SLÖASTE SÖNDAGEN...

...det är som i södern. Luften dallrar av värmen och skugga är vad som gäller.

Inte så att jag skulle klaga, nej bevars, det är dagar som denna som jag saknar största delen av året.

Det är fantastiskt skönt - i synnerhet när jag inte behöver göra ett skvatt.

Eller borde å borde...ja, äh, ni vet hur det är?

Så rysligt många sådana här dagar kommer inte här på dessa breddgrader, så det är nog fullständigt legitimt att ta ut allt man kan av dem.

Gassiga, soliga, heta, klibbiga sommardagar.

Love it!

Så här minns jag mina barndoms somrar - och vem gör inte det?

Det var sol, och kaffe i bersån, och ingen hade liksom bråttom någonstans.

Grannarna kom över på en kaffetår och man satt och pratade och skrattade i timmar.

Vi ungar cyklade till simstranden och på hemvägen köpte vi en glass hos glasshandlaren i glasskiosken.

En solig dag som denna var det kö. Glasshandlaren var gemytlig och hade tid att skoja med oss ungar.

Han var glad, vi var glada, jag tror nästan alla var glada då.

Jag var 12 år. Året var 1978.

Eller så kändes det i alla fall. Kanske det är så att barndomens somrar alltid kommer att ses i rosa?

Men kanske ändå inte helt?

Kanske det ligger en liten gnutta sanning i känslan?

Man har lite forskat i det här och kommit fram till att människorna mådde bäst i slutet av 1970-talet.

Ekonomisk tillväxt betyder inte att välståndet i form av hur vi mår skulle öka i samma takt. Tvärtom.

Redan 1978 steg vi "över gränsen", redan då blev vårt ekologiska fotspår större än vad vår planet klarade av. Efter det har det gått uppåt, eller neråt, beroende på hur man tänker.

Vi är ju alla vana med att tänka att det måste finnas tillväxt. Man tittar på BNP - det har knappast undgått någon?

Men...nu har man jämfört BNP och GPI (Genuine Progress Indicator) i 17 olika länder.

GPI är en slags äkta indikator på vår välfärd. 

Den mäter bland annat hur nöjda människor är med sina liv, konsumtion, inkomsternas fördelning, och de sociala- och miljömässiga förändringarna.

Och trots att BNP ökat, faktiskt sedan 1950-talet med det tredubbla, så har, sedan slutet av 1970-talet GPI minskat. 

Vi har mer, eller har vi det? 

Enligt forskarna har det kanske aldrig ens varit meningen att BNP skulle var mätaren för välmående i ett samhälle.

Och att ökande av BNP inte enbart skulle få vara målet för nationell politik.

Men BNP är ju lätt att förstå, lätt att räkna ut, lätt att mäta.

Men tänk om det inte är så enkelt?

Läste i en artikel i veckan att två tredjedelar är missnöjda med hälso-/sjukvården i Finland.

Det är rätt...mycket!

Så man undrar ju...vad mäter BNP egentligen?

Sitter i min trädgård där sommarvindarna gör att några hårtestar på rymmen kittlar mig i nacken.

Ser på mitt liv nu, och hur det var 1978.

Vad har jag mer nu, som skulle göra mig mer lycklig och tillfreds, som jag inte hade då?

Jag, vi, har datorer som gör det möjligt för mig att sitta här och blogga och lägga ut mina funderingar på nätet. Jag har en hyfsat up-to-date telefon, likaså sonen.

Men...sen då?

Materiellt har jag nog det ganska lika faktiskt.

Ingen lyx direkt, men precis allt jag behöver - både då och nu.

Jag hänger ut min tvätt på tork, precis som min mamma gjorde 1978.

Till skillnad från min mamma har jag nu en tvättmaskin som förväntas gå sönder inom några år.

Det finns till och med ett namn på det:

Planerat Åldrande.

1997 förväntades en dator hålla i fyra eller fem år.

2003 var vi nere i två år. Nu knappast det!

Blir jag glad och lycklig av att min dator kraschar varannat år?

Nej, det blir jag inte! Men visst ökar det på BNP...inte sant?

Måste det vara så för att allt skall gå runt?

Jag måste konsumera, man får mig att konsumera mera genom att laga grejer som går sönder så att de inte går att reparera.

Men OM man skulle göra saker som inte skulle gå sönder, saker som skulle gå att reparera, skulle inte det ge arbete det med? Åt reparatörer, typ?

Miljön skulle väl tacka? 

Aj, jo, men det skulle inte öka på försäljningen av den där prylens uppdaterade version, en förbättrad version av den som man ursprungligen köpte. Inget klirr i kassan.

Bara klirr i reparatörens kassa, men inte i egen...

Och någonstans där har vi ju pudelns kärna.

Visst vet jag det...men det gör mig bara så uppgiven på något sätt.

Och det är kanske så det är, vi inser allt det här, men har ingen relevant möjlighet att välja annat.

Kanske är det därför GPI bara fortsätter rasa?

(vill ni läsa mer om forskningen hittar ni den här)

*

Nu skall jag ändå återgå till en riktigt skön och slö söndagstillvaro.

Plocka in min tvätt, stryka lite kläder så jag är någotsånär representativ på jobbet i morgon.

Snurra ihop lite paella åt oss.

Läsa en bok, gå ut med hunden bara det blir svalare, ta en kvällskaffe i bersån, se på TV-nyheterna, värma bastun. Vissa saker är ändå bara samma som då, 1978.

Nämligen Slöa Söndagar...

Tillägg:

(Följande dag läser jag i tidningen att det i europa finns de mest pessimistiska männiksorna när man mäter hur man har det nu, och hur man ser påframtiden. Faktum är att Europa är för tillfället den mest pessimistiska världsdelen. Lite förvånande hittar man de mest optimistiska människorna i Afrika.

Det skorrar ju lite det, om vi ser till BNP som mätare för hur bra vi egentligen mår....;))

ÄNDRADE PLANER...

...ibland det bara att svänga tvärt om och ändra sina planer.

Kvällens planer gick i stöpet på grund av ett åskväder med regn.

Bara att vända om och ta sig hem tillbaka i regnvädret.

Om jag skall vara riktigt ärlig, så var det helt okej.

Fredagskvällar kan ju vara riktigt sköna bara sådana som de är - också - ibland.

Och regn, ja det är verkligen okej det! 

Naturen knastrar av torka, inte en droppe under hela min semester, och innan det...jag minns inte när det skulle ha regnat ordentligt senast!

Istället för att så blev det att krypa upp i soffhörnet och lyssna på regnet därute.

Skiva upp lite brie och hälla upp ett glas rött - och läsa igenom en hel del artiklar som blivit väntande på den rätta stunden, det rätta tillfället. 

Det var nu det.

Ibland blir ändrade planer bara - rätt.

På något vis.

Och regn....det låter bara så vackert!

VINGKLIPPTA...

...är jag, vi, nog lite idag.

Det har nämligen varit dags för Sven att flytta hemifrån.

Han har ju inte fått till det själv, som vi hade hoppats på.

Han har tittat och ropat efter kajorna som flyger över här hos oss på hög höjd. Men aldrig förstått att ge sig efter, lyfta, flyga iväg.

Han har gett sig på flygturer nu och då, men tydligen aldrig långt nog att nå de andra kajorna.

De håller till en dryg kilometer härifrån.

Sven har aldrig flugit längre än att han skulle vara på höravstånd.

Han svarar när vi ropar.

Hur gärna vi än hade haft Sven här hos oss, så måste han få leva ett kaj-liv.

Han måste lära sig söka mat på egen hand, vara tillsammans med de sina.

Hösten är snart här, och det är så mycket en kaja måste lära sig, som vi inte kan lära ut...

Dessutom är området där vi bor kråkornas revir.

Här finns en helt gäng som inte räds att ge sig på Sven när vi är inne eller borta.

Man kan inte klandra dem, detta är deras kvarter.

Men Sven kan inte försvara sig ensam.

Han behöver nu sitt eget gäng.

Visst känns det lite ledsamt, och vi saknar honom redan, men detta måste bara göras.

Vi tog aldrig hand om honom av den orsaken att han är rätt underhållande att ha.

Nej, vår tanke, kanske den är naiv, jag vet inte, var att ge Sven en chans till i livet.

Nu är det dags att låta honom på riktigt pröva sina vingar. Ta modell av andra kajor, lära sig kajspråket.

Ta hand om sig själv, vara självständig.

Vi hade som sagt tänkt att han skulle flyga iväg självmant. Det gjorde han inte.

Var vi inte hemma, flög han till grannen - och de är kanske inte riktigt lika förtjusta i Sven, har inte riktigt samma förståelse som vi i att få sin frukostmacka pickad...risken finns nämligen!

Nej, nu var det dagen att föra Sven till kajrika trakter.

Där lämnade vi honom nu, pickande ett stycke i från de andra.Hur det slutar kan vi inte veta. Vi kommer inte att visa oss den närmaste tiden där, för att Sven inte skall försöka söka sig tillbaka till oss. 

Men visst, fast vi visste att så här skall det gå, så här var det meningen, är det lite ledsamt att släppa taget.Ledsamt för oss, men nödvändigt för Sven - om han skall ha nytta av sin nya chans.

Hos oss har han ingen framtid - vi har bara hjälpt honom en bit på vägen. För mycket hjälp kan också stjälpa honom.

Sven är inte vingklippt, han skall få flyga fritt.

Vi är det, kanske lite...en liten fånig kaja hinner sätta sig i hjärttrakten på knappa två månader.

*

Och så får man gärna ha en liten åsikt om hur bloggen upplevs, är det lätt/svårt/enkelt/hopplöst att läsa...typ sånt!

Här testas det vidare:)

TIDEN FLYGER IVÄG...

...så är det bara!

I går, nej i förrgår, var det fem år sedan jag startade Tuvull.

Jag har aldrig varit så där pro på att komma ihåg bemärkelsedagar...

....och så lyckades jag missa den här femårsdagen - också!
Fråga bara mina nära å kära hur bra jag är på det här!

Vad jag inte heller är så pro på är att uppdatera utseendet på bloggen.

Tassar på i gamla invanda spår, men känner att det kanske skulle vara dags att göra något nytt med bloggen nu.

Problemet är att jag inte riktigt vet vad...hehe.

Så det får bli så att jag nu en tid framöver kommer att sitta och testa och smaka och humma och fundera hur jag vill ha det. Jag hör ju inte heller till de där som ids ladda ner en testblogg för att sitta där och testa och hålla på och sedan servera en färdig tårta...så där....tadaaa!!!

Nix, här får ni lov att följa med hela bakningsprocessen med jäsningar och allt!

Så, tyvärr får ni nu gräva fram lite tålamod och ha överseende med att bloggen kanske ser lite annorlunda ut varje dag här en tid framöver. Tiden att sitta och trixa och fixa är ju också för tillfället lite...begränsad.

Så nu får det bli lite såhär, den här gången.


Som belöning för tålamodet, ja, kanske jag faktiskt skall jag ta det till tradition så där var femte år, så kommer jag att frångå alla mina principer och faktiskt lotta ut en grej när Tuvull hittat sitt nya utseende!

Men som sagt....hav tålamod...jag har mycket att lära mig....;)

*

Fem år! Kan man tänka sig? Det trodde jag aldrig!

Så tiden ändå flyger iväg!

SIMMA LUGNT...

...lite så hade jag tänkt mig att jag skulle återgå till arbetet.

Sväva lite lojt in på verkstadsgolvet och söka mig mot min stol. Dra igen dörren efter mig och sätta upp en viktig min när jag skummade genom e-posthögen som samlats under fyra veckor av total frånvaro.

Det blev nästan så. Nästan.

Förutom att jag har lite svårt att hålla mig om jag försöker se så där viktig ut.

Jag tänker alltid att om den där första, kanske till och med den andra, arbetsdagen efter en semester känns som första dagen på en ny arbetsplats, då har man liksom lite lyckats.

Lyckats med att koppla av under semestern.

Jag kom dock ihåg alla lösenord. Det var jag lite stolt över.

Det har funnits gånger då min första arbetsdag efter semestern gått åt till att telefonjaga it-gossar, som oftast också är på semester, för att de tyst skall viska i mitt öra vad jag skall skriva för att låsa upp en dator som försatt sig i inbrottsläge.

Nu klarade jag det helt utan hjälp.

Hurra!

Jag var den första som tog mig till morgonkaffet. 

Du milde, jag hade ju varit vaken bra mycket tidigare än min lekamen vant sig med, 

och den skrek efter koffein.

Jag saknade i ärlighetens namn lite av det där flow som lär ge ett underbart flyt i arbetet.

Det ville liksom inte riktigt infalla.

När jag gick hem, var jag rätt glad över att jag fått datorn att hosta igång, kommit på hur man öppnar sin e-post.

Jag entrade entren på utsatta tidpunkter, hittade upprepade gånger till kafferummet och kom ihåg vägen till toaletten.
Sådant viktigt.

Suckade lite, och försökte se viktig och stressad ut.
Det gick så där.

Däremot, om vi talar lite allvar här nu, så har jag faktiskt tänkt sträva efter att ta det lugnare på jobbet.
Ta lite modell av gässen, som gladeligen låter en hel del droppar rinna över fjädrarna.

Jag tänker som så, att om man börjar suga i sig av allt negativt som finns omkring en så sitter man snabbt där med dyblöt fjäderdräkt och det blir tyngre och tyngre att ta sig fram.

Är det kanske det som är flow?

Vara lite gåsaktig nu och då, skaka av sig med jämna mellanrum, ordna sina fjädrar på nytt och lugnt simma vidare.

Kanske det bara är jag som inte förstått?