DEN DAGEN PÅ ÅRET...

...då jag alltid känner mig så liten! 

Det är bara så. 

Jag känner hur liten jag är i historien. 

Inte för att jag annars heller skulle vara så stor varken på mig eller av mig, men just idag blir det så tydligt på något sätt hur viktig historien är också för lilla mig. 

Och det vad jag är idag.

Vi känner alla någon som deltog i kriget för Finlands självständighet. Någons pappa, farfar, morfar, farbror...Historien blir så konkret så länge det är så. Det är för den allra yngsta generationen som det kanske inte är så.

Det blev också väldigt konkret för mig idag på min skogspromenad. 

Jag brukar nämligen på veckosluten gå ut i skogen som till vardags är träningsplats för militären. 

Överallt finns grävda sk "poteron" (en grop av ta skydd i vid kulregn) och det blir så visuellt att se dessa gropar, som nu i början av december, när första snön och höstfukten bildat en liten sjö av is-vatten-sörja i botten av dessa "poteron". 

Inte alldeles inbjudande att tänka sig behöva kasta sig in i en av dessa. 

Men å andra sidan, om alternativet är fiendens kula någonstans i en själv. 

Då är valet väl ganska givet. 

Min pappa deltog i kriget, två av hans bröder stupade.

Min svärfar deltog, hans ena bror stupade.

Båda blev sårade.

Skjutna - men överlevde.

Och om de inte kämpat? 

Ibland när jag ser bilder från djupaste och mörkaste Ryssland, kan jag inte bara låta bli att tänka:

tänk OM?

OM de inte kämpat, OM de inte trott, OM det hade varit annorlunda.

Så jo, en dag som denna känner jag mig väldigt liten, och ödmjukt full av beundran för alla de 

män, kvinnor och barn 

som då

kämpade och trodde 

och som gjorde historien till det vad vi har idag.

Och att känna sin historia är att känna sig själv.

För man är bara en litenliten del av det hela - men ändå en alldeles unik bit!