DEN FÖRSTA HÖSTSTORMEN

Kvällen innan stormen simmade svanmamman, hon som förlorade sin partner i den blodiga striden i somras, men sina fyra ungdomar till ungar förbi. 

Alla de fyra ungdomarna såg ut att må bra och vara vid god vigör. Självständiga var de också. 

Först såg jag bara de unga, och hann under en stund fundera att hade det också hänt mamman något, men så kom hon lugnt simmande efter sin ynglingskara. 

Höstmorgonen, och faktiskt hela dagen, var underbart vacker. Solen sken och all tanke på den annalkande stormen kändes faktiskt mer som något man läser om på nyhetssidorna på nätet och kanske inte ändå på riktigt berörde mig? 

Men efter åratal ute i skärgården visste jag att lugnet kunde vara just som talesättet - lugnet före stormen. 

På natten började det vina runt stugans knutar, och framåt morgonnatten vaknade jag av stormens ljud, och även om jag inget kunde se i den svarta natten så kunde jag föreställa mig vågornas dans mot klipporna.

När morgonen ljusnade var stormen ett faktum. De unga björkar, som det inte finns så mycket av här på udden, neg djupt i sina höstgula klänningar. De viga, unga tallarna var inte sämre utan följde björkarna i sin dans till höststormens melodi. 

Under dagen ökade styrkan i vindbyarna och stundvis fick jag ta ordentligt i för att knuffa upp stugdörren. Den nu rådande vinden låg direkt på stugan och varje liten sekundmeter kändes. 

På eftermiddagen gav både elen och datoruppkopplingen upp och jag fick meddela att nu blir det inte mycket av mitt jobbande. Stängde ner allt som hade med elektricitet att göra och gick ut på klipporna för att på mitt sätt ta in stormen, njuta av den, beundra dess kraft och lyssna till dess mäktiga....sound? 

Storm är känsla. Det man upplever på huden, i håret, i kroppen då man knappt kan stå upprätt. 

Men storm är också ljud. Som ett ur-ljud som talar till en på djupet. Man vill ha tystnad omkring sig för att ta till sig stormens ljud. Tror jag. 

 Nu är det åter igen på väg att bli natt, men än brusar stormen på därute. Den har hållit på länge, varit uthållig. Den lilla fjärden, som vanligtvis är så stilla, så lugn, har idag fått leva runt och busa på. Kobbarna som i vanliga fall ligger där som väljästa batonger har idag fått tävla om uppmärksamheten med vågor lika höga som klipporna. Så här innanskärs är det ovanligt. Så här hård storm, så här tidigt på året är ovanligt här men jag gillar ju det. Som jag gillar alla olika väder som ruskar om oss lite. 

Utöver stormen har jag lagt märke till att det finns rätt mycket tecken på möss som tagit sig inomhus. Jag ser det på min hund som direkt blir på alerten om det finns möss i närheten. Men också ser jag det på att tupp-pappret blir rivet under natten. Att det finns små "visitkort" på veranda-bordet, vilket inte är brukar vara vanligt så här tidigt på hösten. Om alls. 

Får mig osökt att fundera på det här gamla talesättet om att möss söker sig inomhus tidigt på hösten om de väntar sig en sträng vinter. Nu har jag skrivit det här. Bara att följa upp då. Denna inte så empiriska undersökning...

P.s. Blogger har tydligen uppdaterat sitt gränssnitt och jag kan väl vara sisådär nöjd med det. Kan tex inte förhandsgranska att mina bilder "sitter rätt" innan jag publicerar - så förlåt om bilderna är lite hipsomhap...

Är också sur, vilket jag egentligen sällan är, på att man inte kan själv bestämma hur långa radera blir om man väljer att centrera texten. 

Vanligtvis gör jag det, men nu blir det bara helt knasigt, så smått tvungen att ta till vänster-marginaltext. 

Kanske det bara är bra, jag vet inte. 

Men smått störande att man fråntas möjligheter att själv påverka utseendet på bloggen. 

I värsta fall byter jag plattform. Och det skulle ju ändå vara lite synd - har ändå varit blogger trogen i mer än tio år. Men föredrar att man kan påverka utseende själv, smidighet och ett användarvänligt gränssnitt. Och det är jag inte helt övertygad om att Blogger erbjuder med sin uppdatering...

HÖSTREGN

För en höstmänniska som mig finns inget tråkigt höstväder. 

Det finns bara fint höstväder och så finns det fint höstväder - som lite blötare variant. 

Regn är rofyllt för själen. 

Vind likaså. 

I skrivande stund sitter jag i mitt soffhörn, den här gången i det som finns på stugan.

Vinden viner, regnet låter på taket, vågorna slår mot stranden. 

Brasan sprakar stilla. Det är de ljud som hörs. Inga andra. 

Har tänt ljus i alla husets ljusstakar. För att fira höstens ankomst. 

Känns att nu är den här. På riktigt här. 

Det är mörkt. Det är tyst. Det är dämpat. 

Min tid är här och nu. 

REGNGRÅTT OCH LINGONRÖTT

Meningen var att jag skulle besöka min studiekompis vernissage i Hangö på lördagen, 

träffa en annan studiekompis över en kopp kaffe och utbyta lite nyheter och få tillbaka

mitt bidrag till en gemensam fotoutställning vi hade för snart ett år sedan. Hon hade 

vänligt nog tagit hand om tavlan efter den senaste utställningen. 

Jag vet inte om jag själv tycker att just det fotot är så bra att den behöver sparas. Den hade mest

en roll i en helhet, men för sig själv är den bara - ensam? Enkel och ensam. 

Blev inget av någondera. Denna märkvärdiga tid gör att man på direkten blir försiktig

då man känner minsta lilla raspighet i hals, aningen till huvudvärk eller hostar till

mer än vanligt. Och visst nös jag också lite extra? 

Små, små tecken på en möjlig förkylning gjorde att jag avbokade allt. 

Inte för att jag egentligen kände mig direkt sjuk, men man vill ju inte

vara den som är en potentiell spridare av virus. Corona eller inte. 

Så har det blivit. För ett år sedan hade jag knappt ens reagerat på lite halsont,

än mindre att det skulle hindrat mig att åka och träffa människor. 

Men nu gjorde det det. Är det vårt nya normala? 

Åkte istället ut till stugan. 

Hösten har definitivt kommit till skärgården. Visserligen regnade det lite nu och då, 

men det oaktat är fukten ständigt närvarande. Trots vinden ville det lilla byke jag 

tvättade upp, en handduk, en disktrasa, en topp inte torka ute på bykstrecket

utan jag fick varma bastun för att få dem torra. 

Man märker höstens ankomst bättre här än hemma i huvudstan. Där är samma rytm oberoende

av årstid, men här är det annat. Kvar i viken finns bara svanfamiljen. 

Eller det är bara en förälder och fyra ungsvanar. 

Kan inte låta bli att fundera om det var den här familjens svanpappa jag

såg bli ihjälslagen av en annan svan i somras. 

Men alla andra invånare är veck. 

Skarvarna flyger längs sina rutter, där nära vattenytan. 

Gässen samlas i flockar ute på fjärden och flyger skrikande till 

någon närliggande åker för att äta. I övrigt är det tyst. 

Det finns mängder av lingon i år. Inte helt mogna på alla ställen än, men i

soliga öppna lägen är de alldeles djupröda och stora, fina. 

Svampar finns det i överflöd - om man nu någonsin kan ha svampar i överflöd? 

Har i år hittat kantareller på ställen där jag aldrig sett dem växa förr. 

Hösten i skärgården är nog lite bättre än hösten någon annanstans. 

Kanske kunde den vara lika fin i fjällen, det tror jag bestämt att den är. 

Men dit kan jag inte ta mig nu. Inte i år. 

Men hit till skärgården jag kan enkelt ta mig. Och planerar för fullt

hur jag skall kunna stanna lite längre, jobba härifrån någon vecka i iallafall. 

Kräver lite planering. Men vi får se hur det går! 

DÅ HAVET KOKAR

Vaknade på morgonen av att det plaskade i viken. 

Stugan ligger vid en fjärd, men det bildas en liten vik

mellan två uddar som sticker ut i havet. 

Den är kanske en knapp kilometer bred. 

Kikade ut genom fönstret och såg att ett gäng skarvar landade i

viken. Det är inget märkligt med det, de brukar dyka upp här på

höstarna, några tiotal. Kanske hundra? 

Lade huvudet på dynan och planerade sova vidare, men plasket i 

viken bara fortsatte och ökade dessutom. 

Jag steg upp och kollade ut genom fönstret och mängden skarvar som 

kom flygande in i viken bara ökade och ökade. 

Nu måste jag ge mig ut och kolla in fenomenet! 

Hade den här gången bara tagit mitt teleobjektiv med så lyckades inte 

fånga på bild den enorma mängd fåglar. Vi talar hundratal, uppemot tusen enkelt!

De nästan landade på varandra där i vattnet. Synen var nästan

overklig och som fågel är skarven ju aningen kuslig enligt 

många och intrycket förstärktes bara av att de är alldeles tysta. 

Bara havet som kokar. 

De stannade inte länge i viken, kanske skrämdes de

iväg av hunden som kom ut för att kolla vad det var jag stod 

och fotade. Lika häftigt som det var när de landade i viken,

lika mäktigt var det när de drog vidare. 

Kvar blev en nästan trolsk känsla - var de här på riktigt? 

Plötsligt låg vikens vatten stilla igen, bara en liten morgon-

bris som rörde till ytan. 

VÄRSTA VÄRMEBÖLJAN

Vill ju inte verka otacksam över sommaren och så, men någonstans vid 23 grader går min

måttstock för vad som är skönt. Då kan man ännu vara i solen och kanske

göra något, men kliver kvicksilvret högre upp orkar jag inte riktigt fungera. 

Därför var det med en stor njutning jag i morse såg dessa fjädermoln på himlen som 

skvallrar om att att väderombyte är på kommande. Nu hade jag förstås

sett det på väderlekskartorna och väderleksapparna, men det känns alltid extra

skoj att också kunna läsa av det i naturen. 

På eftermiddagen kom de första vindilarna. 

Lillungen som är i stan textade:

"Det blåser nästan. Som om någon hostade i Sibirien".

Inte mycket till svalka. Vindarna var ännu varma och förde inte mycket

nedkylning med sig, men bara kvällen led så blev svalare och svalare. 

Klockan är nu halv tolv på natten och jag sitter ute på terrassen och skriver, 

det är svalt och skönt. Huden känns torr och sval. 

Här skulle säkert vara än svalare men den kalla luftströmmen som 

hämtar med sig en vind som blåser från ett håll som blir bakom en udde,

så det är fortsatt lä i viken, men vinden får ändå gardinerna att fladdra och 

myggljusets låga att flämta. 

Ute på fjärden samlas gässen till ruggning och mer och mer 

moln drar ihop sig över himlen. 

I morgon åker jag hem.