Senaste veckan hade jag nöjet att ha min förstfödde (med katt) - eller kanske det var katten
med sin människa - boende här hos oss några dagar.
Han behövde flytta ut ur sin lägenhet för en vecka, med sina grejer, utom möbler och kärl då.
De kunde bli kvar, men i princip det övriga skulle med.
Det var inte mycket grejer han hade med sig. Det mesta var kattens grejer;
klätterträd, sandlåda, transportbag.
Och så hans kläder som rymdes i ett par, tre IKEA-kassar.
Nästan samtidigt körde jag min yngre till båten för att han skulle åka
på en resa med sina kompisar. Han reste med en gammal skolryggsäck.
Och den såg till och med lite tom ut.
Och jag insåg att jag på något vidunderligt sätt lyckats med konststycket
att få två minimalister till barn!
Nu är det ett smärre under i sig, eftersom de med facit på hand
minsann vuxit upp med en mamma som både pyntat och haft sig,
shoppat nödvändigt och en faslig massa onödigheter, och verkligen haft
en allt annat än minimalistisk syn på tillvaron.
Så här i efterskott kan jag ju bara vara glad att jag inte totalt miljöförstört dem!
*
Jag har långt kvar till minimalism. Så är det bara.
Men något hände det där halvåret för något år sedan då jag
köpstoppade. Och det har stannat kvar.
Lusten att o-shoppa det där o-nödiga.
Läser också med intresse hur man tänker kring det här med
minimalism, köpstopp och downshifting och allt det.
För visst är det så att vi väljer dessa just för att vi kan.
Och kan välja annorlunda - om vi skulle vilja.
en riktigt intressant synvinkel på just den aspekten.
Att kunna välja bort är kanske det nya svarta?
Vilket gör mig lite...obekväm, och lite olustig.
Jag vill ju inte vara ett sådant där rö för vinden som passar in i de
senaste medelklasstrenderna och nymodigheterna.
Men samtidigt så vill jag inte längre konsumera som jag gjort förr.
Och eftersom jag downshiftat i arbetstid (...och lön) så är jag så illa tvingen
att konsumera mindre. Och personligen känner jag att det bara känns bra!
Men inte känner jag mig speciellt trendig för den skull.
Snarare tvärtom.
Jag börjar lära mig av mina barn.
Less is just enough.
Och det ligger en underbar befrielse i att ha mindre grejer att ta hand om.
I morgon skuttar jag i bilen och drar så långt österut längs finska viken
man kommer innan ryska gränsen kommer emot.
Under några dagar skall jag kolla in det man kallar Arktika.
Arktika är de arktiska flyttfåglarnas vårflyttning mot den ryska tundran
och Ishavets stränder. Hundratusentals fåglar flyger längs en uråldrig rutt
år efter år efter år.
I år skall jag ta en titt på hur det ser ut.
Har packat vad som behövs för några dagar "on-the-road" och inser att
utöver maten så har jag packat allt jag behöver för att klara mig en weekend.
Eller en vecka, eller en månad, eller ett halvår!
Det jag klarar mig på en weekend det skulle jag galant klara mig också på i en månad eller mer.
Klart jag skulle behöva fylla på med vatten, mat och behöva tvätta mina kläder.
Men jag skulle klara mig - gott och väl.
Och det är nog den tanken, då den slagit rot, som gör att man kanske
börjar tvivla på om man verkligen behöver allt det där som man
därhemma samlat på sig under årens lopp?
Det enklaste är ju att packa ner i lådor och påsar det man
vet med sig själv att man inte vill ha i sin vardag och förvara det - någonstans.
Bara att kolla hur många nya företag som ploppat upp med förvaring av
privatpersoners lösöre under de senaste åren för att inse - det finns en faslig massa grejer
som ingen vill ha...
Att gå in på någon av dessa företags sidor och kolla vad det kostar att förvara
sina saker man (kanske) inte ens egentligen vill ha, sätter en bra prislapp på vad man
skulle - eller inte skulle - vara redo att betala för sitt oönskade lösöre.
Om man nu inte skulle känna för att spara på det i sitt hem och låta dessa
onödiga saker uppta plats där.
Åh, man kunde filosofera om det här i oändlighet känns det som!
Men det skall jag inte, jag skall ta en dusch och packa det allra sista
innan det blir tidig uppstigning och avfärd mot öster.
See you!
