OCH EN BLOGG SOM SLÄPAR EFTER...



…ja det är ett faktum. Bloggen ligger efter en vecka - minst!

Veckan som gått har varit rätt arbetsdryg, eller ja det har bara varit rätt mycket!

Men eftersom det inte finns någon regel i världen på att en blogg behöver följa en världslig klocka, 
så vips tar jag er tillbaka nästan en vecka i tiden.
Swoooosssch….

Ibland är det ju faktiskt så att det faktiskt sker något riktigt på stugan också.
Även om bloggen kanske ibland kan ge en något missvisande bild av att 
det är lättjans högborg. 

Nu är ju verkligheten inte riktigt så…tyvärr!

Ibland eller rätt ofta är det ganska mycket råjobb faktiskt, även om det har 
en tråkig förmåga att bli rätt ointressant på bild och så…

Senaste veckoslut var en sådant där råjobbsveckoslut.
Gott, svettigt och allt.

En, två, tre….fyra stora tallar fick ge sig för motorsågen.
Sågspån yrde i luften och täckte in det mesta i ett doftande damm av nysågat virke.

En av de absolut vackraste tallarna fick gå hädan. 
Den har fått stå i 25 år i fred. Tjugofem år!!!
Faktiskt så nära intill huset att vi till och med i 
tiderna sågade ut en "växtglugg" i taköverhänget bara för den. 
Det var ju nyss det?!

Den skönheten har nu kapats.
En skönhet som i ett nafs täcker in hela taket i ett tjockt lager av barr 
har fått ge sig. Denna eviga kamp mellan skönhet och praktiskhet…
Ena dagen sågades det ner träd så det stod härliga till.
Andra dagen kom traktorn som levererade virket som sågats upp
från träden som föll i vinterstormen förrförra vintern.
Det skulle radas, för att någon vacker dag bli till en trappa
ner till vår terass där vid havsstranden.

*
Utetoan fick ett nytt tupplock och jag märkte att det faktiskt 
gått skrämmande tio, nej elva, år sedan jag målat akvarellen som 
pryder toan…
Det var ju ALLDELES nyss - det med!


Och det var också alldeles NYSS som jag gick i skogen med äldre sonen,
och jag looovar, då var han inte mycket högre än de högsta blåbärsrisen!
Nu sitter han där och nojsar med min hund, saknar sin flickvän som är 
på andra sidan jordklotet (nästan) och är själv (igen) på väg ut i 
världen för ett år. 

Hmmm….kanske det inte är bara bloggen som släpar efter i tid?
Kanske tiden går alldeles för fort för bloggerskan också?

Eller något sådant?

Och stugan, ja den borde målas igen så småningom - och det var ju OCKSÅ alldeles
nyss det gjordes!

Eller var det…?

undrar,

GRÅTT ÄR FLOTT...

…och jag har gjort ett stooort beslut idag!

Riktigt varifrån beslutet kom och varför just nu har jag helt ärligt ingen aning om,
plötsligt var det bara helt självklart.

Aj, vad jag babblar om? Nå, gråa hår!

Jag hör till den där som fått tilldelat en hel del mörkt pigment då det begav sig.
Tacksam och glad för det, sällan jag bränner mig i solen och redan nu har kunderna frågat
om jag varit till södern fast det bara är den bleka finska solen som färgat mig.

Det är den där fina sidan i det hela. Bra pigment.

Men så har vi håret då. Jodå det är mörkt. Mest.
Men…

…redan då jag var 21 hittade frissan mina första grå hårstrå och de har ju
inte blivit färre genom åren. Snarare tvärtom, konstigt nog. Och så verkar de
dyka upp i en allt snabbare takt. Knappt hinner jag få håret fönat torrt innan jag har 
en gråsprängd bena - igen.

Till min frissas stora förtret och misströstan tar jag ibland till de där 
färgburkarna man hittar där breved tandkrämen i butiken. Ibland? 
Skrev jag ibland? Det sker faktiskt  r ä t t  ofta är jag rädd för! 

Det mår nu håret inte så bra av, och jag vet det! 
Men…som det nu är så är jag; 

a) rätt lat att beställa tid till frissan - just i tid. 
Och så blir det någon form av paniklösning. Inte bra.
b) tycker i ärlighetens namn att det blir aningen för kostsamt för min 
magra lilla plånbok att ränna hos frissan var och varannan vecka.

När jag senast var hos frissan så höll jag just på att 
återhämta mig från mitt ryggskott och sittande var inte precis min grej,
så det blev bara lite försiktiga ljusa ränder och toppade hårtoppar.
Jag vet att jag inte borde färga håret så ofta som jag gjort den senaste tiden, 
därför ränderna. Jag köpte mig helt enkelt lite tid.

Så nu har jag en riktigt synlig vit/grå-salt/peppar-rand i pannan, 
för att inte ta om ifall jag har bena.
Men…jag gillar det?! Banne mig, jag tycker lite OM det!

Kan det vara så att de egna färgerna i ansiktet blir annorlunda med åren?
En tid redan har jag upplevt att mitt mörka hår känns så "hårt", även
om jag fortfarande blir lika solbrun som innan.
Något är bara annorlunda. 

I torsdag skall jag till frissan och smida krigsplan.
Eftersom jag har ett hår som når nedanför axlarna så 
kommer inte det här att gå i ett nafs precis.
Och klippa mig korthårig - si det tänker jag då inte!

Få se hur det blir? 
Kanske projektet är genomfört till min 50-årsdag om ett knappa par år?

Med mycket man gör så är det ju gott att ha lite inspirationsbilder.

Just till det här projektet hittade jag inspiration

Med risk för att se ut som en kråka en tid framöver så drar 
operation grått är flott igång.
Nu!


ALLA DESSA VALBORGAR...


…fördelen med att man tragglat sig igenom ett och annat levnadsår är nog den 
där sköna känslan av att man lyckats skaka av sig vissa "måsten" och att
det är helt okej. Men också det där att kunna luta sig tillbaka och minnas.
Nu låter jag som 102 - och riktigt där är jag ju inte, men lagom på väg att
kunna börja se bakåt också och det med lite perspektiv i kikaren. 

Valborg och första maj är ju sådana där dagar då vädret spelar en viss roll.
Ganska stor roll. Och vädret kan ju vara precis hur som helst. 
Jag tror det sitter en liten vädergud någonstans och myser över att en dag i året 
ha den totala makten att strö vilket väder som helst ur väderpaletten över stackars 
små nordbor som vill fira att vintern rasat. 

Jag ser honom framför mig gnuggandes sina händer och mumlande i sitt långa skägg:

"Jaha, jaha, skall vi vrida upp värmen och strö sol över det arma folket, eller skall vi 
kasta ner lite snö och hagel kryddat med en och annan stormvind?
Eller skall vi sprida regn över hela alltsammans så det absolut inte finns en endaste 
torr fläck att breda ut sin picnic-filt på? Gärna så att ifall man iklätt sig högklackat så
låter det smasch-smasch vid varje steg i den mjuka parkgräsmattan."

Om vädret idag kan man väl bara tänka att gubben är på dåligt humör.
Eller har en sällsynt dålig humor!

Jag menar vad är det för idé med att skämma bort oss stackare med 
sol och värme i veckor och sedan slänga snö, regn och hagel och åska(!) 
i nacken på de stackare som vill klä sig i sin sommarstass, sjunga in våren
med lite gott i glaset? Eller sen de då som marscherar för någon saks
skull. Varför skall de frysa?

Sådant kan man bli förkyld av, vet jag väl. 
Inte så bra!

Och sen vi andra som väljer att stanna hemma och kanske sett fram emot att 
ta itu med den där lite bortglömda trädgården. Så lite rucola, peta ner någon 
lök. Kratta det där sista som blivit ogjort, för att det hela tiden finns så 
mycket annat, kanhända roligare, som tar av ens tid.

Plockar fram ylle-plaggen igen och försöker locka hunden ut.
Det går inte. Hon har förankrat sig i soffan och vägrar, vägrar, vägrar.
Gå själv! säger hennes blick.

Jag ger upp.

Sätter mig vid datorn och läser en stund. 
Hör en liten röst inom mig som omisskännligt påminner om rösten till ett litet
dåligt samvete, som envist påminner mig om att jag har ett skolarbete som 
f o r t f a r a n d e  inte har blivit påbörjat på allvar. 
"Tänk vilken chans nu när vädret är som det är och du ändå sitter inne.
Inte kan du vara i trädgården och inte har du orkat släpa dig till något 
valborgsrelaterat heller…just do your shit!"


Slår dövörat till och rensar vidare bland mina foton. 
Anser att det är viktigt och nödvändigt. Just idag.
Försöker samla ihop djurbilderna i en egen mapp för senare 
användning. 

Försjunker in i  mitt och struntar i att regnet slår mot mina 
fönster. Brasan sprakar och det är allmänt gott i min lilla tillvaro.

*

Plötsligt smäller det till och jag dras tillbaka till verkligheten.
En champagnekork landar vid min dator.
Ett mycket försynt sätt att påpeka att jag kanske kunde stänga ner.

Och om man nu lockar mig med champagne så är jag väl inte så där 
förfärligt svårt övertalad. 
Flörtar man med champagne så…!

När jag förbannat vädergudarna nog, både för egen och annans del 
roar jag mig med att läsa igenom diverse första-maj-tal som pluppar
upp på nätet. 
Internet - hur fantastiskt är väl inte det!?? 
Här kan jag sitta bekvämt i mitt soffhörn, njuta brasa och ett glas skumpa
(jo, det var alltså inte champagne, bara vardags-enkelt skumvin)
och läsa alla tal jag vill.

Jag behöver inte stå på ett regnigt torg i Tammerfors där polisen fått
ingripa för demonstranter. Inte för att jag annars heller skulle befinna mig i Tammerfors,
har aldrig ens varit där på Valborg, men ni vet så där i teorin.

Jag behöver inte ta mig till Helsingfors, där har jag varit många, många gånger
och lyssnat när man sjungit in våren i studentmössa och poplinrock.
Fast poplinrock kanske man inte använder längre? Men vad vet jag?
Så var det i alla fall då - i tiderna.
I Helsingfors lär det också varit anarkister i farten mot kapitalismen.
Det är nytt. 

Eller har jag bara varit så egocentriskt engagerad av mitt eget valborgsfirande i trädgårdens
tecken i så många år att jag inte reagerat på det?

Dagens bästa tal kommer ändå från Åland. 
Även om jag tillbringat många, många somrar i ö-riket har jag aldrig varit
där en endaste första maj.
Utan internet skulle jag missat det talet - också.

Om någon vill läsa så finns det här

Jag bär in lite mera ved, för attans vad det ändå kan vara kyligt denna 
Vårens Dag! 

Är det tiden i sig, mitt eget tidsperspektiv eller vad, som får mig att med stigande intresse
följa med vad som är på gångs med vår lilla värld?

För några intressanta diskussioner och blir om möjligt ännu råddigare i mina funderingar.
Fast det kanske är det som är meningen med att diskutera? 

Vid min sida har jag en som funderar föga över världen gång och riktning.
Hon bara skrynklar ihop sig och blundar gott i brasans värme.
Kanske är det en bra strategi?


Denna kyliga Första Maj anno 2014.

Kanske jag borde satsa på det istället?

undrar,


INGEN VÅR UTAN LJUV ROMANTIK...


…men också riktigt tuffa tag bakom kulisserna.

I min vik, eller ja min å min, men ni vet vad jag menar, kuttrar svanparet.
Är det samma par som i fjol? Det kan jag inte veta. Men kanske? 
I alla fall är det rätt så oskygga, precis som de i fjol.

I viken skyddande vrå kuttras det på så en gammal romantiker bakom kameran 
blir riktigt till sig.

Plötsligt ändras stämningen! Runt udden kommer att annat svanpar sakta seglande.
Pappa-svan burrar upp sig ger sig iväg för att kolla in nykomlingarna.

De två svanarna som kommit visar ingen som helst reaktion på aggression eller
revirmedvetenhet. Efter en stund lugnar pappasvan ner sig och plötsligt betar alla fyra
lugnt tillsammans i viken. Jag funderar kan det vara ungarna från ifjol? 
Eller varför byttes upprustningen till loj samvaro?


De fyra håller ihop en god stund och allt verkar lugnt och skönt. 
Medan de fyra betar kommer ett svanpar till seglande in i viken. 
De håller sig lite vid sidan om och väcker föga uppmärksamhet bland de fyra.

Allt verkar lugnt och så där rofyllt som det bara kan vara en solig, lite loj vårdag.

Sedan händer något. Från vänster, runt en annan udde kommer ett par till.
Plötsligt är det åtta svanar på ett rätt så litet utrymme. Spänningen börjar kännas...

En efter andra börjar svanarna spänna "musklerna" och en spänd väntan tar över.
De cirklas runt och blickar möts och mäts.
Svanarna cirklar runt som den kända katten kring het gröt 
( inte för att jag tänkt mig att katter verkligen skulle gilla gröt - men ett talesätt är ett talesätt….)

Det är en tidsfråga innan någons nerver inte håller och en sammandrabbning är ett faktum.



Isynnerhet två hanar verkar vara extra måna om att visa sin styrka för den andra.
De andra drar sig sakta tillbaka. Fortfarande uppburrade men avhållande, 
avvaktande. Lite på håll, så där.


Sedan plötsligt, utan någon speciell förvarning anfaller den ena och överraskar. Den 
uppburrade som visserligen intagit en lätt försvarsställning, blir ändå totalt överraskad.
Och de övriga ser på, lite på avstånd, som om de inte riktigt visste vad de skall göra?
Uppburrade som de är verkar de hotfulla, men inte så mycket mer…

*

Jag vet inte varför jag tycker att jag läst om det här i tidningarna den senaste tiden?
Fast det kanske inte var just svanar de skrev om - utan något helt annat?

Kanske har jag läst fel? På något sätt hoppas jag det!
Fast vad vet jag? 

Det återstår att se - vem av dem blir herre på täppan.
För det verkar som om viken inte skulle vara stor nog - fast den är stor.
Skulle man tycka…

…så där som åskådare.
Men det är nu så lite man förstår…eller ja något.

*

Nä, dags att dra täcket över öronen - ny dag i morgon!
Go´natt smultron.


DE NYA...



…i viken ja. 
Eller en sjöfågel är en sjöfågel är en sjöfågel.

Jag kan stundvis tycka att det är nästan komiskt att jag kan hitta mig själv, 
visserligen lojt tillbakalutad, på klipporna, så där lagom i skymundan bakom 
en undernärd tall. 

Hur i hela fridens dag kommer det sig att jag plötsligt drabbats av detta 
intresse? Ja, man kan undra!

I tjugo års tid var allt som simmade i stugviken för mig en and. 
Om den var storväxt kunde det kanhända vara en gås. Så tänkte jag.

Mannen min har alltid varit fågelintresserad så brist på läromästare hade
jag då minsann inte! Det fanns bara absolut inget intresse.
När barnen var små och vi var på stugan så stack han ofta iväg
tidigt på morgonen på skogspromenader för att kolla fåglar.
Och jag valde nästan alltid att stanna kvar och sova.
Som den utpräglade kvällsmänniska jag är känns all morgonaktivitet, som gör
att man måste lämna sängen alltså, bara…jobbig!

Så för mig var en sjöfågel antingen en and eller en gås. Punkt.

Sedan kom våren 2008. Jag tror det var då något startade.
Min mamma hade dött någon månad tidigare och jag kände att jag mer
än någonsin behövde mina funderingsstunder vid havsstranden.
Och där simmade och flög den ena "anden" efter den andra.
Och de såg väldans olika ut.


Så jag dammade av min gamla (och urdåliga) kikare och började följa med.
Snart lärde jag mig lite om deras beteende. Och allt blev genast så mycket mer intressant!
Ändå dröjde det länge innan jag riktade min kameralins första gången mot en fågel.

Vid det här laget känner jag rätt bra till alla bevingade sommargäster i viken.
Faktiskt så till den grad att när jag såg dessa två på håll, utan vare sig glasögon eller
kikare, så tog jag för givet att det var paret skäggdopping som huserade ute på 
fjärden som två små prickar - de brukar vara där.

Men det var det ju inte alls!

Utan helt nya gäster i viken.


Förmodligen hade de bara stannat och rastat en stund, för enligt vad jag läst på så
häckar de i insjöar och lugna, frodiga havsvikar.
Nå, visst har vi ett och annat vasstrå men så där himla frodig skulle jag inte säga att våran
vik är. Och inte är där speciellt lugnt heller, när vinden ligger på så känns det minsann!

Men få se. På besök var de i alla fall och eftersom arten blivit mer och mer 
sällsynt så är det ju ännu mer skoj att ha dem på visit i viken.

En and är inte alltid en and, fast jag trodde det så länge….;)


Ha en skön vecka alla!