HEM OCH PACKA...

Lämnar skärgården för en stund, nu åker jag hem för att packa, byta sandaler mot vandringsskor, först visserligen lite festskor, men sedan, vandringsskor och gummistövlar.
Skall bli skönt att hoppa bakom ratten och styra norrut. Det finns något härligt befriande i att bara styra iväg och dra. Utan några större tidtabeller alltså.

I morgon skall jag iväg för att inhandla det sista grejerna. Just de där gummistövlarna till exempel.
Jag har ju sådana där fina med snörning fram, det är bara det att de inte funkar på riktigt som gummistövlar ska - dvs hålla vätan utanför. Men fina är de. I stan. Då vattennivån är mindre än fem centimeter.
Nu kommer det att bli att klafsa runt kärr och på myrar, så täta stövlar är kanske det sista jag vill avstå från då.
De och myggmedel.

Kryp är fina, men att ha dem tuggande på en hela tiden, över allt och nonstop är inte skoj. Så jag förbereder mig med hela den  myggmedelarsenal som bara finns att tillgå.

När jag kom hem gick jag en snabb sväng genom trädgården. Allt var som det skulle vara. Gräset borde klippas och odlingslådorna hade formligen exploderat av växtlighet. Kanske, kanske jag alldeles lite förivrade mig med sockerärterna, och squashen, och salladen - i år igen.

Men man blir ju så ivrig då på våren. Då när det bara är kallt och vått och ruggigt och de där allra första fröpåsarna kommer upp på hyllorna. Man vill sååå…Att jag inte lär mig.

I övrigt tycker jag att det går skrämmande fort det här med sommar!

Den ungerska syrenen har blommat klart och brett ut en tjock matta av trötta blommor över terassplantorna, över blåklockorna och på skuggliljan. Rosorna börjar snart blomma och den sena pionen. Kråkorna har sina ungar utflugna. Det kraxas och kraxas då ungarna ännu tigger mat av sina föräldrar.

På stugan hann jag se när flugsnapparen fick ut sina ungar, här hemma har de redan flygit ut. Det är tyst i holken och varken ungar eller föräldrar syns till. Det är otroligt hur de bara kan "försvinna" och bli så osynliga och så "ohörliga" efteråt. Det är bara kråkungarna som väsnas.

Jag tycker det går så fort nu. Sommaren.

Märkligt nog, för då barnen var små så hade man ju så mycket mer bestyr och program och somrarna kändes nog lite längre då? Eller inbillar jag mig bara?

Det var picnic hit och dit, och strandhäng och middagar i trädgården och sommarteatrar och nu tycker jag att jag knappt hinner med något alls.
Har jag bara blivit bekväm, lat och dålig på att koordinera, eller vad?

Mycket i min tillvaro just nu är ju rätt så färdigt, rätt så klart.

Visst sjutton kunde man anlägga en liten skäri-trädgård på stugan och lägga nytt tak på lidret, bättra på hel tiden, men…


…det har onekligen också blivit så att det inte längre kanske är lika viktigt?

Nog att underhålla, naturligtvis, men inte att göra om, tänka om, fixa om. Dona och greja för donandets och grejandets skull liksom. Att det är bra som det är.
 

Och istället bara njuta av solnedgångarna och inte göra så många knop ändå. Försöka låta huvudet vila och prioritera så i år. 

Men det gör också att tiden, dagarna bara rinner iväg, som sand mellan fingrarna. 

Och det stressar också. Skall det vara så svårt att hitta balans? 

Och vad beror denna obalans i våra själar av, egentligen? För den finns hos så många.

En vacker kväll skall jag ta och fundera på det. För nu hinner jag inte. Jag skall packa - och åka för att köpa mig ett par gummistövlar. 

Sådana som funkar och inte bara är vackra där de står innanför min ytterdörr. 

*fniss*

Och nypotatis som skall kokas och ätas med sill i en sommarhet, lite småförvildad trädgård. Och så skall det funderas på vad bloggen skall handla om i framtiden. Känner ibland att det är ett svammelsvurium av än det ena än det andra. Borde jag packa om lite här också? Strukturera om och tänka om?

Tips?

Men njut av sommaren go vänner, vet ja! Någon säger att det här sällsynta fenomenet sommarvärme går om till söndag. Ja, ja...

UTMANING OCH UTMATTNING...

Utmaningen först. 

Att fota fåglar, ja. Mitt fotointresse sträcker sig inte längre än att jag vill knäppa en bild på de fåglar som snurrar i min närmaste närhet, både hemma och på stugan. Det sträcker sig ytterst sällan till sådana nivåer att jag skulle sätta väckarklockan på väckning miss i nassen, eller åka någonstans "bara" för att se eller fota fågel. Nej, då skall det vara något annat som lockar, och fågel- eller naturfoton blir lite som bonus. 

Men att få en bild på de fåglar som snurrar i närheten, allt från kråka och blåmes till häger, rödhakedopping och havsörn, det har jag tagit som en liten utmaning av mig själv - till mig själv. 

Men det finns en, inte ens speciellt ovanlig fågel, som gäckat mig länge nu. Egentligen ända sedan jag började fota fåglar, och det är spillkråkan.

Den har funnits här i närskogen, men så sjutton att jag lyckats få den på bild - före idag.

Delvis beror det säkert på min kära lilla hund, som har en viss aversion mot kråkor. Och en spillkråka är kråka nog för att man skall rusa iväg och skälla - och skrämma bort spillkråkan. 

Har försökt upplysa hunden om att detta faktiskt är en hackspett - men det verkar inte gå hem…

Men idag hann jag knäppa några snabba bilder av den innan den med sitt kusliga skiande ljud drog sig längre in i skogen. En utmaning avklarad. Yey! 

Sedan till utmattningen.
Nu när jag äntligen, känns det som, har semester och får "bara vara" så känner jag hur in i djupaste själen trött jag är. Det har onekligen varit mycket på jobbet, men också mycket privat som tullat på orken den senaste tiden. De senaste åren. Sådant som inte kommer på pränt, men som finns.
Inte bara i mitt liv, det upplever de flesta av oss någon gång under sitt liv, men nu, kanske för första gången, känner jag att jag inte riktigt klarar av att ladda upp.

Sover som en stock och vaknar utsövd, men så oändligt trött ändå. Själsligt trött. Kroppsligt trött. Bara trött på djupet och bredden och inuti.
Jag vet att detta är en varningsklocka att ta på allvar.
Och jag gör det.

Jag vet att jag borde försöka vara ännu mer i nuet och inte grubbla vare sig bakåt eller framåt utan vara just här och nu. Lättare sagt än gjort, det tror jag även vi/de som aktivt försöker oss på meditation, yoga, medveten närvaro, mindfulness, you name it. Mycket bra verktyg alla - och ibland vågar jag inte tänka var jag skulle vara utan dessa…

Men idag kom jag på att det finns en stund då jag är till hundra bara och enbart just här och nu, precis i stunden, totalt koncentrerad.
Och det är när jag kommer åt att fota fåglar, eller andra vilda djur.
Just då är jag så i den stunden som man bara kan vara.

Jag vet precis vart jag skall stiga för att foten skall landa på mossan och inte på den där kvisten som skrämmer iväg fågeln. Inga snabba rörelser. Total fokus på hur inställningarna skall (eller borde…) vara i kameran. Sikta, fokusera, hålla andan….knäppa.

Precis allt annat försvinner för stunden. Och det är så….fint.


Kanske det inte alls är en tillfällighet att jag snöat in mig på att fota djur och natur nu fram om att fota allt möjligt annat. För att det här ger mig just nu den totala koncentrationen och den absoluta stunden i nuet som inget annat. Kanske är det min undermedvetna terapi?

Så nu när spillkråkan-utmaningen är avklarad, kvarstår att klara av utmattnings-utmaningen.
Den är kanske dock lite mer…utmanande?

BARA BEN...

Äntligen blev det sådana temperaturer att man vågade plocka fram lite sommarkläder och bara njuta av värmen och solen. Solen ja...så jag har bränt mig! 

Så där riktigt toksolbränt mig som jag nog inte gjort sedan jag var oeftertänksam tjugoåring. Jag tänkte bara inte på att jag ju faktiskt inte utsatt större delen av min kropp för solljus sedan evigheter sedan. Och jag som brukar vara så noga med att inte bränna mig (min mamma dog i melanom, så därför) och ändå. I månadsskiftet juni/juli brukar jag redan ha såpass mycket pigment i huden att jag inte behöver fundera så mycket på hur länge jag är i solen. 

I år var det annorlunda då…dumt att tänka kalender och inte realitet. 

Så nu är jag fin som en nykokt kräfta. Så onödigt. Så dumt. Arrggh! 

Hämtade ett par söner från bussen, och i morgon blir det att måla trappor. Skall minsann se till att de smetar in sig i alla halvtomma solskyddskrämer som finns i den här kojan. Någon färsk har jag inte kommit på att köpa i år. Inte med de temperaturerna som varit. 

 

I övrigt då?

Inte så mycket nytt att rapportera från fågelholken heller, det matas ungar dygnet runt och varnas hetsigt för katten då den stryker förbi. 

Börjar sakta planera för nästa veckas tripp till norr - men mer om det senare. 

Nu sitter jag här i den lugna sommarkvällen. Pojkarna har krupit ner i var sin säng, med var sin laptop/telefon/skärm och här sitter jag med kojans tredje dator i famnen. Lite komiskt nog.

Vem hade egentligen trott att det skulle bli så? För bara något år sedan? Att en egen dator på stugan skulle bli lika mycket norm som att man hade packat med sin egen bok? 

Men så är det nu bara. Personligen tycker jag så om det - skulle aldrig byta tillbaka. 

Att sitta här på terassen när sommarnatten sakta tar över och skriva medan måsarna trätar om sovplaceringen på skäret, andfamiljen simmar stilla förbi och katten drar till skogs. 

Sommarnatten som ger behövlig svalka på solbrända ben, och myggen finns inte - än. 

Nej, skulle aldrig byta ut det mer. Aldrig. 

EN SVALA...

…gör ingen sommar, men en sommar gör alla svala, som jag mycket lämpligt fick som kommentar på fejan, när jag laddade upp fotot på den snoppade svalan där. 

Den svala sommaren är nog på precis allas läppar. Men jag fortsätter min sockor-på-sommaren-look och följer med fågellivet i knutarna. Med bryggan kom svalorna. Och trots inte så många värmegrader, så finns det väl få saker som ger så mycket sommarkänsla som just svalor? 

Att sedan fånga en flygande svala på foto är…utmanande. De är så vansinnigt snabba! 

Är ensam på stugan nu, alla andra har åkt för diverse uppdrag och möten. Och jag njuter som bara den! 

Älskar att få dessa dagar för mig själv. Det finns något oerhört meditativt att ge sig stunder, dagar, att göra precis det man vill, när man vill. Hur man vill. 

Nu är det ju knappast annars heller någon som förfärligt mycket skulle bestämma vad jag gör eller inte gör, men att leva en sådan där lite Pippi Långstrumpaktig tillvaro en tid är alldeles underbart. 

Ligga i sängen och se på film, efter film till sent på natten. Han som jag delar säng med är kvällstrött och jag vill ju inte störa honom inte. Så jag sparar dessa stunder tills jag är själv. 

Äta frukost framför datorn inbäddad i täcket på terassen insnöad på texter om webbdesign och sökmotoroptimering och annat tjafs som intresserar just nu. Lycklig med brödsmulor i mungipan och ingen som avbryter och pockar på lite uppmärksamhet. Bara jag, frukost och text. En bok funkar också. 

Men just nu är det skärmläsande som gäller. 

Få strunta i att laga lunch och middag, bara snurra ihop lite sallad eller en pasta när det skriker i magen, eller bara för att det är gott. Eller en smörgås! Jag älskar att slippa disk, så jag kör gärna smörgåslinjen en dag eller fem. 

Sitta och glo på flugsnapparen i holken som vilken stund som helst nu har ungar redo för att flyga ut. Skulle så vilja vara där när det sker. Och fota det, om möjligt. 

Fick förfrågan att följa med till en jätte-sommar-loppis men tackade artigt nej. De här dagarna vill jag bara njuta av mitt eget sällskap! Det här låter säkert lite jobbigt egoistiskt, men det är det inte. Inte egentligen. 

Sådant här är bara lite sommargodis för oss som ramlar lite mer åt det introverta hållet. 

Någon dag för en själv och så är vi igen helt okej med att vara mitt i vimlet. 

Eller nå ja…lite vara i vimlet då.

Men tills det skall jag njuta själv-dagar och försöka få den där HELA svalan på foto. 

SOMMAREN SOM DRÖJER...

Och verkar ta sig fram i snigel fart. Om ens det! 

Jag vill inte klaga eller så, men tjocka sockor och TVÅ ylletröjor bara för att ta sig en kaffe på terassen känns lite väl - påpaltat. För att vara sommar. 

Nu är det ju ändå inte mest synd om mig (eller jo lite) men mest är det nog ändå de där som på riktigt är beroende av hur vädret är. Som fåglarna till exempel. En kall försommar är inget skoj för dem, inte. 

Det är på liv och död.

Och på sitt sätt är det nog det för oss människor också. Fast kanske inte fullt lika tydligt.

Växer det inte på åkern på grund av kyla och regn, så är det faktiskt vår allas mat som inte finns.

För en tid sedan så råkade jag vara på en tillställning där vi ramlade in på att prata om just det här över lite god mat. Någon skämtade om att, nåmen då är det ju bara att äta mer kött då. 

Jag hoppas verkligen att den personen skämtade - för vad äter köttet då? Innan det blir kött? Jag hoppas han skämtade. 

För det är vår mat som håller på att regna, ruttna, rinna bort på åkrarna. Vi sitter liksom nog sen också i samma båt som de där flyttfåglarna som inte hittar insekter, de där sjöfåglarna vars bon blir bortsköljda av regn och blåst. Vi är i samma båt. 

 

Och inte är det bara det vi äter som tar stryk av hur vädret är, och har varit. 

Stack mig in till ett växthus här i närheten och kunde konstatera att det fortfarande formligen bågnade av sommarblommor där. Det skall det inte göra. Inte en vecka efter midsommar. Då borde det mesta varit sålt. 

Men vem köper sommarblommor när man knappt själv vill vara ute? 

Stannade vid ett självköp-stånd och köpte dill, persilja, potatis och även där såldes sommarblommor. 

Som såg väderpinade ut på ett sätt som de inte borde. Överväxta plantor i för små krukor som borde ha fått ett nytt hem i en större kruka för länge sedan.

Det är lite så här det blir när man kommer närmare producenten. Man ser. Och tänker till. På ett annat sätt.

I ett anonymt växtvaruhus är en ledsen tagetes eller en trött petunia bara en oskött planta av dålig kvalité. Något som man kan slumpa för att någon tydligen missat i skötseln på vägen. Då är det inte personligt - för någon.

Men om man besöker en odlare och ser att hen gjort sitt allt för plantan, men att det är yttre omständigheter som spelat ett spratt - då är det helt annat. Då ser man att det här kommer att vara bort från just den personens lön. Hur hen än har jobbat. Och då blir det helt en annan förståelse. Alla borde köpa något direkt av producenten någon gång - bara för att inte förlora förankringsytan till verkligheten.

Och inte bara sommarblommor och örter. Och det samma gäller ju vår mat i övrigt. 

När jag kör längs vägarna nu så ser jag ju hur det finns åkrar som är sådda, men där inget växer pga regnet och det kalla vädret. Ser åkrar som man aldrig kommit åt att så något på för att det varit för kallt och fuktigt. Så visst berör det oss också. 

Mer än att man inte får sig en skön solbränna på nästippen. 

Så visst sjutton är det fler än jag som både hoppas och önskar att sommaren inte skulle dröja något mer.

För många har årets tåg redan gått. 

I viken finns väldigt lite sjöfågel. Hör ingen näktergal gala om nätterna. Skraken har bara fyra ungar. Den brukar ha tjugofyra (nästan). Ejdern har en unge. Svanarna ingen. 

Flugsnapparen håller på som en tok dygnet runt med att mata sina små. 

Än så länge låter det lovande i holken. Och jag tror inte det dröjer länge innan ungarna flyger ut.

Så det ser bra ut. Just i den holken.