LÖJLIGT GLAD...

...är jag över att ha min äldre son hemma igen. Han stack iväg en sväng till Norge här i våras, men kom tillbaka lite tidigare än ursprungligt planerat.
Och med sig i bagaget hade han dessa:
(här var det meningen att jag skulle länka till det inlägget, men si det lyckades jag inte med...)
Medan han ännu var i Norge fick jag ett textmeddelande av honom:
"Skicka mig adressen var jag hittar kannan, så skall jag fixa det :)"
Efter en stund då han hittat butiken kom det ett nytt meddelande:
" Skall jag köpa kaffekoppar och sockerskål också?"
Ja, vad skall man svara...? "Är de lika läckra som kannan?"

Svar från sonen: "Jooooo! Hela denhär butiken ser ut som hemma hos oss!!!"

En stund funderade jag på att svara honom: KÖP RUBBET, men jag besinnade mig och sade att ett par, tre, fyra, sex koppar och ett par kannor sääääkert får plats nånstans i nåt skåp:)


Men det finaste är ändå att ha honom hemma en sväng <3 p="p">

Sådär i övrigt håller jag på att drunkna i jobb - jobbjobb alltså. Jo, visst har jag jobb härhemma också men att stå och skrapa fönster eller måla golv är mest terapi. Jag tänker så otroligt bra när jag målar. Kanske det inte är en tillfällighet att jag dragit igång ett och annat målningsprojekt härhemma?

När livet blir lite turbulent är det skönt att syssla med något monotont som samlar tankarna.

Turbulent är också lilla Cenneths liv. Han har tagit de första försiktiga flygturerna. Den första slutade elegant på min korgs handtag (bilden ovan ). Sporrad av den fina prestationen blev han kanhända lite stor på sig och den följande vingtesten slutade snopet nog i en öppen kökslåda...

Landningen bland en massa snören och paketpapper fodrar nog lite precisionsövningar ännu...
Medan golv- och fönstermålningen torkar ger jag mig i kast med trädgården som helt plötsligt (muahahhah) blivit så grön så...av ogräs. Det är nåt med gruset på mina gångar...det drar åt sig ogräsfrön som en magnet. Och varenda ett av fröna gror - känns det som! Annars har den tuffa vintern gallrat ganska friskt i min trädgård. Många av rosorna har sagt upp kontraktet...perennbänken ser glesare ut än på länge...
....till all tur verkar pionerna i allafall vara glada och nöjda. I år får jag massssssssor av pionblommor - och av det blir jag också lite löjligt glad!

Nu skall jag skutta i duschen och se om jag skulle få de sista målningsresterna skrubbade bort från nagelbanden. Ännu ett par veckor innan det blir semester för min del, och jag kan strunta i hur mycket kitt och målning jag har under naglarna....;)
Må gott alla sommarälvor!
Kram

M.

LITE SMÅAKTIG...

...kan man ju tycka att min chef är, som inte beviljar mig vårdledigt!
Eller för att vara rättvis så förstår hon mitt stora behov av vårdledighet, men hon påstår starkt att hon tyvärr inte kan hitta nån liten text nånstans var det skulle stå att rätten till vårdledighet också berör fostermammor till kajor...


Men vadådå??? HUR lätt tror ni det är att lämna Cenneth hemma på morgnarna, och styra sina effektiva steg mot arbetsplatsen?


Men det går, när man vet att Centsu får vara med den bästa av bästa!


På kvällen kan man sedan pusta ut mot "mammas" axel;)

Men hur skall det nu gå när lillungen är på läger.....om jag skulle ringa chefen och fråga om det är ok att ta en kaja med sig till jobbet? För det är det väl? Visst???

Förövrigt väcker vi munterhet i omgivningen, lördag morgon och jag tassade i morgonrock och med Centsu på axeln ut efter morgon tidningen då ett par som var ute på morgonpromenad kom förbi just då jag dök ner i postlådan.

Mannen utropade: "Hej, vet du om att du har en fågel på axeln!"

Såg jag måntro så otroligt sömndrucken ut att han trodde att jag skulle ha missat ifall en fågel landat på mig? Morgontrött är jag ju, det är känt, men fullt så borta är jag inte, inte ens i arla morgonstund...hahahaa...

Men jag förstår honom...det är kanske inte alla mornar man stöter på yrvakna tanter i rosa (!) morgonrock med håret på ända och ögonen i oordning med en kaja på axel med en katt svansande runt benen?

Och jo, jag looovar, nästa gång skall jag skriva om nåt annat...!

Puss och kram!

M.

P.s Det är förresten inte blod Centsu har på näbben på den första bilden, om nån skulle tro det, det är jordgubbar - jordgubbar är bara så mums!

HAN ÄR INTE SÅ FAGER...

...men han har karaktär!
Här är han, Cenneth!
Cenneth (som är en mycket ung kaja) är en bortappad streetchild som jag räddade från en parkeringsplats häromdagen. Min kollega hade sett på förmiddagen hur han vimsade omkring efter att han ramlat från boet. Nu är det ju så att man inte skall plocka djurungar från naturen som man tror att föräldrarna övergivit - oftast är det inte så. Men när jag på eftermiddagen såg att kaj-ungen hade vimsat sig ännu längre bort från boet, och föräldrarna inte längre brydde sig om honom, var det dags att ingripa. Fågelföräldrar funkar så, hamnar en unge för länge, för långt från boet är de förlorade för dem...En flygokunnig fågelunge på en livlig parkeringsplats ger inte så bra odds i livet...
Så nu har Cenneth (eller bland vänner Centsu) flyttat hem till oss. Lillungen fick hitta på namn, och han tyckte att Cenneth var det finaste han visste:) Så vart det Cenneth!
Om det nu sen är en han förblir en gåta, men han beter sig som en liten kille faktiskt! Ständigt hungrig, lagom road av att bli tvättad, och ganska högljudd av sig, och lite småkaxig sådär tills saker och ting blir riktigt ruskigt spännande och det är tryggast att krypa upp i en famn...
De flesta tvåbenta är totalt charmade av Cenneths oslipade väsen. Och de övriga fyrbenta då? Tja, det tar det med ro....en sån skrikhals orkar man inte bry sig om...
Men för säkerhets skull bor Cenneth i kattburen när jag inte har ett ytters vakande hököga över samvaron!
Nu har jag nattmatat Centsu, dags att krypa i säng för min del också!
En dag till och det är Den Blomstertid Nu Kommer för endel i familjen. Härligt!
kram...eller krax kanske jag borde säga?
M.

IMPULSIV...

...och envis som synden är kanske egenskaper som jag glömde nämna om i min presentation.
År efter år stuvar jag ner en hel del lökar i mina rabatter. Vem dessa små underjordiska rumpnissar är som sedan flyttar på dem, eller tar dem med sig nånstans, eller o, hemska tanke, äter upp dem vet jag inte riktigt, men det är säkert att lika många lökar som jag gräver ner lika många blommor får jag inte!
Men dessa 'Angelique' (tror jag) kommer snällt år efter år. Hennes lökar måste lukta illa eller nåt, eller så är hon bara lika envis som jag?
Och så finns det lökar som inte kanske charmerar med sitt utseende, men är desto smakligare! Också för oss som vandrar PÅ jorden. Envis är den med, ploppar upp lite här och var i trädgården. Envis, eller impulsiv?
Tja, nå hur märks dessa egenskaper hos mig då? Jo, det senaste:
Kom hem på fredag från jobbet och märkte att jag skulle ha en hel kväll och en förmiddag riktigt bara för mig själv. Vad gör jag då? Som nybakad singel...går ut med någon väninna? Njuter av ett långt bad? Ser en bra film? Läser en bra bok?
Nixnax, impulsiviteten tar överhand och sätter igång med att s l i p a g o l v.
Jo, jag veeeet, och ni som följt med bloggen en tid veeeet också, att jag målade golven för sisådär två år sedan. Och i princip var det väl inget större fel på det, annat än att jag den gången målade med for tjock målning (spädde helt enkelt inte ut den tillräckligt) med den påföljd att det uppkommit små hack i målningen när nåt hårt fallit i golvet. Och det händer ju titt som tätt i denhär familjen. Nu kanske nån tänker att det är bara att måla dessa små "hack", men problemet är att det fanns en miljon sådana små...minst. Så det vara bara att kavla ärmarna och slipa hela ski...krhm golvet och måla om med tunntunn färg.
Envis som man är vill man ju ha målade, snygga golv!
Och impulsiv...ja, jag hade ju inget annat på lut en fredag kväll heller....;)
Så, alla som inte ännu målat sina golv, men som går och drömmer om det - späd ut färgen:)
Och resultatet? Jo, det får ni se en annan gång! Men fint blev det - tycker jag i allafall:)
Ha en skön vecka alla sköna!
Kram M.

JAG...

...eller vem tusan är det som babblar här på bloggen?

Nu och då tänker jag att jag skulle skriva några rader om vem som huserar bakom Tuvull. Men sen brukar det komma en massa mycket mer roliga saker att skriva om. Och så är det ju det där klassiska; gillar man att fotografera, så befinner man sig liksom oftast på "fel" sida om linsen. I alla fall på de foton som till slut hamnar i min dator.


Men när "Tiara" i en tidigare kommentar skrev om att det kunde vara skoj med en presentation så tänkte jag att egentligen har jag inget bättre att babbla om just nu heller:)
Sedan kom jag ihåg att jag borde ha några bilder på mig som jag roade mig att ta för ett drygt år sedan eller så...men jag ser precis likadan ut fortfarande:) Till och med örhängen är de samma!


Jag kallas alltså av de flesta till Maggi - som jag så ofta det är möjligt förkortar till ett M. Det är nämligen så att om man har 22 bokstäver i sitt officiella namn, så är det där med förkortningar inte en alldeles dum idé...


44 år har jag tassat omkring här, ett par pojkbarn har jag snurrat ihop (eller jag hade ju hjälp av gubben faktiskt om vi skall vara noga...).

Min äldre är 21 snart och den yngre 12 i höst. Födda -89 och -98 (lite sifferlek här, hihii)

På tal om det, så jobbar jag väl lite med siffror kunde man kanske säga? Började i tiderna i finansbranschen och efter ett litet sidosprång på 10 år sådär då jag utbildade mig till och jobbade som florist är jag tillbaka vid skrivbordet igen.

(Nu kan jag tänka mig att många lite höjer på sin håriga små bågar ovanom ögonen - "vem byter frivilligt ett kreativt floristjobb mot pappershögar, ilsket ringande telefoner och krävande kunder...?"

Om ni kommer på det kan ni ju alltid berätta det åt mig också...hahha!

Allvarligt talat, trivs jag med den sortens utmaningar som jag får på jobbet, och sparar min kreativitet till min fritid. Som florist fick jag vara kreativ på jobbet, men orkade inte alltid vara så kreativ sedan hemma - och det vill jag ju också vara!


Och kreativitet och skaparglädje kan vara bra att ha av lite när man har ett gammalt (om än inte så stort) hus att ge sig an på. Och när man inte är utrustad med den mest sprängfyllda plånbok då...

Jag bor i en liten kommun i Västra Nyland. Sjundeå heter den. För tillfället har jag min äldre son i Norge och eftersom gubben och jag skall traska skilda vägar är det snart bara lillungen och jag som huserar här. Och ett par katter.

Så för tillfället i allafall.


När jag inte pynjar på huset eller i trädgården, så tycker jag om att gå på promenader (fast har hemskt svårt att få rumpan ur soffan nu när jag för tillfället inte har hund). Har återupptagit yogan efter några års paus - gott för kropp och själ!

Gott är det också med god mat, är till läggningen och till övertygelsen en slowfoodare, även om vardagens snabba ryck inte alltid ger utrymme för det...

Lite svårt att få det här att inte låta som en utdragen CV, hehehee...men jag lovar, jag skall försöka komma med nåt lite rivigare nästa gång!

Men om jag nu skulle bli tvungen att sammanfatta mig på nåt sätt så skulle det väl vara;

"en social ensamvarg med temperament, både pratig och blyg på samma gång "



Hihii...nu har ni fått en järndos av M.

Gå och knyt er nu, klockan är redan mycket!

Puss M.