PORTRÄTT...

...även om jag ofta, ofta släpar på min kamera, så är det sällan, eller egentligen aldrig som jag skulle roa mig åt porträttfotografering. Jag känner att jag inte kan. Jag vill gärna fota saker och ting från ovanliga vinklar, och har massssor att lära mig ännu om fotografering. Skulle så gärna gå på en fotokurs, men det är som det är...finns så mycket annat som jag OCKSÅ vill hinna med. Och nu i vår blir det valpkurs i lydnad för mig och Aida...och så dansar sonen hiphop...och så ja, det finns liksom bara inte utrymme för det just nu.

Men, man kan ju också tänka som så att då finns det en massa roligt att vänta på. En dag går jag ännu en fotokurs! Tills dess får jag gå på känslan med fotograferandet.

Men så kom det sig att min ex. önskade få några porträtt av sina söner. Och eftersom jag vet att han är en vän av det mer klassiska i fotoväg, så riggade jag upp en Mycket Enkel och Provisorisk studio i vardagsrummet. Sedan visslade jag på pojkarna, som med sällan skådad entusiasm ställde upp på porträtt- fotografering. Efter lite övertalning som innehöll både mutor och andra löften om fördelar, så ställer de sig snällt till mitt förfogande.

Det går ju bra det här....
....tills fnisset tar över.

 Både framför och bakom kameran...

De älskade sönerna klarar av knappt två minuter i samma soffa innan fjantandet tar vid...
...och jag har svårare och svårare att hålla kameran stadig för allt fnissande...

...tur att det ändå finns de som precis vet hur man skall posera...

...för det kan man inte säga om alla :)

Jag skall nog öva lite ännu på dethär med porträttfotografering. Alternativt skaffa andra modeller?

Ha en skön lördagkväll nu alla därute.

p&k
M.

ESTER OCH ADELE...

...Satt här en morgon och ögnade genom familjenytt-annonserna i bladet. Blicken föll på en dopannons där en liten vinterflicka fått namnet Ester Adele.

Det är en tid sedan de namnen varit på tapeten...

Min mormor (f.1898) hette Ester.

Och hennes svägerska, och på gamla dag bästa väninnan hette Adele.

I tiderna två paranta damer som gillade att gå på café eller åka på en kryssning (!) Har själv minnen då jag och min mamma följt mormor Ester och tant Adele till hamnen. Då de chica damerna tagit sig över den något knaggliga landgången stannade de och vinkade med vita näsdukar (!) åt oss på kajen innan de vandrade vidare mot den vackra mahognyinredningen.

Jag tror fartyget hette S/S Aallotar.

Min mormor Ester hade en päls av kaninskinn. Med små barnfingrar smekte jag pälsen som var något av det lenaste jag kunde tänka mig. När jag blev lite äldre blev det utklädningslekar. I smyg lånade vi mormors päls, men den var så tung så man knappt hölls på benen...;) och varm var den!

Senare i tonåren då min mormor redan gått bort hängde pälsen bortglömd i en skrubb i mitt föräldrahem, ända tills jag skulle spela julgubbe i något julstycke och pälsen dammades av.

Jag trodde jag skulle storkna, den julgubben behövde minsann inte smink för att få röda kinder...

Pälsar är varma!

Och nu många, många år senare när jag (loppis)rensar i mina knutar hittar jag mormors gamla päls. Jag har inte ens kommit ihåg den åkt med i alla mina flyttlass under årens lopp.

Kanske är det minnen av den lilla flickans beundran för den mjukaste av pälsar som gjort att jag släpat på den från skrubb till skrubb?

Fortfarande tilltalas jag som vuxen kvinna av det där mjuka lurviga som ser så varmt ut. Klär mig gärna i fuskpäls och virar långa halsdukar i ylle runt halsen. Allt som ser varmt ut. För fuskpälsar är inte varma, inte som en riktig.

I dagens läge skulle det aldrig falla mig in att köpa en päls. Jag blir så ledsen av att se bilder och läsa raporter om hur uruselt endel pälsfarmare sköter sina djur. Eller rättare sagt inte sköter! Det skulle kännas ytterst främmande att vara med och understöda sådant.

Men om jag visste att djuren haft det bra under sin uppväxt, om det skulle finnas ekologiska pälsar?

På samma sätt som jag väljer ekologiskt kött och ägg från frigående höns.

Tja, kanske?

Man kan också tänka ekologiskt ur den synvinkeln att det knappast finns någon syntetisk vinterrock som skulle klara av en tredje generation användare. På den tid har berget av utslitna jackor växt sig ganska stort...

 

Och i mina ögon är ju mormors slitna päls vacker, just för att den är sliten.

Men nu är det ju så att jag säkert är ganska ensam om att tycka att en luggsliten päls är fin, så tanken är kanske inte så hållbar ändå?

Det bästa skulle vara om alla skulle få behålla sina pälsar. Vi andra får försöka värma oss på annat vis...

Så finns de ju de som har mycket päls och ändå vill ligga utanpå elementet och värma sig.

Att så kallt har vi det.

Kanske jag lånar mormor Esters päls någon kall dag?

Håll om varandra i vinterkylan!

kram

M

VANDRAREN...

...kan ha mycket i sin ryggsäck, men aldrig något onödigt. Det ryms helt enkelt inte med, det blir för tungt!

Ibland tänker jag på min vandring genom livet som om jag vore en vandrare. Jag kan inte ha för mycket i min ryggsäck av den enkla orsak att jag måste orka bära på det på min vandring.

Emellanåt är det bra att stanna upp och rensa i ryggsäcken. Ibland kan det vara konkreta ting som måste bort, ibland kan det vara mer okonkreta saker som måste rensas. Oberoende tar det sin tid att rensa upp i ryggsäcken. Men man mår bra av att göra det ibland.

Och som vi människor är olika, finns det också olika sätt att städa upp i ryggsäcken. En del häller ut det mesta och rensar med grov hand. En del petar och svänger och vänder på innehållet och väger; vad skall sparas? Vad skall bort?

Som det ofta är i vägskäl i livet, blir det nästan automatiskt så att man börjar väga sin ryggsäck. Känns den för tung som den är? Eller är det dags att rensa lite? Vad vill jag släpa på de följande kilometrarna? Vad behöver jag med mig? Och vad kan jag lämna efter mig, och bara behålla det som ett minne - i hjärtat.

Samtidigt som man städar och gör rum där i ryggsäcken tror jag att man gör rum för drömmar och framtidstankar. Utan denna utrensning skulle inte drömmarna få rum. Man skulle bara släpa på allt det som varit tills ryggen kroknar.

När man rensar väger man samtidigt hur modig man egentligen är, hur redo för något nytt man är. Hur mycket plats ger man åt det man inget ännu vet om, och hur mycket lämnar man kvar av det som är - eller har varit. Sånt man vill spara på, åtminstone lite till.

Jag upplever ju att jag är i ett skede då det är dags att rensa i ryggsäcken. Det är mycket som är i förändring. En del av oss klarar av att rensa fort, och tömmer det mesta på en gång, själv behöver jag mera tid.

Tid för mig, tid för mina processer. Tid att rensa i ryggsäcken. Tid att fundera vad jag skall reservera utrymme för. För utrymmet det är begränsat - det vet alla vandrare.

Och en vandrare är jag. Även om jag tillfälligt kan slå ner mina bopålar, gräver sig mina rötter aldrig sig särskilt djupt. De är lätta att rycka upp när det behövs.

Som en vandrare som alltid är redo att slänga ryggsäcken på ryggen och ge sig av.

En snusmumrik.

Ibland rensar man helt konkret, man gör sig av med saker man inte behöver. Ibland känns ryggsäcken tom och man känner ett behov att samla på sig mer för att kunna känna den trygga tyngden mot ryggen.

Ibland är rensandet mer på ett andligt plan. Det är ofta svårare. Svårare att göra sig av med det som man släpar på och svårare att samla nytt.

Och ändå gör vi det. För endel av oss är denna process så automatisk att vi knappast märker att det är något ständigt pågående. En del av oss behöver stanna upp lite för att göra dessa reflekteringar. En del tömmer kanske aldrig sin ryggsäck utan vandrar vidare med tyngre och tyngre börda. En del utan att klaga det minsta, men för endel blir stegen bara tyngre och tyngre...Och så finns det de som aldrig verkar samla så mycket på sig, utan trippar glatt genom livet. Kanske är deras ryggsäck lätt hela tiden - eller så finns det någon som bär bördan för dem?

 Men strunt i det...vi är alla tack och lov olika.

Vi har alla ändå någon som är villig att följa med oss på vår vandring - oberoende är ryggsäcken städad eller inte :)

Hur stor ryggsäck har du,
känner du av den? Tynger den? Eller känns den bara som en trygg tyngd mot ryggen?

Skönaste weekenden till er alla vandrare!

kram
M

ÖNSKELISTA...

...gärna med leverans på momangen! Trots min fasta övertygelse om shopstop kunde jag just nu, utan att blinka köpa en bastu, vedspis till köket, gärna en kakelugn till sängkammaren, ett lastbilslass med ved, sockor som ryms över de tre par jag redan har på fötterna, torgvantar...allt som bara skänker värme!

Så här såg det ut när vintern började för länge, länge sedan. Det var lite charmigt med snö - då. Det var friskt i luften- då. Friskt var det förvisso i morse också. Riktigt rysligt friskt!

-32 grader!

Näshåren kittlar av köldshock och hårbottnet skrynklar ihop sig.

Bildörren klagar så man skulle tro att den går i småbitar, som kristall.

Det som började med lite pudersnö i november har blivit ett litet berg av hoppackad snö. Ser ni mina snödroppar? Nähe....inte jag heller. Undrar när det undret skall ske...?

Har jag verkligen sagt att jag inte skulle klaga på vintern nåt mer???

Vad kan jag? Jag hatar kylan med varenda kvadratmm av hela mig. 

Vad gör jag då? Tröstshoppar? Nänä....men det finns en sak som jag verkligen måste köpa.

En blick på min gamla bikini från förra seklet får mig ganska snabbt övertygad att en ny

sådan är av högsta prioritet.

Jag tror den gamla var grön - då. Jag tror den var elastisk - då. Jag tror inte den var totalt genomskinlig och skör i materialet - då. Nu är den allt detta!

Utrustad för att klara utetemperatur på minus trettio står jag då och väljer och vrakar bland alla fem olika varianter i varuhuset. Inte högsäsong?!!??

Förstår inte?

Väljer en i färdigt murrig färg, jag är ju liksom van att bikinis skall se ut så...

En snabb blick; denhär blir nog bra?

Pröva bikinin?

Aldrig!

Skulle jag se det enorma besväret att klä av mig alla tolv lager på lager som jag svept in mig i för att utsätta mig för synen av vinterblekheten personifierad i provrummet?

Och sedan klä på mig alla tolv lager på lager igen?

Inte ens under pistolhot!

Varför måste jag shoppa bikinis just nu då?

Jo, för snart flyr jag vinterh***etet och sticker snabbt som (k)attan söderut!

Inte helt fel. :)

M.

MEN SOLEN SKINER...

...och fast meteorologerna förutspår tilltagande kyla, eventuellt nya köldrekord på sina håll så är det ändå solskenet som får det att börja knycka i energicellerna. Visst är det så? Efter ett par dagar med solsken - om än med bitande vind och -20 graders kyla så känns det helt annorlunda i hela mig än det gjorde tidigare här i veckan.

Och i morse när jag tassade in i badrummet möttes jag av en sömndrucken, yrvaken fluga som satt och glodde på mig från spegelkanten. Jag petade lite försiktigt sådär på den för att se om den verkligen var på riktigt, och jo, visst den flög glatt iväg. Nu är det faktiskt inte årets första fluga, hade för en tid sedan en sittande på bilens motorhuv när jag skulle åka iväg till jobbet. Den var betydligt trögare i sina rörelser - och hade nog stackarn lite oddsen emot sig...

Men det som fick mig att riktigt känna hopp om våren var nog att trots nästan 20 graders kyla ute är det takdropp på sydsidan! Redan ordet i sig är så vackert:

Takdropp.

På hyllan i vardagsrummet har jag lite konserverad sommar i form at fjolårets torkade pioner. De blir bara blekare och blekare, men de får nog hänga kvar en tid ännu - i väntan på de färska:)

Snart börjar det bli dags att pyssla om sina krukväxter lite. De reagerar ju inte på att det är kallt som i...Norden *hehhehee*, utan på ljuset som nu kastar sig in genom alla fönster och gluggar.

Så alldeles tydligt har jag samma reaktionssystem som en sliten, dammig krukväxt på fönsterbrädet. Skiner solen och värmer ens en liten, liten smula, så börjar jag sträcka på mig och känner mig hur fin som helst!

På tal om att sträcka på mig så har jag haft ett jätteskönt veckoslut. Njutit av långfrukostar och gjort bara det jag velat. Ibland kan det vara bra att lägga alla måsten lite åt sidan för en stund. Och inte ha så rysligt dåligt samvete för att man inte hela tiden är så himla effektiv.

Och just det att man struntar i måsten för en stund och gör nåt lustfullt gör ju att man blir så glad. Är det det, eller solen, eller min sköna yogastund i solskenet på vardagsrumsgolvet eller vad som gjort att jag känner att jag kan andas så fritt och nynnar på medan jag pysslar på med mitt.

Katten är lite förundrad.

- Vad tar det åt henne? verkar hon undra - katten:)

Tja, vad gör man. Ibland skall man bara unna sig att ta åt sig av livets goda!

Och livets goda behöver inte vara så konstiga saker.

En blinimiddag för två kan också vara det där lilla som stänker lite guldskimmer över vardagen.

Jag tycker så om blinier. Det är så gott! Har äntligen hittat ett recept som ger just sådär härligt mjuka men på ytan frasiga blinier som jag minns från min egen barndom.

Receptet hittar ni här

Till blinier har jag alltid saltgurka (inte kryddgurka, utan riktig saltgurka, helst den utan vitlöks smak för det kan bli lite för mycket smakupplevelser annars.)

För det är nämligen så vansinnigt gott att doppa dessa saltgurkor i flytande honung och klicka på lite smetana.

Jo, tro mig - det ÄR gott!

 :)

För tillfället är fredagens frustrationsstorm som bortblåst. Visst finns orsakerna till min frustration kvar, men just nu har de liksom bleknat, precis som mina torkade pioner, i vårvinter solen.

Nu skall jag fortsätta göra nåt lustfullt som jag ganska sällan ger mig tid till. Jag tänker krypa upp i favoritfåtöljen, med en bra bok och njuta av eftermiddagssolen i väntan på att ungarna ramlar in.

Sen blir det lite mer blinier!

Ta för er av livets goda - och av solskenet!

kram

M