blåbär…nop! 

Men nu råkar det ju sig så illa att jag faktiskt har en hel del blåbärsris här på min lilla

tomt. Min lilla plätt av jorden. Och vissa år, då det varit si så där med blåbärs-skörd

så har jag kunnat blunda och titta åt ett helt annat håll och låtsas att blåbären inte 

är något som jag behöver ta ställning till.

Men en sommar som den här, när blåbären formligen rycker mig i byxbuntarna

då jag går till postlådan, så begriper ju till och med jag att något borde göras.

När jag står vinklad som en fällkniv över riset så tänker jag på att det nog inte är lönt för mig att plocka mer än högst någon liter. Typ två. 

För om jag plockar mer så kommer de inte att rymmas i min frys och då behöver jag köpa en frys till och det kostar och så kostar elen, och så kan man ju inte bara ha tre burkar blåbär i en tom 

frys så då blir det att antingen kuta och/eller skjuta runt i skog och mark alternativt 

köpa sig ett innehåll till frysen. Utöver de två litrarna blåbär då.

Något säger mig att det inte skulle vara det mest lönande 

affärerna att fortsätta plocka blåbär! 

Så när jag lite känner att NU har jag nog plockat sommarens sista blåbär,

så är jag inte speciellt svår att övertyga om att nu är det dags räta på ryggen och 

gå de där sju stegen hem.

Går förbi klematisen som ännu orkar bjuda på en liten blåbärsblå blomma. 

Viskar åt den att jag nog ändå föredrar blålila blommor lite mer framom blålila bär.

Fast blåbärspaj sällan ändå är fel.

Men att köpa frys till…nja-a…riktigt där är jag nog inte än. 

Om någonsin.

Och just den insikten gör att jag så mycket mer uppskattar dem som kommer hit till

detta lilla land i norr för att plocka skogens bär för oss, då vi inte vill, har tid, har möjlighet.

För visst, jag vill gärna kunna köpa hem en påse frysta blåbär när andan faller på.

Men att köpa en frys till, för eget behov?

Nja…

En snabb uträkning om vad frysar kostar, timpris på plockning, literpris på

blåbär och lön för mödan ger tyvärr det i handen att jag nog inte

skaffar mig någon ny frys i första rappet precis.

Men att offra en dryg halvtimme för att få ihop till några små blåbärspajer - det är väl okej?!!!

Och det offrar jag gärna en ledig lördagstimme på. 

Men nej, jag hör inte till de där som kan tillbringa timme efter timme och en timme 

till på det för att plocka det blå guldet.

Så, nu har jag erkänt det! 

Men en jäkel på att sno ihop en paj av några surt ihoprafsade blåbär, det är jag dock! 

Eftersom vi inte var så många och en del dessutom åker vidare och 

även om jag vet att om jag skulle ta en halväten blåbärspaj till jobbet på

måndag så skulle den lätt försvinna, så blev det denna gång att 

baka minipajer...

Väldans uppskattat även det! 

Kanske jag sen också måste röja lite utrymme i frysen för 

någon extra liter blåbär.

För herrejee….så gott det ändå är! 

JAG KOM SENT IGÅNG...

…med att peta ner mina jordgubbsplantor i jorden.

Gudarna vet vad jag sysslade med då, men en trädgårdstomte var jag inte.

Mycket var jag sent ut med i år. 

Och nu får jag dra med sviterna av det.

Jordgubbar kommer det hur mycket som helst.

Bara det att de är jobbigt gröna än.

Och värmen, den har vi ju inte haft överlopps av i år precis, och det är kanske

lite det som skulle behövas.

Mina arma plantor står ju inte alls ute på ett soligt fält,

utan tvärtom lite inklämda mellan squash och skuggade av björken, 

så ingen undra på att produktionen har dragit lite ut på tiden.

Men det kommer väl snart. Stunden att gå ut och skörda egna jordgubbar! 

Tills dess får jag nöja mig med blåbär, som växer lite här och där på tomten.

Inte så man klagar över det precis! 

I morgon skall jag ta itu med det…det har ju OMG lovats SOL och till och med lite värme.

Lite känns det ju nog som om det skulle vara en lugnet före stormen, 

för på söndag skall det igen vräka ner…regn.

Det har varit en märklig sommar det här.

Hela (resten) av världen badar i värme och i hetta, men ovan Skandinavien har en

liten isigt blå ärta av lågtryck parkerat sig.

På sitt sätt är det otroligt intressant. Det här med väderlek, vindar, låg- och 

högtyck, klimat och golfströmmar, istider och el nino. 

Och hur försvinnande små vi människor ändå är här på jorden.

Vi, jordgubbarna och jordgummorna, 

vi som lever här och kan inget annat än böja oss för vädret.

Är det vädrets makter eller bara väder. Likaväl böjer vi oss.

Vi små.

LITE LÖJLIGT GOTT...

 Ja, det är väl så att jag än en gång hakar på alla världens trender typ ett 

sekel efter alla andra. 

Vid lämpliga tillfällen har jag väl hört ord som grytbröd och pataleipä flaxa

förbi mina öron, men på något vis, trots den färskt bröd-älskare jag ändå är,

har det inte riktigt krupit in i mitt medvetande.

Kanske för att jag inte är en galet ivrig bagare. Trots denna kärlek till nybakat bröd.

Men å andra sidan…vem älskar inte färskt bröd?

Men jag är ju bara bekväm av mig. Varför förneka till det.

I min drömvärld så vill jag att ett gott bröd skall födas på samma sätt

som man rör ihop en god pastamiddag. 

Man bara…rör.

Och här har vi det.

Inget knådande. Inga knepiga och svår-tvättade maskiner. Inget krångligt alls.

Bara en skål. En träslev. En gryta. En ugn. 

Och lite tid.

Att det blev grytbröd för min del just nu har ingen annan

orsak än att jag helt enkelt hade lite speltmjöl i skåpet som höll på 

att tippa över "bäst-före-datumet och något borde göras! 

Det finns säkert en massa recept ute på nätet,

men här kommer mitt: 

ETT BRÖD

7,5 dl vetemjöl

2 dl speltmjöl

en knapp halv tsk torrjäst 

(eller mindre än en ärta färskjäst)

2 tsk salt 

(kunde kanhända vara lite mindre i min smak, men det här brödet 

behöver nog sälta för att hitta sin rätta karaktär tror jag, 

men nästa gång blir det kanske en rejält rågad tsk för min del)

4,5 - 5 dl vatten 

(42 grader för torrjäst, 37 grader för färsk)

2 msk olja.

Blanda ihop alla torra ingredienser i en stor skål.

Värm vattnet och rör ihop med de övriga ingredienserna.

Och bara rör ihop så det är hyfsat blandat - knåda inte! 

Det skall vara en lite kladdig deg som fortfarande går att bearbeta med

träslev, men torr nog att man fått med allt mjöl från kanterna.

Då är det perfekt, och dags att slingra oljan över degen.

Lägg sedan en plastfolie över härligheten

och lämna det hela på köksbänken till nästa dag.

För egen del blev det nog 24 timmar. 

Kväll till kväll.

Häll ut degen på välmjölat bord.

Knåda inte (!) utan bara "lyft över" degen på sig själv ett par tre gånger 

så det blir en fin hög. Strö över mjöl.

Degen skall vara lite bubblig och mycket kladdig.

Sätt ugnen på 225 grader och lägg in grytan i ugnen.

Låt degen jäsa på bordet under plastfilm och duk (lite extra gosigt) 

en halvtimme eller under den tid det tar att värma upp ugnen.

(i något recept står det att det skall jäsa 2 timmar - men det känns 

kanske lite att ta i, det här brödet blir härligt luftigt med kortare jästid också).

Tippa över degen i den heta grytan, med den snyggare sidan uppåt.

Jag skar med vass kniv ett par snitt i brödet, men det kanske är bara estetik?

Lägg på locket till grytan(* och så in i ugnen på en halvtimme.

Efter en halvtimme, ta bort locket och grädda vidare i 15-30 minuter.

Beroende på ugn.

Jag hade mitt bröd i ugnen 20 minuter sådär innan ytan började bli lite "bränd".

Och då var brödet helt gräddat igenom. 

Men det är min ugn det. 

* 

Att det var så här attans enkelt att göra ett så gudomligt gott bröd

och att jag inte kommit på att testa det tidigare.

Man kan ju undra var jag haft min fokus! 

Det finns ett par, tre brödrecept till som klättrat in i min själ.

Det är oknådade baguetter och små soppbröd (också de träslevsrecept, vadå lat bagare?) 

och en galet god foccacia.

Och så detta.

Lite surdegsbrödsfeelis utan surdegs-jumpan liksom.

Inte helt, men nästan.

*

P.S. *) gör man brödet i gjut-järnsgruta så  är det nog säkert läge att 

olja grytan ett varv innan man tippar degen i. 

NÄR KATTEN ÄR BORTA...

….hoppar råttorna på bordet.

Och jag kan heeeelt ge mig hän åt det där gröna käket som jag så gillar nu när grabbar och gubbar 

firar tumis-semester på annan ort och oj oj oj, vad jag frossar i aubergine och svamp och, och

allt det där som tyvärr karlarna i min absoluta närhet lite smått rynkar näsan åt.

För all del jag kan, och gör också, åt mig den mat jag vill - men ändå blir det annat 

när jag har en tonåring i huset som inte heeeeeeeeeeelt faller i trans för vege-mat.

Man vill ju också att resten av gänget som stundvis delar matbord skall få det de vill ha.

Bara för att jag valt vegetariskt så betyder det ju inte att alla i min närvaro behöver göra det.

Och när vi talar om andra vuxna så kan de ju alltid hämta och kocka ihop det animaliska de vill.

Be my guest - grillen är er.

Men med lillungen har det varit knepigare. 

Han är ju så där väldans till och ifrån när det gäller kött.

Och jag vill inte styra honom på något vis. 

Det skall nog helt vara hans eget val om han vill äta kött i framtiden eller inte.

Men medan den "katten" är på sommarbete på annat håll så kan jag

roa mig med att laga just sådan mat jag vill. 

Själviskt och alldeles o-lutheranskt underbart! 

 I går lagade jag en galet god pasta med soijabitar som "kyckling" 

och idag snurrade jag ihop en couscous-sallad med aubergine, kikärter, persilja 

och torkad aprikos (!) vilket är helt tokgott hur märklig kombinationen än kan låta.

Skulle bara hoppas att fler gav det vegetariska en chans.

Inte behöver man ju omvända sig till något alls, men att testa på det en månad

eller två - man hittar så många nya smaker, så mycket nya recept och så

många insikter som man inte ens visste att man behövde.

Om bara alla människor i världen valde EN vegetarisk dag I VECKAN.

Vet ni vilken ENORM snöbollseffekt det skulle ha på hela världens ekosystem?

På ett positivt sätt - om nu någon trodde något annat?

Tänkte väl det, de flesta av oss VET ju alla hur vi borde handla - vi bara inte alltid gör det.

*

Så för mig egen, mycket lilla och särdeles blygsamma, del vill jag utmana er alla

att ge det vegetariska en chans. En dag, en vecka, en månad, ett år.

You name it! 

Helt det samma, bara testa på det. 

Öppna sinnet och själen för nya smaker, nya upplevelser redan där i butiken, 

på torget, i köket och sist men inte minst, vid matbordet.

Det är knappast en överraskning för någon att både klimatet,

naturen, hela mänskligheten och den egna kroppen (och knoppen) tackar.

Så why not?

*

(Dessutom är det gott! Det ÄR inte bara gräs man äter…..om nu någon fortfarande undrar?)

INGET NYTT PÅ VÄDERFRONTEN...

Det är fortsatt svalt och lite regnigt och lite soligt och egentligen känns det nästan som om 

det är så här den här sommaren kommer att vara.

Och då är det nästan lika bra att bara börja gilla läget.

Huoh…*djup suck*.

Naturen i stort tycks bry sig sju i om det är 17 eller 24 grader.

Eller det är klart det gör, blommorna håller sina blommor lite längre nu.

Men vad hjälper det, bina ogillar läget. Och bönderna och semesterfirarna och ja, 

visst är det skillnad för många. 

Men blommorna blommar ändå lite som dom ska.

En av mina favoriter är grässtjärnblomman som är så galet fin och stilig och

ren och enkel och lätt i hela sitt väsen. 

Jag har den lite här och där i trädgården, där ivrigt rensande inte gått

fram - vilket i praktiken i år betyder så gott som hela trädgården.

Dras ännu av sviterna av det man kallar Frusen Skuldra och att riva och rycka är

inte riktigt min grej än. Men det går hela tiden åt rätt håll, så

jag hoppas på att få rensa ordentligt så småningom.

Fast just stjärnblomman får nog stanna i trädgården ändå.

För den är så fin! 

På stugan finns inte så mycket att rensa. Det är ju mest vild natur där. 

Och den också av den mer karga varianten.

Men i en av tallarna klättrar ett vildvin runt, och döm om min förvåning när 

det redan börjar rodna så smått.

Hu, fick den allra första sensommarkänslan, fast den där "grund-

sommarkänslan" med varma klippor och sköna bad, 

långa kvällar i trädgården och milda morgnar inte

infunnit sig än en endaste gång.

 Kantarellerna i skogen gjorde i saken bättre. 

Också det matade sensommarkänslan.

Och det bästa med sensommaren är ju att skördetiden står där och bara väntar på

oss. Jag älskar det, när allt mognar och man kan gå ut i 

trädgården och hämta in sina egna bönor och rosta dem i ugn.

Och egen potatis, och sockerärter och jordgubbar! 

Planterade nya jordgubbsplantor väldigt sent i år, så får vänta lite 

till förrän jag kan gå ut och smaska i mig det, men de kommer, 

de kommer. Bara det skulle bli lite varmare.

Men som det nu ser ut - inget nytt på väderfronten.