(en liten känguru)
Jag hade redan kört in till Helsingfors för att leverera plantor
och sedan mötas för vidare planeringar då jag får ett samtal
om att mötet är inhiberat pga sjukdomsfall.
Plantorna kunde jag dumpa av som avtalat, men resten av dagens
program sket sig...om man säger så.
Eftersom jag, och lillungen som jag hade med mig som chaufför
(han har precis fått körkort och får öva lite på det), råkade befinna oss
rätt så nära Högholmens zoo i Helsingfors så tänkte vi att varför inte sticka sig in där?
Varken han eller jag har varit där sedan han var en liten grabb.
Högholmen är ju en riktigt fin zoo - och en av världens äldsta faktiskt.
Även om jag på ett plan kan ha mina åsikter om att ha
vilda djur i fångenskap överhuvudtaget, så förstår jag att det myntet också
har två sidor och inser att djurparker för många utrotningshotade djur är enda sättet att
överleva. Genom att forska hur dessa zoo-djur lever, deras beteende och så vidare, så
får man ju också dyrbar kunskap om hur sköta om och skydda de vilda djurstammarna.
(det finns de som tar det här med att byta från vinterpäls till sommarpäls på största allvar)
När jag sakta vandrade runt mellan djurens burar och inhägnader, så lyssnade jag mycket på
vad andra människor pratade. Det var många barn som alldeles tydligt var ute på utfärd med
sina mor- eller farföräldrar. Man märker att skolorna slutat, men att föräldrarna inte har
fått semester än. När jag lyssnade på diskussionerna mellan "mummuna och fafana" och
de små barnen så tänkte jag hur viktigt detta med zoo ändå är.
För barn blir det så konkret att se. Och så många kloka ord om
hållbar utveckling och naturskydd, ekologi och natur som jag snappade upp i dag
gör mig riktigt glad och optimistiskt!
Heja, alla "mummun och fafan" som tålmodigt upplyser sina barnbarn!
Och heja alla barn som lyssnar!
Sen finns det ju förstås av alla varianter.
Jag talar nu om människor.
När man kommer i land på Högholmen så finns där skyltar om att lämna
de fåglar som häckar på Högholmen i fred och runda boet på håll - om möjligt.
Gäss kan ibland ha lite kort stubin och försvara sina bon,
och ungar och då tipsades det att om en gås anfaller
så skall man bara göra sig så stor som möjligt genom att
lyfta armarna åt sidorna och uppåt.
Mycket bra tips!
Säger jag med liten erfarenhet av att uppföda tamgäss.
Och de här vitkindade gässen som häckar på Högholmen,
och i en massa andra parker i Helsingfors, är nästan
som om de var tama.
De allra flesta människor gick lugnt förbi och gässen brydde sig
föga då de inte upplevde människorna som något som helst hot.
Men så fanns det Den Där Familjen som tog skyltens budskap som en regel
och upplevde varje gås som ett potentiellt hot. Ungarna skrek och sprang
som vilsna höns (förlåt hönorna...) och mamman och pappan stod
och buffade upp sig som jag vet inte vad, medan gässen mest bara glodde
och såg ut att tänka:
- Jag vill ju bara gå och beta lite gräs...okej?
*
Bara för att visa så gick jag och grabben lugnt förbi gässen och
de kunde inte bry sig mindre.
Jag hoppas den familjen, på ett bra sätt, kom en liten bit närmare naturen
under sin dag på Högholmen.
Och insikten att allt i naturen är inte farligt.
Men det mesta är härligt!
Själv har man väl blivit så till åren att de där riktigt tuffa
djuren, som lejon och tigrar, kanske inte lockar på samma sätt men
att hitta en badande Macropygia (gökduva) kändes fint.
Likaså mangusterna.
De är så sympatiska på nåt vis.
Sedan blev det riktigt fredags-rajtan-tajtan,
överraskande nog, i sköldpaddornas bås.
De tog god tid på sig.
Sköldpaddorna.
Verkar vara typer som går till grunden med vad de än gör.
Så blev det dags för oss att ta en lunch.
Vare sig jag eller grabben var så där vrålhungriga att vi skulle
fått för oss att testa någon av restaurnagerna på zoon, men vi hittade en
hamburgerkiosk som enligt grabben hade riktigt goda hamburgare.
Även om de kanhända behöver öva lite på det här med att
få allt beställt till kunden samtidigt och inom rimlig tid...
Det var inte mycket människor i farten och vi hamnade ändå att vänta
över en halvtimma på våra pommesfrites.
Då var hamburgaren uppäten för länge sedan...
Hade inte varit skoj att vänta så länge på mat med små-ungar som
sprungit runt på zoo ett bra tag och jobbat upp en rejäl hunger.
På finska finns ett ord "nälkäkiukku" som är så himla beskrivande.
När man nästan blir lite primitivt sur och bitter och inåtvänd på grund av
hunger och lågt blodsocker. Finns ingen bra översättning.
Hungerilska?
Höh...inte alls samma pondus i det ordet.
Just det ja, vi hade en rätt så påträngande gäst till lunchen.
Hon förstod inte alls att vi ansåg att hon kanhända borde käka
något annat än våra pommesfrites.
Själv tyckte jag att det var skoj att kolla på björnarna.
I augusti kommer jag att ha förmånen att åka upp till Lappland och fota
björnar "på riktigt".
Skall bli intressant så sjutton!
Mer om det sen.
Och ja, ingen zoo utan en lejonbild.
Alla kattdjur låg och dåsade i solen då sommaren äntligen bjöd
på en nästan riktigt varm dag!
Och här är Han.
Kanhända ändå The King.
Med en tass lika stor som hela min katt.
Och ändå släkt.
På håll.
