MELLANTID...

Lite på samma sätt som vintern överraskar bilisterna kom övergångsåldern och överraskade mig. Anser mig rätt befriad från alla sorters åldersnojor och tyckte det var underbart att fylla 40. Det är nu å andra sidan ett bra tag sedan.
Då, för dryga tio år sedan, hade jag min goda väninna på middag en kväll och vi gled in på ämnet ålder och att vara kvinna.
Vid mina fyrtio årsringar upplevde jag mig attraktiv, härligt mogen och självsäker, vacker och fysiskt och psykiskt i bra skick. Lite häpen ändå över att jag ofta då fick mer "ni-vet-uppmärksamhet" av män än någonsin fått i ungdomen!
Min väninna, som är tio år äldre än jag, skrattade och sa:
- Ja du, vänta tills du fyller 50. Då blir du plötsligt osynlig. Inte bara som kvinna - utan på alla plan liksom.

Jag måste säga att jag förstod inte det riktigt. I mina ögon såg hon lika fin ut som hon alltid varit, lika rolig var hon som hon alltid varit, kanske ändå lite mer dämpad, lite seg? Hon hade nog bara en höstförkylning på kommande?

Trots att jag naturligtvis var på kartan gällande det här med övergångsålder och menopaus så var ingen mer förvånad än jag när jag vaknade en natt alldeles svettvåt. What?
Jag började känna mig stel i lederna på morgonen när jag vaknade. Inget smidigt uppstigande från sängen och graciöst glidande in i badrummet, inte.
En vår var de där 50-kilos mullsäckarna plötsligt riktigt tunga att flytta. Sonen lyfte dem som om de inte vägde nåt alls.
Jag märkte hur jag oftare behövde beställa tid till frissan för att färga bort utväxten av grått hår. Det kostade skjortan i mitt rätt långa hår. För något år sedan gjorde jag ett försök att låta det grå växa ut, jag gillade "i princip" tonen på min gråa utväxt, men kändes ändå inte riktigt som jag. Så jag fortsatte betala mig sjuk på färgningar av håret.

Det började dyka upp heta vallningar också på dagen, kände att jag ibland blev alldeles dimmig i huvudet och kände mig ibland helt utan orsak lite nere och dämpad. Fick för första gången i mitt liv verkligen se upp med vad jag åt, för midjan började få allt mer runda former - trots en rätt vettig kost.

Och så vid något skede började jag märka - jag har blivit osynlig! Och lite ointressant.

Jo, det kom lite som en blixt från klar himmel för mig. Eller så kändes det.
Jag blev liksom tjock, ovig, svettig, gråhårig och osynlig på en vecka...typ.

Jag var helt oförberedd på att jag skulle få famnen full av alla möjliga "tant-symptom".

Glädjande nog verkar det som om man börjar tala mer om den här mellantiden i en kvinnas liv. Eller är det bara som jag tycker? Lite som när man var gravid - då var alla andra också gravida. När man skaffade en ny hundras, eller började se efter en ny hund, så såg man just den hundrasen överallt. Samma med bilmärken vid bilbyte.

Men jag tycker verkligen att man talar mer om mellantiden, i dagen Helsingin Sanomat finns en intressant artikel i ämnet. Visste ni förresten att det är bara människorna och ett par valarter som kommer in i övergångsåldern? Aporna - också honorna - behåller sin förmåga att fortplanta sig livet ut. Kan bara hålla med artikelförfattaren som utbrister; vilket förfärligt öde!

Så ur den synvinkeln är övergångsåldern kanske ändå helt okej?  Fast å andra sidan, skulle man inte ha övergångsålder så skulle en lite mullig, gråhårig och stel en med en haklinje som inte längre är fullt så skarp kanske inte ändå vara den mest heta på fortplantningsmarknaden? Men ändå. Med en risk att bli mamma vid 60? Eller 68? Nja...Nej tack!

Kanske det finns en mening med övergångsåldern, trots allt? För visst, det är bara en övergång till något annat. Tar bara lite tid, och kan vara aningen utmanande att ta sig igenom. Det finns ett antal undersökningar som säger att kurvan hur lycklig man känner sig svänger uppåt igen efter att man fyllt 55 år. Har två år, tre månader, och tio dagar dit, bara att börja räkna ner då...

Sommaren som gått var som alla vet på varmare sidan. Med hormon-bergochdal-bana i kroppen var det riktigt jobbigt faktiskt! Som om inte vanlig svettning var nog så kom det ytterligare en liten vallning på det. Tjohooo...?!!?
Högröd i ansiktet fick man vifta med ett papper framför ansiktet.
- Nej, jag har inte bränt mig i solen, jag är bara 50+...

När hettan var som värst i somras hade jag igen bokat frissatid åt mig för att få färg kladdat i mitt hår, men när jag väl satte mig i stolen och frissan frågade vad vi skulle göra hörde jag mig själv säga:

- Nu klipper vi det rätt så kort, ingen färg, det gråa skall få växa ut nu. Jag är trött på detta eviga färgande, och ett långt hår är bara så in i vassen HETT!

Utväxten är nu någonstans halvvägs - så jag ser väl lite komisk ut i kalufsen! Stålgrå med lite rödbrunt i topparna. Inte den snyggaste kombinationen, men nu står jag bara ut tills jag kan klippa bort allt det färgade. Känns bra!

Tidigare i somras läste jag ett blogginlägg i ämnet, det hittar du HÄR.

Nä, nu skall jag avrunda här och gå ut i den svala höstlördagen. Jag har ännu lite att lära mig att jag inte behöver klä på mig tjocka, varma tröjor och dunvästar bara för att jag brukade klä mig så förr vid dessa temperaturer. Jag klär mig nästan ständigt alldeles för varmt. Svårt att få kläm på, när man i årtionden känt till vad som är kallt och nu håller det inte riktigt streck längre.

Skön helg, folks!