...trivs inget fladdrigt kvinnligt, inget spetsigt skirt, inget fluffigt flams.
Här är det tungt och rått och rejält som gäller.
Jag gillar manliga skrivbord, en manlig skrivbordsatmosfär, jag vet inte varför.
Lite cigarrdoft och knarrigt läder. Gärna riktigt fin cognac i en kupa.
Lite rynka mellan ögonen och djupt hummande...ja ni vet?
Jag älskar att sätta mig vid mitt skrivbord i min fladdriga tunika och låta händerna landa på skrivunderlaget av gammalt läder. Dra ut lådan, som kärvar lite och låter så lidande, för att leta reda på en penna eller vad det nu kan vara jag behöver just då.
Skrivbordet har en sådan där lite allvarstyngd och seriös känsla.
Här betalas det räkningar, viktiga familjebeslut görs, lillungen kämpar med sina läxor här,
morgontidningen läses med en rykande kopp med hett kaffe
och då jag släpat jobbläs hem är det här jag sitter och går igenom det.
Här är det robust trä, rejält läder, hårda metallbeslag, mörkt, tungt och vederhäftigt som gäller.
Ja, ni vet allt det där som är motsatsen till allt skönfladdrigt flummigt i tillvaron men
utan vilket inget skulle funka en hel vecka ens.
Och vad passar bättre än en fulsnygg amaryllisknöl på skrivbordet?
Knölen som minsann är både rå och rejäl,
men som där djupt, djupt, inne gömmer en riktigt fladdrig blomma.
Motsatser som balanserar.
Så enkelt.
