Man är ju inte minimalist precis...
Ibland undrar jag om det inte är min smala lycka att jag bor i ett så litet hus...Väggarna kommer liksom rätt så fort emot. Men ändå har jag lite svårt med att stoppa itid och låta det bara vara.
Det finns liksom fler idéer än kvadratmetrar om man säger så...
Mitt senaste infall handlar om ett tomt (med mina mått mätt) hörn i vardagrummet som jag tyckte saknade något...Det skulle inte få vara något som skulle ta så stort golvutrymme, för det finns det inte så mycket av. Fönsterkarmar har man sett på bloggarna, vikväggar och dörrar.
Jaaa!!! Jag HAR ju en dörr nånstans därnere i källaren som är alldeles överlopps och bara VÄNTAR på att få komma in och leka dekoration.
Jag har sett den skymta bakom en förfärlig mängd diverse ettochannat för inte sååå många år sedan, så den måste ju finnas där!
Det är lördagmorgon och min stora, och framför allt starka, son har just slagit upp sina oskyldiga och sömniga blå.
- Fort, klä på dig nåt, vi skall ett varv ner till källaren, hojtar jag.
-Mmnfhph, svarar sonen med munnen full av frukost. Jag kan riktigt känna hans entusiasm.
Men han lovar ändå att alldeles strax komma och hjälpa mig. Alldeles strax kan ju vara ett synnerligen tänjbart begrepp, åtminstone hos mina ungar...
Det hinner bli kväll och den unge mannen skall ut och erövra, om inte hela världen, så grannbyn i allafall.
Nu är det ju inte någon liten, nätt, dörr som jag vill ha framgrävd och uppburen, utan en riktigt fullstor och framför allt fulltung, rejäl trädörr. Väger massssor, men det VET inte sonen än;)
Efter en stunds byte av åsikter över nödvändigheten att detta skall ske just nu, idag, blir det ändå så att jag drar det längre strået i denna verbala duell, och vi traskar ner till källaren. Jag har ju sagt att det tar bara någon minut...
En kvart eller lite mer senare har vi börjat skymta dörren och vi börjar dra och släpa och bära.
- Öh, vad skall du ha den här dörren till egentligen? undrar han medan han försöker greppa den inte alldeles greppvänliga sak som väckt en idé hos mig.
Vi hugger i båda två och stånkar och pustar och får upp den till vardagsrummet.
- Jag *flås* tänkte *flämt* ha den *kippar luft* som dekoration bara, flämtar jag fram.
- Jaha? Bara och stå där? Mot väggen? Typ?
Ännu lite harmsen över att han blivit smått försenad (högst en trekvart eller så...och vad är nu det i en ung människas liv?) muttrar han:
- Och VARFÖR kunde det här inte vänta tills i morgon???
- Jo, för att nu måste jag få kolla i kväll och i morgon i dagsljus om det blir bra...Om inte, så måste vi ju hinna bära ner den tillbaka i morgon innan du åker in till brigaden... förstås!
Den blicken jag fick, den skulle man fått på bild...;)
Det blev ingen bild på min dörrfundering för jag tvekar än...Det blev en gammal bibel som jag hittade på loppis istället. Mycket behändigare att inreda med gamla böcker, måste erkännas.
Fast blir det tillräkligt många böcker så börjar det väga det med.
Men å andra sidan; kunskap får ju väga tungt!
Det är många som är hängiga därute i cyberrymden. Krya på er!
Kram.M
