HITTA HEM...

...i sig själv.

Den absoluta fördelen med att ligga däckad några dagar är att man har tid.

Och märkliga saker kan hända.

Såhär började det:

Jag ligger hemma och det är Hemskt Synd Om Mig.

Någon kommer på besök och placerar sig i min fåtölj och stjäl min tidning.

*prasselprassel*

Han ställer en fråga någonstans där bakom all trycksvärta:

- Hörru, vad betyder introvert, egentligen?

Jag mumlar något om inbunden - kanske?

Från min sköna tillvaro i soffans generösa famn sträcker jag ut en arm ur filtarnas mjuka famn

för att greppa min smarttelefon. Vad vore livet utan detta fantastiska lexikon? 

Aldrig hemskt långt borta från mig. Jag älskar min smarttelefon. Där finns liksom alla svar!

Jag googlar "introvert".

Jag skummar över text...hittar stycken: 

"Basically, an introvert is a person who is energized by being alone and 

whose energy is drained by being around other people."

What, what, what... är det här?

Hittar en recension på Linus Jonkmans bok;

Introvert - den tysta revolutionen

Någonstans här har jag tappat fokus på mannen bakom min tidning och

känner en hjärtklappning som inte beror på vare sig mannen (sorry) eller febern utan på

det jag läser.

Här beskrivs ju jag! 

Det var som f_n. 

Förlåt, jag svär sällan - men ibland händer det.

Har jag verkligen lyckats leva i 47 år med mina 

egenheter, eller vad man nu kan kalla dem, utan att veta att det 

faktiskt finns ett namn på det?

Jag laddar ner e-boken på fem sekunder och försjunker in i texten.

Det är så vi funkar, vi introverta, vi bara sugs med i något som intresserar oss

så de stackars människor som vi har i vår omgivning får tidvis känna sig

åsidosatta.

Jag har skämtsamt länge redan kallat mig en social ensamvarg.

Att det på riktigt heter introvert personlighet är nytt för mig.

Nytt och ruskigt intressant.

Det finns säkert en hel del vänner som himlar med ögonen och säger att

DET var väl inget nytt?

För mig är det det.

Det här vill jag återkomma till.

*

För första gången tror jag att jag vet hur det känns när någon homosexuell inser.

För första gången tror jag att jag förstår när någon med bokstavskombination inser.

Inser att det finns ett namn.

Att det finns en hamn - att man hittat hem!

RISIG TUVULL...

...eller så tokigt det kan gå.

Jag har väl stundvis känt mig lite risig så där under en tid.

Men vadå, det har varit mycket av både det ena och andra, som stulit energi.

Jag har stupat i soffan om kvällarna och inte riktigt känt igen mig själv.

På onsdag formligen släpade jag mig ut på en löprunda med hunden.

Drog iväg lite prutthurtigt sådär, men kom tillslut till den slutsatsen att det inte alls kändes speciellt bra.

Andfådd och totalt slut genade vi hem genom den skymmande skogen.

Slintar på en gren och utför några småakrobatiska rörelser med armar och ben för att hållas upprätt.

Det lyckas.

Följande morgon kommer jag knappt ur sängen.

Hela högra sidan är i uppror.

Kan andas bara ytligt och alla vridrörelser får mig att grina riktigt illa.

Va? Kunde jag försträckt mig såhär där i skogen?

Märkligt!

Släpar mig på jobb, men det blir inte bättre, snarare tvärtom.

Börjar frysa.

På kvällen stiger febern. Den stiger och stiger.

Till slut bara skakar jag av frossa och lägger mig i soffan.

Då känner jag att jag inte vill få luft!

Men vad är det här?

Sätter mig upp och får lite lättare att andas. 

Käkar febernedsättande och tycker synd om mig.

Vad händer?

Varifrån kom det här?

Hos läkaren, nästa förmiddag, tar det henne två minuter att konstatera 

lunginflammation.

-Va? Men jag har ju inte varit förkyld ens! Lite risig jo, men ingen förkylning! 

Jag har ju bara försträckt mig lite?

Lunginflammation? Du skojar?

Det gör hon inte.

*

Jag har aldrig haft lunginflammation förr.

Jag har väl tänkt att det är något som barn och gamla tanter råkar ut för.

Och gubbar för den delen.

Att man måste vara förkyld innan.

Men här sitter jag och andas ytligt och har lovat ta det lugnt.

Det skall inte bli så svårt.

Varje andetag känns och om jag blir ivrig, som nyss, och gick efter posten så står svetten i 

pannan som om jag löpt en bättre runda.

Ser planerna för veckoslutet smulas sönder.

Och har lite svårt att ta till mig att det jag trodde var en försträckning 

visade sig vara något helt annat.

Får en påminnelse igen om hur viktigt det är att värdesätta att man är frisk.

Även om det här går om på en vecka eller så, så har det fått mig att lite stanna upp och tänka.

Hur viktigt det är att man är lyhörd på sin kropp.

Jag var inte det, jag trodde min trötthet berodde på stress 

(kan ha med det att göra att mitt immunförsvar är nedsatt och att jag därför åkte på en lunginflammation) 

och att det onda i sidan berodde på överansträngning.

Utan den där febern skulle jag nog aldrig sökt mig till läkare.

Nu är det bara att vänta att penicillinet gör sitt och under tiden sitta och titta på när 

granntanten bakom staketet bökar på i sin trädgård. 

Jag blir andfådd av att bara se på!

Så tokigt det kan gå!

VEM BRYR SIG...

...om hundra år?

Råkade på en artikel häromdagen som handlade om vad människor mest ångrade på

sin dödsbädd. Det är australienska sjuksköterskan Bronnie Ware som jobbat på ett

hem för människor som är döende. Hon lyssnade på sina patienter/kunder...människorna,

och skrev en bok om vad döende människor mest ångrar.

(The top five regrets of the dying heter den).

Den mest vanliga orsaken till vad man ångrade sig var att man inte uppfyllt sina drömmar.

Att de lyssnat för mycket på vad andra tyckte, genom hela sitt liv, och inte gjort som 

de själv velat.

Nu finns det ju en del viktiga personer i vars och ens liv och deras åsikter väger säkert tungt. 

Och så skall det förvisso vara. 

Men rätt ofta tror jag på att man låter just "man" styra

vad man gör, hur man skall tänka, vad man skall tycka.

Vad skulle folk säga?

Är det så?

Eller när har du senast gjort något som skapar förundran och oförståelse i omgivningen, 

bara för att?

Bara för att det är något du vill. Även om det är lite...udda? 

Något som får ögonbrynen att lyfta sig hos någon.

 Har kanske själv haft den goda turen att jag med modersmjölken redan fått någon form av 

immunitet mot "vad skall andra tänka"-tänket.

Det har varit hemskt skönt. För egentligen bryr jag mig inte. 

Vad andra tänker.

Någon gång har jag tänkt att det är bland det viktigaste och värdefullaste

jag fått med mig på min vandring.

Det ger en märklig känsla av...frihet?

Lite beklämmande läser jag i artikeln att det var den alldeles överlägset vanligaste

saken man ångrade. Där på dödsbädden.

Att man inte levt sitt liv som man velat, utan levt ett liv som andra förväntade att man skulle göra.

Det är rätt sorgligt!

Jag har en tonåring här hemma. Ni vet den där åldern när man helst skall vara precis

likadan, helst en klon av alla andra.

Jag har väntat på när det skall komma tjat om ....när alla andra har, alla andra får, alla

andra...blablabla.

Det har inte kommit.

Förde det på tal här en kväll. Om han, grabben, känt att han måste vara på "ett visst sätt".

(Ni vet sådant där tonårsmamma-barn-samtal som man får för sig att man kanske borde föra...)

Han tittade helt oförstående på mig.

- Varför skulle jag bry mig om vad andra tycker? Det har du ju inte heller aldrig gjort! 

 Jag måste medge att jag blev lite förstummad.

Utan att jag ens varit det minsta medveten om det hade jag (tydligen) förmedlat något vidare.

Något som jag själv fått mig tilldelat.

Att inte bry sig, eller att inte bry sig om (vad andra tänker) är två nästan motsatser.

Jag bryr mig faktiskt en hel del om människorna i min närhet. 

Hör till de där som helst vill att alla skall ha det bra och kan oroa mig en hel del när så inte är fallet.

Men jag orkar inte bry mig om vad människor i min omgivning har för åsikter om 

hur jag lever mitt liv, 

vilka beslut jag tar och vilka val jag väljer. 

Lika lite bryr jag mig om hur andra lever sina liv.

Men jag bryr mig. Om. Människorna.

Det är skillnad.

Jag vet inte....förmodligen kommer det att vara en hel del ändå som jag ångrat att jag inte gjort den dagen det är min tur att se tillbaka på mitt liv.

(Kanske en del att ångra som jag gjort - men det tar vi en annan gång...;))

Men vad som gör skillnad är att välja med hjärtat när tid är.
Att vara sann mot sig själv.

Sedan tror jag att det spelar mindre roll vad "grannen" tror.

Om oss. Om dig och mig.

Jag tror det gör skillnad - inte för "grannen" men för oss.

KYLIGA NÄTTER...

...varma dagar.

September är nog en riktig favorit bland de där tolv!

Lite som april, fast tvärtom. Det är inte ljuset som lockar, det är skymningen.

När jag då gav mig ut och lunka runt på kvällarna, var det koltrasten som höll oss, 

mig och hunden, sällskap.

Och ljuset. 

Nu är det tyst, stilla skymning. 

Det är fint.

Jag gillar inte att löpa när det är varmt. 

Jag älskar att göra det när det är svalt, kallt.

Så där som i april - och i september.

Motpoler, och ändå så lika.

När ljuset, eller skymningen, hur man vill, är där. 

Och man kan nästan ta tag i det.

Med sina bara händer.

I VIMLET...

 ...det är fredagkväll och veckan har varit rätt hektiskt. 

Det förbereds en flytt på jobbet och flytt är alltid stökiga.

Det vet jag som flyttat runt en del de senaste åren.

Flytten berör inte bara oss som jobbar där, utan också våra kunder berörs.

Det är ett fasligt vimmel av människor.

Ett annorlunda vimmel.

Kör hemåt och fastnar i en korsning. Det vimlar av bilar. Bilar fullastade med människor på väg till 

sina sommarstugor. Det är fasligt vad det vimlar av bilar.

Blir lite irriterad, jag står där och väntar på min lucka som min långsamma plåtkossa 

skall hinna klämma in sig i . 

Tiden går. Några i min åsikt dyrbara minuter går åt till att bara vänta.

Löjligt, några minuter hit eller dit spelar knappast någon teater?

Men jag har stressen i mig, efter veckan. Har inte hunnit skaka loss den än.

Känner att jag skulle behöva få utrymme.

Lyfta mig ut ur vimlet en stund. 

Ringer några samtal när jag väl placerat mig på min plats i bilkön.

Slänger sedan telefonen längst ner i väskan, under högen med papper.

Efter en stund börjar trafiken löpa på. Jag gasar upp och flyter med strömmen.

Stänger bilradion och rattar hemåt.

Det är tyst.

Väl hemma förbereder jag en gryta som skall åka in i ugnen.

Det kryper en hemtrevlig känsla inpå mig. Det doftar vitlök och rosmarin.

Tar hunden och hoppar i bilen. Vi åker ett stycke till ett område med skogsstigar.

Vi är ensamma där. 

Lunkar på mellan tallar, stannar till och plockar några kantareller som växer intill.

Hunden springer före. Hon är bara glad.

Jag blir det också.

Motsatserna av vimmel och tystnad påverkar mig.

Utan det ena skulle jag inte uppskatta det andra. Tror jag.

Man strävar ju alltid framåt. På något plan. Man vill alltid någonstans. Man vill något.

Eller gör man det? Är det kanske så att vi lite överdriver fokuserandet?

Ibland känner jag att de där ensamma stunderna i skogen, i naturen, rensar mina tankar på 

ett så välbehövligt sätt. Att det ger den där behövlig inbromsningen.

Läste någonstans att man kan mäta hur gott vi mår redan av en liten promenad i naturen.

Det är nästan lite magiskt vad den gör med en.

Var det verkligen jag som för ett par timmar sedan satt och gnisslade tänder i bilkön med

ögonbrynen ihopskrynklade till ett bistert streck?

Var det? 

Allt det är som bortblåst. 

Pustar efter hunden uppför ett berg.

Det blir varmt. Än är det sommar kvar.

Solen börjar gå ner, vi kör hemåt. 

Plockar fram grytan, det smakar.

Dyker ner i soffhörnet, smuttar på ett glas med rött och känner en härlig ro i kroppen.

Vimlet, eller efterdyningarna av det, blev kvar i skogen.

Jag mår!