EN VILD OCH VILSEN TRÄDGÅRD...

Det farliga med att överta en prydlig och snygg trädgård, nästan på gränsen till för städad för
min smak är den att man tycker att man inte behöver göra något alls.

Men nu har ju nog verkligheten lite hunnit fatt mig. Isynnerhet under
den senaste månaden, då det regnat och varit, för växtligheten, precis lagom varmt
så att det vuxit i trädgården helt hysteriskt.
Och den senaste månaden har jag inte speciellt mycket varit hemma då.

Så har en del att ta itu med när jag nu är lite mer stationerad här.
Oj, oj…blir att se sanningen i vitögat, dra på trädgårdshandskarna och vässa lien.

Men inte är det nu bara ogräsen som frodas i trädgården.

Clematisen har kastat sina slingrande knoppar över stenen, precis som jag 
planerat då jag planterade den där då jag precis flyttat in här.
I mitt huvud såg jag hur den skulle få stenen att blomma. 
Vi är nära det nu. 
Knoppar, knoppar…bara att vänta lite till! 

Vid bastuns knut håller den här rosen på att slå ut.
Har ingen aning om vilken ros det är, men den doftar gudomligt och har tusen och åter
tusen knoppar. Tyvärr vissnar den snabbare än fort, isynnerhet i regnigt väder, så det gäller 
att vara snabbt framme med näsan om man vill njuta rosdoft så som vädret är just nu…

Kunde jag, så skulle jag krypa in i den här rosen och bo där en stund och bara låta
mig berusas av doften, av de silkeslena kronbladen och av färgen som är 
så perfekt rosa utan att vara äcklig.
Precis lagom lite rosa, på ett rätt sätt.

Så perfekt en ros kan bli, helt enkelt.
Enligt mig då.

Att det finns ros-åsikter ungefär lika många som det finns rosor…
äh…vi tar det en annan gång.


En till som hör till mina favoriter;
krolliljan

Må vara att det finns ett dussin eller två mer lysande, flärdiga och färggrannare
kusiner till denna, men det är den här mitt hjärta klappar lite extra för.

I sitt enkla väsen är den så mycket vackrare än sina vräkigare systrar.

Hos mig delar den växtplats med något så ofint som nässlor.
Lite 'skönheten och odjuret' över det hela liksom.
Och i de små krukorna invid dörren kämpar penséerna fortfarande om sin tillvaro.
Den kyliga sommaren har gjort det att "vårblommorna" oftast överlevt och orkat 
blomma på långt in på sommaren.

En sådan här sommar måste vara mördande för alla som odlat sommarblommor.
Som fd florist, i mitt "förra liv", så svider det i själen lite en sådan här sommar.
Jag vet hur det är…

Först väntar man med att köpa "de riktiga"sommarblommorna och satsar lite smått 
på några säkra kort som klarar frost där i början av sommaren.
En kall (och regnig) försommar gör att de där tidigaste sommarblommorna håller i 
och är hur fina som helst. Samtidigt som de "riktiga" sommarblommorna i växthusen och 
i plantbutikerna blir "över-åldriga" då de inte får komma ut i större krukor och i värme och sol.
Och så vill ingen ha dem. 

För att de där vårblommorna i de egna krukorna fortfarande är så fina - 
och sommarens "riktiga" blommor i plantbutiken är så trötta redan nu.

För en sommarblomsplantodlare finns knappast någon värre sommar 
än den som den som är nu.

När man liksom går från en utdragen maj till en tidig augusti direkt.

Snacka om att bli snuvad på konfekten.

Och nu talat jag om någons levebröd och inte bara en lite kylig semester.

*

Så varför inte göra någon odlare lite lycklig och köpa blommor.

För att hjälpa någon annan, understöda en lokal företagare och 
göra den egna tillvaron lite vackrare. 

För det är ju det som blommor gör.

Förgyller.

Och inte bara för ögat utan minst lika mycket för själen.
Pröva och se.



TILLBAKA I VARDAGEN...

…första arbetsdagen efter semestern avklarad.

Har nästan fått det mesta undanstuvat efter min resa, förutom
sovsäcken som fått hänga och luftas innan jag hänger undan den för
den här gången. 

Som om katten hade en aning om att sovsäckens påse har något med
mitt försvinnande att göra så har hon nu bestämt
legat och tryckt på påsen ett par kvällar.

Och blängt på mig.
Det var tydligen inte alldeles populärt att resa bort så där.
Fast omvårdnaden här hemma var omskött och det verkligen inte gick någon
nöd på kissen alls, så ändå får jag De Där sårade blickarna.
Blir nog att ta med henne till stugan på veckoslutet, annars…

Här hemma har det vuxit i odlingslådorna så det knakar i fogarna.
I morgon blir det nog att skörda spenaten. 
Och skogarna lär vara fulla av kantareller så nu blir
det nog att börja samla på förråden inför vintern.

Vadå? SA jag det där? 

Bara för att semestern är slut är ju sommaren minsann inte över,
men det känns lite så ändå.
Och allt det där om att börja skörda.
Blåbären som mognar, kantarellerna, löken i landet.

Vardagen. 


I TUVULLENS RIKE...

När jag i tiderna valde Tuvull som namn för min blogg, så anade jag föga att jag
flera år senare skulle sitta på en tuva i på en myr i Lappland och vara omgiven av 
total tystnad och…tuvull…och fota fåglar.

Så komiskt på något sätt. Hur livet för.

Sedan barn har jag gillat tuvull. Det är någon karg och enkel skönhet i den
som samtidigt är både mjuk och riktigt tuff. 
Skir och seg. Vild och tam.

Tuvull kan växa vid ett dike i stan och här ute på de riktigt ödsliga myrarna.
Jo, jag kan nog fortfarande så identifiera mig med tuvullen.

Lika hemma - eller vilsen - var man än påträffar den.
Därute på myren kom min vägg emot. 
Jag hade lite anat det, men vill ge det en chans.
Det var inte för ljungpiparen (bilden) vi hade kommit hit utan
något lite mer ädelt i fågelväg.
Men eftersom jag inte riktigt är så insnöad på att bonga vare sig fåglar eller dess
ungar och bon, så gjorde jag valet att stanna på säker mark.
Eller mark och mark…allt gungar och flyter ju ute på ett kärr.
Men nej, här gick min gräns.

Har ingen som helst lust att offra min kamera-utrustning eller mig själv för
den delen för att ta sig fram till ett fågelbo.

SÅ ivrig är jag inte.



Stannar med glädje här och njuter av tuvullen och ljungpiparen som inte alls verkar speciellt 
störd över att jag och sonen alldeles tydligt parkerat oss mitt i deras revir.

Galet fina fåglar är de här. 

Och tänk - dem hade jag aldrig sett om jag inte tagit mig ut hit.
Till tuvullens rike.



LITE NÄRMARE RESANS MÅL...

Och den där dagen och klockslaget som var det enda inprickade.
Dagen innan hade vi kört tvärs genom Finland från östra sidan till den västra kusten. 
Första gången tog vi in på en stor camping mitt i stan (Uleåborg) för vi började nog alla
längta efter en varm dusch. 
Även om vädret faktiskt varit helt okej på vår resa, med temperaturer runt tjugo och ytterst få 
regnskurar,  så har den kyliga sommaren ändå gjort att vattnen i sjöarna inte precis lockar 
till simturer. 
Så en dusch…varm. Bara åååh, liksom! 

Följande morgon gick vi en sväng i stan, plockade på oss lite godsaker från Saluhallen
i Uleåborg och styrde bilens nos norrut igen.

Snart, snart skall ni få se varför vi överhuvudtaget kom på idén att stuva in oss i bilen och ge oss iväg.
Nå, jag hade kanske inte behövt denna morot och mål, men karlsloken jag hade med mig
brinner lite extra för det här. Och jag gillar det ju också. Lite. 
För mig hade det nog kanske räckt med den här sköna frihetskänslan att bara dra dit näsan 
pekar, utan tidtabeller och större mål. Bara gå på känslan. 

Men nu hade vi ju ändå ett mål. 
Och det ligger ute på kärren. 

Kärren som finns ute i ingenstans.



Där det är mygg till förbannelse 
(just den här dagen blåste det friskt på kärret, tack för det!)
och bromsar stora som små hus som bara väntat på mig
(just den här sommaren är ju kylig nog för att de nästan uteblir, tack för det!)
och dit gick vi. 


Någon som gjort det? Gått på ett kärr. Ett stort kärr?

Man skall liksom ta sig 300 m rakt fram, men får gå flera km (!) kors och tvärs över
kärret för att försöka hålla sig till tuvor som kanske håller ens tyngd.
Och att sommaren varit så regnig gjorde inte saken bättre på något vis.
De flesta steg man tog sjönk ner till halva vaden och då gick vi där det var torrt!

Flåsande med kamerautrustning och regnutrustning för både mig och kameran i ryggsäcken 
påminde jag mig om att verkligen skall ta tag i det här med joggande bara jag kommer hem! 

Att släpa en kontorsråtta ut hit…bara det! 

Men oj vad jag ändå njöt.

Jag älskar myrarnas absoluta ödslighet.
Det finns knappast någon plats i världen där man är mer 
utanför precis allt än på en myr någonstans i de djupa skogarna.

Och hit återkommer vårt mål.
Varje år.


 Helt galet fascinerande egentligen.
Till en tuva i ett kärr mitt i ingenstans.



ATT HITTA EN RIKTIG PÄRLA...

Ja, vi åkte ju iväg utan någon plan alls.
Och eftersom vi hade både kök och sovrum bak i bilen så var det bara att stanna när man hade lust.
Vi hade kört någon timme och började känna oss lite småhungriga, och 
kaffe skulle inte heller vara en dålig idé! 
Vi hade åkt genom skog och skog och ännu mera skog, då det dök upp ett litet
trafikmärke. Ni vet det där som ser ut som ett stenskott, men som skall 
symbolisera fin utsikt.
Lite mätt på skog tvärnitade jag och styrde in på en liten sandväg. 
Lovande när vägen hela tiden gick uppåt.

Men när vi kom fram så var det bättre än vi vågat hoppas på! 

Undrar om inte det här är bland de snyggaste rast-ställen jag varit på.
På alla sätt.

 Det var både städat och prydligt och allt var i bästa skick! 
Här fanns torr ved i en ria, snygg grillplats, helt underbar gammal stuga
där man kunde både elda i öppenspis och laga mat på en 
kamin. Och matbord och bänkar där man till och med kunde ta sig en liten tupplur
på maten. Vi gjorde det i gröngräset på en filt, och jag hade kunnat stanna där hur länge
som helst! Så galet fint!


Från stugan startade också en naturstig på 4,5 km, men den gick vi inte, inte denna gång.
Men absolut skall jag ha denna plats i minnet - om jag någonsin kör här förbi så vill jag 
gå den, och återkomma till stugan. 
En riktig pärla! 

Vid stugan fanns också ett utsiktstorn på kanske tio meter.
Klättrar man upp dit så, senast då, inser man att Finland är skogar och sjöar, och sjöar och 
ännu mera skog. Härifrån har man utsikt åt alla håll.

Kom att tänka på att det kunde vara en fin upplevelse att sova över däruppe en natt 
vid midsommar-tid, och uppleva en solnegång och -uppgång nästan på en och samma gång.





Har ni vägarna förbi ett stycke utanför Puolanka och är sugen på lite naturstig.
Någon har tagit som sin hjärtesak att hålla denna plats i perfekt skick. 
Hen har lyckats med det, och det med råge! 
Det här rekommenderar jag varmt! 

Ja, och så kan man träffa på lite lokala varelser också. 
Av det mer sötare slaget…;)