LITE LÖJLIGT GOTT...

 Ja, det är väl så att jag än en gång hakar på alla världens trender typ ett 
sekel efter alla andra. 
Vid lämpliga tillfällen har jag väl hört ord som grytbröd och pataleipä flaxa
förbi mina öron, men på något vis, trots den färskt bröd-älskare jag ändå är,
har det inte riktigt krupit in i mitt medvetande.

Kanske för att jag inte är en galet ivrig bagare. Trots denna kärlek till nybakat bröd.
Men å andra sidan…vem älskar inte färskt bröd?
Men jag är ju bara bekväm av mig. Varför förneka till det.
I min drömvärld så vill jag att ett gott bröd skall födas på samma sätt
som man rör ihop en god pastamiddag. 
Man bara…rör.
Och här har vi det.

Inget knådande. Inga knepiga och svår-tvättade maskiner. Inget krångligt alls.
Bara en skål. En träslev. En gryta. En ugn. 
Och lite tid.

Att det blev grytbröd för min del just nu har ingen annan
orsak än att jag helt enkelt hade lite speltmjöl i skåpet som höll på 
att tippa över "bäst-före-datumet och något borde göras! 

Det finns säkert en massa recept ute på nätet,
men här kommer mitt: 


ETT BRÖD

7,5 dl vetemjöl
2 dl speltmjöl
en knapp halv tsk torrjäst 
(eller mindre än en ärta färskjäst)
2 tsk salt 
(kunde kanhända vara lite mindre i min smak, men det här brödet 
behöver nog sälta för att hitta sin rätta karaktär tror jag, 
men nästa gång blir det kanske en rejält rågad tsk för min del)

4,5 - 5 dl vatten 
(42 grader för torrjäst, 37 grader för färsk)
2 msk olja.

Blanda ihop alla torra ingredienser i en stor skål.
Värm vattnet och rör ihop med de övriga ingredienserna.
Och bara rör ihop så det är hyfsat blandat - knåda inte! 
Det skall vara en lite kladdig deg som fortfarande går att bearbeta med
träslev, men torr nog att man fått med allt mjöl från kanterna.
Då är det perfekt, och dags att slingra oljan över degen.

Lägg sedan en plastfolie över härligheten
och lämna det hela på köksbänken till nästa dag.

För egen del blev det nog 24 timmar. 
Kväll till kväll.

Häll ut degen på välmjölat bord.
Knåda inte (!) utan bara "lyft över" degen på sig själv ett par tre gånger 
så det blir en fin hög. Strö över mjöl.
Degen skall vara lite bubblig och mycket kladdig.

Sätt ugnen på 225 grader och lägg in grytan i ugnen.
Låt degen jäsa på bordet under plastfilm och duk (lite extra gosigt) 
en halvtimme eller under den tid det tar att värma upp ugnen.

(i något recept står det att det skall jäsa 2 timmar - men det känns 
kanske lite att ta i, det här brödet blir härligt luftigt med kortare jästid också).

Tippa över degen i den heta grytan, med den snyggare sidan uppåt.
Jag skar med vass kniv ett par snitt i brödet, men det kanske är bara estetik?

Lägg på locket till grytan(* och så in i ugnen på en halvtimme.
Efter en halvtimme, ta bort locket och grädda vidare i 15-30 minuter.
Beroende på ugn.

Jag hade mitt bröd i ugnen 20 minuter sådär innan ytan började bli lite "bränd".
Och då var brödet helt gräddat igenom. 

Men det är min ugn det. 


Att det var så här attans enkelt att göra ett så gudomligt gott bröd
och att jag inte kommit på att testa det tidigare.
Man kan ju undra var jag haft min fokus! 

Det finns ett par, tre brödrecept till som klättrat in i min själ.
Det är oknådade baguetter och små soppbröd (också de träslevsrecept, vadå lat bagare?) 
och en galet god foccacia.
Och så detta.

Lite surdegsbrödsfeelis utan surdegs-jumpan liksom.
Inte helt, men nästan.

*


P.S. *) gör man brödet i gjut-järnsgruta så  är det nog säkert läge att 
olja grytan ett varv innan man tippar degen i. 



NÄR KATTEN ÄR BORTA...

….hoppar råttorna på bordet.
Och jag kan heeeelt ge mig hän åt det där gröna käket som jag så gillar nu när grabbar och gubbar 
firar tumis-semester på annan ort och oj oj oj, vad jag frossar i aubergine och svamp och, och
allt det där som tyvärr karlarna i min absoluta närhet lite smått rynkar näsan åt.

För all del jag kan, och gör också, åt mig den mat jag vill - men ändå blir det annat 
när jag har en tonåring i huset som inte heeeeeeeeeeelt faller i trans för vege-mat.

Man vill ju också att resten av gänget som stundvis delar matbord skall få det de vill ha.
Bara för att jag valt vegetariskt så betyder det ju inte att alla i min närvaro behöver göra det.
Och när vi talar om andra vuxna så kan de ju alltid hämta och kocka ihop det animaliska de vill.
Be my guest - grillen är er.

Men med lillungen har det varit knepigare. 
Han är ju så där väldans till och ifrån när det gäller kött.

Och jag vill inte styra honom på något vis. 
Det skall nog helt vara hans eget val om han vill äta kött i framtiden eller inte.

Men medan den "katten" är på sommarbete på annat håll så kan jag
roa mig med att laga just sådan mat jag vill. 
Själviskt och alldeles o-lutheranskt underbart! 

 I går lagade jag en galet god pasta med soijabitar som "kyckling" 
och idag snurrade jag ihop en couscous-sallad med aubergine, kikärter, persilja 
och torkad aprikos (!) vilket är helt tokgott hur märklig kombinationen än kan låta.
Skulle bara hoppas att fler gav det vegetariska en chans.

Inte behöver man ju omvända sig till något alls, men att testa på det en månad
eller två - man hittar så många nya smaker, så mycket nya recept och så
många insikter som man inte ens visste att man behövde.

Om bara alla människor i världen valde EN vegetarisk dag I VECKAN.
Vet ni vilken ENORM snöbollseffekt det skulle ha på hela världens ekosystem?
På ett positivt sätt - om nu någon trodde något annat?

Tänkte väl det, de flesta av oss VET ju alla hur vi borde handla - vi bara inte alltid gör det.

*

Så för mig egen, mycket lilla och särdeles blygsamma, del vill jag utmana er alla
att ge det vegetariska en chans. En dag, en vecka, en månad, ett år.
You name it! 

Helt det samma, bara testa på det. 
Öppna sinnet och själen för nya smaker, nya upplevelser redan där i butiken, 
på torget, i köket och sist men inte minst, vid matbordet.

Det är knappast en överraskning för någon att både klimatet,
naturen, hela mänskligheten och den egna kroppen (och knoppen) tackar.

Så why not?

*

(Dessutom är det gott! Det ÄR inte bara gräs man äter…..om nu någon fortfarande undrar?)


INGET NYTT PÅ VÄDERFRONTEN...

Det är fortsatt svalt och lite regnigt och lite soligt och egentligen känns det nästan som om 
det är så här den här sommaren kommer att vara.
Och då är det nästan lika bra att bara börja gilla läget.
Huoh…*djup suck*.

Naturen i stort tycks bry sig sju i om det är 17 eller 24 grader.
Eller det är klart det gör, blommorna håller sina blommor lite längre nu.
Men vad hjälper det, bina ogillar läget. Och bönderna och semesterfirarna och ja, 
visst är det skillnad för många. 
Men blommorna blommar ändå lite som dom ska.

En av mina favoriter är grässtjärnblomman som är så galet fin och stilig och
ren och enkel och lätt i hela sitt väsen. 
Jag har den lite här och där i trädgården, där ivrigt rensande inte gått
fram - vilket i praktiken i år betyder så gott som hela trädgården.

Dras ännu av sviterna av det man kallar Frusen Skuldra och att riva och rycka är
inte riktigt min grej än. Men det går hela tiden åt rätt håll, så
jag hoppas på att få rensa ordentligt så småningom.

Fast just stjärnblomman får nog stanna i trädgården ändå.
För den är så fin! 

På stugan finns inte så mycket att rensa. Det är ju mest vild natur där. 
Och den också av den mer karga varianten.
Men i en av tallarna klättrar ett vildvin runt, och döm om min förvåning när 
det redan börjar rodna så smått.

Hu, fick den allra första sensommarkänslan, fast den där "grund-
sommarkänslan" med varma klippor och sköna bad, 
långa kvällar i trädgården och milda morgnar inte
infunnit sig än en endaste gång.

 Kantarellerna i skogen gjorde i saken bättre. 
Också det matade sensommarkänslan.



Och det bästa med sensommaren är ju att skördetiden står där och bara väntar på
oss. Jag älskar det, när allt mognar och man kan gå ut i 
trädgården och hämta in sina egna bönor och rosta dem i ugn.

Och egen potatis, och sockerärter och jordgubbar! 

Planterade nya jordgubbsplantor väldigt sent i år, så får vänta lite 
till förrän jag kan gå ut och smaska i mig det, men de kommer, 
de kommer. Bara det skulle bli lite varmare.

Men som det nu ser ut - inget nytt på väderfronten.

SKÖRDA EN FAVORIT...

Jag är hemskt förtjust i spenat. På alla sätt och vis.
Den är enkel, nästan så det är lite löjligt, att odla.
Så till den grad att jag inte alls förstår att inte precis alla som regerar över 
ett par kvadratmeter jord inte odlar spenat.
Må vara att någon liten snigel varit och tullat på ett blad eller två, men
i övrigt har jag inte stött på några som helst problem.
Och jag har odlat spenat så fort det varit möjligt, typ de senaste 
tjugo åren. Tjugofem kanske?
Kanske nästan hela mitt vuxna liv liksom.
Och som mat. Finns det någon som inte gillar spenat?
Man kanske inte blir fullt så stark som Kippari Kalle av att käka spenat, 
(Karl Alfred heter han visst "på-riktigt-på-svenska")
Men ingen kan väl heller påstå att det skulle vara till skada?

Och jag som oftast väljer vegetariskt om jag bara kan så känner att man 
nog inte kan ha FÖR mycket spenat i sin frys.

De där små gröna påsarna med hackad spenat har räddat mången middag vill
jag lova. Har man spenat, fetaost, morot och tomatpure hemma i skafferiet så
snurrar man ihop en vege-lasagne som slår vilken köttlasagne som
helst med hästlängder.  Jag lovar! 
Om en månad så där så flyttar lillgrabben ett steg närmare huvudstan då han börjar studera där, 
 och om jag får mitt nuvarande hus och hem sålt, 
så flyttar jag också åt det hållet.

Men att plötsligt inte längre behöva fundera på en köttätande unges menyer gör
att jag en tid kommer att bara kunna koncentrera mig på vegetariska rätter.

Det som jag tycker att varit knepigt med att vara vegetarian är att 
fortfarande, anno 2015, så är lunchrestaurangernas utbud på vegemat 
skrämmande dåligt! 

Jag vet inte om det beror på att de här i Finland, som av olika orsaker, valt 
vegetariskt inte ställer krav på restaurangerna? 
Eller är det så att vegetarianerna är (än) så få?

Att det tar sådan tid innan man begriper att vi i framtiden nog
behöver välja mycket, mycket, mycket  mera grönt i maten än vi gör idag.
Inte av ideologiska skäl, inte av hälsoskäl, inte ens av djur-etiska skäl utan för 
klimatets skull, för vår överlevnad. 

Att äta mindre eller inget kött alls är det enda som kan stoppa 
den globala uppvärmningen. 
Det är vårt joker-kort. 

Och det är med det vi sitter på hand just nu. 
De andra korten har vi redan lagt på bordet.

*

För egen del kan jag tänka mig så många svårare val, knepigare vägar och 
smärtsammare avstående än att skippa köttet.

Men jag vet….det är en lång väg att gå.

*

För egen del har jag fyllt frysen med spenat.
Inte en stor grej för mig, men kanske en stor grej för framtida mänsklighet.

Kanske det är så vi behöver tänka? 






EN NY FAVORIT BLAND SOMMARBLOMMOR...

En avigsida (för mig) att jobbat med blommor i så många år är att på något
plan blir man så korvstoppad-mätt på alla de "vanliga" blommorna att ingen makt i världen
skulle få mig att sätta en enda cent på margeritter, krysantemer, julstjärnor eller 
flitiga lisor. Eller pelargoner. 
Mårbacka undantaget, för den kan man bara sticklings-föröka vilket gör
att den aldrig blir en massproduktion som händer med 
pelargoner som förökas med frösådd. 
Dessutom är det ju en väldans fin och tålig pelargon.


Det är inte någon som helst form av "snobberi" som någon ville få det att vara.
Det är bara att mättnaden, av de där "miljonproducerade" växterna som får det
att nästan kväljas i mig när jag ser dem, är så nådd för min del.

De kan vara fina hos andra, men jag bara inte vill ha dem själv.
Vilket gör att en stor del av mina sommarblommor är lite
udda och underliga och som många undrar varför jag odlar över huvudtaget…

Samtidigt tycker jag att det är skoj att testa nya sorter och nya arter.
Bara de inte är tretton-på-dussinet-stuff.

Årets test by accident är den här.

Jag vet att det är någon form av Streptocarpus - kornettblomma, men 
vilken sort är ännu oklart för mig.

Köpte den i Amiralstorps växthus i Bromarv (tyvärr verkar de inte ha en 
websida eller fb-sida som är uppdaterad så man kunde länka) för 
plantorna jag köpte där var av så fin kvalité! 
Trots att försommaren varit som den varit och odlarna blivit "sittande" med en massa
plantor. Men den här var helt suverän! 

Jag har en stor (ampel) som jag bara stuvat i ett rostigt ämbar för i min värld är det 
snyggare än en vit plastkruka, ni vet…

Och så har jag för den här stora skött frånvarobevattningen med två BLUMAT kruk-bevattnare.

Det funkar helt super! Har använt mina i många år redan och är 
mer än nöjd! Verkar finnas att köpa på nätet och i vissa Prisma-butiker.
Tre stycken kostar runt 8 € och är absolut värt sitt pris.

Jag tror jag har berättat om hur bar det funkar tidigare också, läs HÄR
Och min glädje över den här uppfinningen har minsann inte minskat! 



Man kan galant "gömma" sitt bevattningssystem och på så sätt inte ens uppmärksamma
påpassliga tjuvar på att man minsann inte alls är hemma. 
Åtminstone lättlurade tjuvar kan gå på det. Kanske?

Men till själva växten ännu ja.

Visst, den stora hade fått ett bevattningssystem att luta sig tillbaka på, men så hade jag två små 
krukor, en i en smörbytta på bordet och den i lilla ampeln på första bilden.

Eftersom jag då bara har ett begränsat antal BLUMATer så blev det att liksom
"offra" några krukor. De här två fick offras.
Trodde jag! 

Döm om min förvåning då jag återkom två och en halv vecka senare till stugan och ser att 
även blommorna i de små krukorna blommade och mådde hur bra som helst.
Nu kunde man ju tro att de fått sig en liten blöta från naturen i form av dagligt regn eller så,
men det stämmer inte. Båda krukorna har stått/hängt under tak så ingen hjälp där
inte. Och visst…krukorna var torra, och visst det har ju inte varit en tokvarm sommar,
men ändå….de levde. Riktigt välmående dessutom! 

Vilken blomma! 


Att det är riktigt säkert att den här halkade in på min top fem-lista så det small om det.

Sommarens vackraste.
Enligt mig.

*
Senare uppdaterat:

Här är hela härlighetens namn:

Streptocarpus saxorum 'Concord Blue'
(Streptocarpella)