OKEJ...NOVEMBER...

...och stormen som inte kom. Men andra sorters stormar som kom istället. 

Och lugnet innan följande storm.

Vad talar jag om? Jo, det är så att vi har haft samarbetsförhandlingar på

jobbet. Och det är som att vara i en storm det också, på sätt och vis.

Eller som att invänta en storm. Man vet inte vad som är på kommande.

Om det ens är på kommande. Om stormen drabbar en.

Man går på spänn fast man inte vill, 

jo det kryper in i musklerna vid skulderbladen, rynkan mellan ögonbrynen

djupnar lite mer, man känner tröttheten bakom ögonlocken och ovissheten gnager

som ett par skor som aldrig passade.

Man tänker på alternativ och planerar både B och C och D.

Alla gör det, men för sig själv. Där inombords.

Man funderar på sin egen situation, naturligtvis, men lika väl oroar man sig för 

sina kolleger, sina vänner. Bakom varje siffra då ett företag sanerar finns en

människa och hens liv och öde.

Det griper om en som en alldeles för liten tröja. Det blir lite obekvämt under armarna och 

man vill liksom dra ner linningen hela tiden. Man vill inte vara i det man

hamnat i. Man vill byta tröja. Fort!

När förhandlingarna kommit till slut och vem som får stanna och vem som får

gå klarnat blir det lite som ett vakuum. För alla. Även för dem som stannar.

Den trånga-tröjan- känslan vill inte riktigt släppa.

Man läser på sociala medier kommentarer som: "När inget är nog" av någon som inte

kommer på jobb i morgon.

Och man känner hur tröjan blir än mer för liten.

Det är mer tungt än jag någonsin tänkt mig - även om jag inte berördes 

personligen (åtminstone denna omgång) så berörs jag in i själen för andras öde.

Det är bara så.

Det finns stormar av olika slag.

Och så har det hunnit bli november också, till råga på allt, liksom.....;)

Och lugnet innan följande storm då - ja då tänker jag ju på det här med julen.

Och DET är ju en ljuvlig storm det, då man har möjlighet att göra det till det man vill.

Jag gillar julen, det är bara så. Och jo den HAR lyckats krypa in i mitt medvetande.

Inte den där julen som prånglar på oss chokladkalendrar i september utan den där

som sakta och stilla kryper in i vårt sinne som en trygg och skön känsla.

Den där, där alla måsten och dumma traditioner som man egentligen

inte gillar är bortgallrade.

På något vis tänker jag att alla borde få rätten att göra just en sådan jul

de vill. Strunta i vad andra tycker och tänker.

Göra sin egen jul.

Skall vi lova det - åt oss själva - i år?

Vara lite ärliga.

Mot oss själva.

En självisk jul - får man tänka så?

DET HÄR MED VÄDER...

...jag har hört dem, deras vemodiga pipande på avstånd. En tid har de hörts, men inte synts till.

Har märkt att ofta, ofta, dyker domherrarna upp vid fågelmaten först när det utlovas riktigt 

hundväder inom någon dag.

Jag har absolut ingen vetenskaplig grund, bara ett enkelt iakttagande.

På lördag dök de upp, hela gänget, fladdrade runt i syrener och plommonträd och käkade

solrosfrön som om de aldrig sett det förr. 

Meteorologerna bekräftar det domherrarna visste.

Höststorm.

Inte så tuff här hos oss som mer söderut, men höststorm i alla fall.

Det kan nog lugga till lite här längs sydkusten i alla fall.

Och ifall om. 

Nu är det ju inte så att stormar skulle vara något ovanligt, de har en envis

tendens att dyka upp varje höst, varje vinter, varje vår och ibland till och med på sommaren.

Varje år.

Och just därför, för att jag varit med om elavbrott både en och två och sju gånger, så

har jag lärt mig att förbereda mig.

Utan att vara det minsta stormhysterisk så finns det vissa rutiner jag har inför varje storm.

Ni vet, plocka fram ficklampor, ladda telefonerna. Se till att det finns torr ved inne.

Nå, ljus behöver jag inte plocka fram

de har jag inom räckhåll största delen av åren ändå.

Men jag ser till att det finns ljus också där jag kanske inte normalt har ljus, 

som på tuppen till exempel.

Och så det viktigaste! Isynnerhet inför natt-stormar.

Jag tappar upp vatten så det finns nog för oss att tvätta oss på morgonen.

Och så lagom till en kopp kaffe och te.

Nu har jag ingen vedspis här inne där jag kunde koka upp vare sig mat eller kaffe, så då

tar jag till det nästbästa: plockar fram mitt spritkök som jag vanligtvis har med mig på

de där lite längre turerna i skogen.

Kollar att det finns sprit i behållaren och tändstickor inom räckhåll.

En höststorm med eventuella elavbrott skall banne mig inte hindra mig från att få mitt 

morgonkaffe, och lillungen att få sitt morgonte! Lite så tänker jag.

Jag gör som domherrarna, förbereder mig. 

Varför skulle jag inte?

Det krävs så lite. Egentligen. Inte så mycket mer

än att se till att man har ett paraply med när det regnar.

Just därför blir jag så förvånad när jag hör hur många som inte gör något alls då storm, 

med sannolika elavbrott, är i antågande? 

Hur tänker man då? Berör inte en storm alla? Om den slår till ordentligt?

Nu talar vi ju inte om att bunkra upp för isolering i veckor.

Mina förberedelser tog exakt 4 minuter.

Veden och ljusen hade jag redan.

Och oberoende av el eller inte så dricker jag kaffe i morgon bitti......;)

Håll i hatten i blåsten!

Heja höststorm!

P.s aj jo...och så plockar jag in prylar som kan få för sig att flyga omkring när det börjar blåsa på

riktigt.

Nu börjar det yla i knutarna här....och jag kom just på att jag har ett par saker till som skulle må bra 

att komma i skydd - om jag vill att de skall vara hela i morgon, vill säga...

RÄTT FÄRGLÖST...

...är det därute. Inombords är det också lite uttömt.

I veckan flyttade vi ett kontor. Vårt, mitt och mina kollegers.

Till slut var det mesta på plats och allas datorer funkade och ett nytt sätt att jobba

har tagit sina första steg. Intressant - och annorlunda. Eller åtminstone annorlunda.

Drömde i natt att alla mina kolleger flyttade in i samma höghus - tolkar det som om jag nog 

fått en överdos av flyttande för en tid framöver. Men eftersom mina kolleger i drömmen 

var precis lika trevliga som de är på riktigt, så tar jag det som ett bra tecken, att jag åtminstone

inte tröttnat på dem. Och hur kunde man, de är faktiskt prima typer, hela bunten!

Kanske det är min introverta sida som ändå slog bakut för till fredagen hade jag bokat ledigt åt

mig. Efter all kaos, allt packande ner och packande upp, allt fixande och ordnande kändes en 

ledig dag som en exklusiv minisemester, även om den gick i pysslandets tecken här hemma.

Hela veckan hade inneburit långa kvällar, av olika orsaker.

Först på sen eftermiddag gav jag mig tid att ge mig ut och sniffa på havet.

Lät hunden springa av sig bland vassruggar och strandstenar.

Tänkte på hur olika syfte våra promenader har - för mig och för hunden.

Jag behöver få komma till ro, och den behöver få härja av sig.

Tänkte på att det kanske är sista gången jag träffar svanfamiljen för i år? 

Kanske de dragit vidare nästa gång jag kommer?

Deras flytt är kanske enklare än vår. Eller kanske inte?

Vi kan ringa en flyttbil, de styrs av instinkter och sådant.

Å andra sidan har de betydligt mindre bagage...

Vilket får mig att tänka på hur enkelt skulle vi människor klara av att leva - om vi måste?

Jag funderar nu och då på det här. Vad skulle vi skala av från våra liv om vi blev tvungna till det?

Roade mig ju med att testa på köpstopp här tidigare i år. Det var intressant att testa på det. Verkligen!

Jo, jag rekommenderar det åt var och en. Kanske det blir ett eget inlägg om det...

Mitt mål var ett halvår, det blev åtta månader. Sedan "tvingade" tonårssonens tillväxt i höjdled oss till 

att återuppta "shoppandet". Under tiden hade min vinterjacka sagt upp kontraktet, så även där behövdes

nyinförskaffning.  Mina vinterstövlar, som jag verkligen skött väl om med vårdande medel till läder, ja deras botten sade upp sig. Efter drygt ett års användning.

 De var inte speciellt billiga då det begav sig. Har prislappen kvar, 169 euro. Och ett drygt år senare är lädret i prima skick, men sulorna har sprickor, det läcker in vatten. Inte skoj!

Skall det vara såhär? Även om man vill satsa på sk kvalitet så håller det ändå inte...

Det känns...bara fel!

Om jag skulle behöva skala ner på min konsumtion, då skulle jag ju börja med att försöka satsa på kvalitetsgrejer. I det mesta. 

Men vad är kvalitet? I dagens läge?

Är det kvalitet på riktigt eller är det bara illusion av ett märke, som ändå

inte garanterar kvalitet på annat sätt än att man köper intrycket av kvalitet...?

Hmmm...

Men på tal om svanar, och om ni känner för att ge er ut i naturen trots det gråa vädret.

Just nu, detta veckoslut, pågår svanräkning. 

Har ni vägarna förbi där det finns svanar, delta, vet jag.

Det kostar inget - än en stund ute i naturen.

Och även om det är lite färglöst därute just nu, så finns det något att uppleva.

Det lovar jag!

Skönaste lördag till er alla!

från

VÄNDA PÅ KAKAN...

...jo, jag bakade på veckoslutet, vilket i och för sig borde ges ett eget inlägg, så pass sällan

som det händer, men tänkte ta itu med något som händer nästan lika sällan:

Nämligen aforismer, eller sådana där liknande små versen som dyker upp lite här och där nu och då.

Jag har ett lite ambivalent förhållande till dem.

Dels kan jag inte riktigt låta bli att läsa dem om jag snubblar över dem, och dels blir jag, oftast, rätt

irriterad över deras alldeles för självklara budskap.

Självklarheter är förvisso sanningar de med. Kanske just därför, men ja...det är något i sättet

att presentera det som blir lite för färdigtuggat ändå.

Men sen kan det hända att i den tätaste av aforism-kloka-och-tänkvärda-verser-djungeln

snubblar man över något som på riktigt får en (eller mig då) att tänka till.

Och i morse ramlade jag över en sådan:

"Ego says, "Once everything falls into place,

I'll feel peace."

Spirit says, "Find your peace, and then everything will fall 

into place."

(Marianne Williamson)

Ja-happ...Hur vana är vi inte att tänka så där som "egot"?

När jag fixat det å det , när jag fått/nått/mött/sett/ det och det...då är allt som det

skall vara, lite så. 

Jag gör det nog, de flesta gör det. Men ibland undrar jag:

Når vi någonsin dit? 

Är det inte då mer idé att försöka hitta tillfredsställelsen med det som är här och nu?

Än att ständigt jaga oss själva mot något ouppnåeligt mål, där målen dessutom ständigt ändras?

Någon kan tycka att det är det som driver oss vidare, motiverar oss? Sporrar?

Det ouppnåeliga. Att nå dit. Ända fram.

Men är det verkligen så?  

Jag gillar ju det där, som vänder upp och ner på kakan.

Kakan som består av våra tankar och värderingar.

*

Men min äppelkaka skall man lämna ifred för upp-och-ner-vändningar.

Den skall avnjutas på annat vis. 

Helst.

DET KRISPIGA...

...efter regnet.

Det har redan börjat skymma i trädgården. Nej, det är redan mörkt när jag smyger iväg genom

trädgården, över stigen av sten som gräsmattan håller på att sluka.

Det låter när jag går. Det krispar under crocsen vid varje steg jag tar.

Frosten har kommit. Och mörkret. Det doftar bara kyla och kallt hav.

Grannens katt blir skrämd för mig i sin mössjakt och drar iväg genom syrenbersån.

Lyfter tegelstenen åt sidan, den har som funktion att agera lås till bastun.

Eller lås och lås...

Stiger in. Det doftar ved och...ja liksom bastu. Utebastu.

River sönder tidningen från i onsdags, för det var den som blivit liggande på en

stol inne i huset och låg lagom inom räckhåll.

 Rispet av tidningen skär i tystnaden. För det är en så kontraster funkar. De äter

upp varandra och förminskar ytterligheter.

För bara någon timme sedan var det fullt fräs med allt som hör jobbet till. Och så lägger vi en 

flyttning på det. Nej, nej, det är inte, denna gång, jag som flyttar, men väl mitt jobb.

Kan inte påstå att det skulle vara så mycket enklare fast man är fler att dra lasset.

Det blir bara lite mer yrt, liksom. 

Så jag värmer bastun. Finns inget som nollar en så effektivt.

Det är tyst, det är skumt, det är varmt och mosar till ens själ på ett alldeles speciellt vis.

På ett återupplivande sätt.

Och förstår den nästan heliga relation många av oss har till denna

byggnad och dess hetta.

Dess famn. 

Där man fött och dött.

Blött och stött.

Och kommit ut renare - utanpå och inuti.

*

Efteråt går jag barfota genom krispigt gräs in till mig.

Det ångar om mig.

Och jag är renad. På alla plan.