PACKA EN KAPPSÄCK IGEN...



Rafsar ihop ett par jeans och någon tröja och slänger det i kappsäcken.
Det skall bli en snabbtur västerut, och sedan nästan lika snabbt hem igen.

Jag är trött och skall packa och just den kombon gör att jag alltid, alltid väljer 
samma smycken och bara liksom inte orkar tänka till. Alls.

Det är väl de som kallas trotjänare.







Lite som hundar, fast de är inte så mycket tjänare - mest bara trogna.

När jag kommer hem igen, skall det bli långa sköna promenader! 

***

(inlägget borde ha dykt upp här på torsdag - det gjorde det inte.
idag är det lördag. Sådant händer...)

OM DET DÄR MED LÄNGTAN...





Den kommer så stilla krypande och smygande att man knappt märker att den
klamrat sig fast i en. 
Nej, det är inte ekorren jag talar om - det är längtan till stugan.
Till tystnad och ro.

Längtan lindrades inte av att jag läste en artikel idag om ett par 
som bor ute i en liten stuga, året runt. Utan el och rinnande vatten.
Jag är knappast mogen att skippa mitt "stadsliv" helt och fullt, 
men det finns något i ett riktigt enkelt liv som starkt tilltalar mig.

Bläddrar i kalendern och märker att det nog dröjer ett tag innan det 
blir läge att packa iväg sig till stugan.

Suckar djupt  - och fortsätter längta!





NÄR LJUSET ÅTERVÄNDER...


Tänker ofta att den där magiska känslan i att äntligen få skriva 
m  a  r  s 
är bland de finaste känslorna som finns om man rör sig inom ämnet årstider.

Riktigt där är vi ju inte, ett par dagar still-to-go, 
men så nära nog att man får smaka och gotta sig i känslan.
Jag har sagt det förr, och upprepar mig förmodligen till döda-dagar;

Mars inleder åtta månader av behagliga årstider för min del.

Jag behöver inte längre känna mig som min Mårbacka-pelargon som smetar fast sig i 
fönsterrutan för att ens lite kunna suga i sig dagsljus.

Vi går mot ljusare tider. 
Det viskar jag till pelargonerna. Och till alla de andra.
Idag har jag pratat med växterna.



Och klippt dem.

Inväntar någon vecka innan jag river upp deras rötter och 
försätter dem i ny växtmiljö bestående av näringsrik mylla.
Egentligen borde jag vänta tills tjälen gått ur och min egna näringsrika
bokashi- jord blir tillgänglig.

Få se om jag har tålamod att vänta.

Våren är inte tålamodets årstid.

Inte min, och inte växternas. Förmodligen ingens.



Bara tanken på mars får mig att tänka frösådder och 
framtida stunder av egenskörd.

Ärligt struntar jag lite i att det är februari,
att det är kallt därute, att det stundvis vräker ner snö.

Det är ljuset som räknas.


Där jag för stunden spritt ut mina ägodelar är 
vinterns ljus ytterst sparsamt i och med de små fönstren
och dess magra insläpp av naturljus.

Citrusträdet gav upp. Suckade och sade;
- Sorry, no can do.

Olivträdet är av segare virke. 

Inte mycket till liv i grenverket, men dock...

*

Livet återvänder.

En kan bara vara nöjd! 




SNÖ OCH SOL...


      Jag vet inte om det kan ha med det att göra att jag faktiskt hade möjligheten att vara en tid utomlands i januari som gör att jag känner att den här vintern inte är fullt så lång som vanligt.

Eller så är det bara så att jag känner mig mer energisk nu än på många år. Efter att jag sade upp mig från mitt dåvarande jobb för ett drygt år sedan har jag hittat en helt annan rytm i mitt liv. En rytm som gör mig gott och som passar mig. 
Att det skulle ta nästan ett år för mig att återhämta mig från någon form av utmattning som jag halkat in på hade jag aldrig trott.

Jag hade tänkt att ett par tre veckor, kanske sju, med långa sovmornar skulle räcka. 
Det gjorde det inte.
Det tog året. På ett ungefär...


När jag var som mest utmattad så var stunderna med kameran ute i naturen mitt andningshål, min retreat, min livlina. Just då fanns ingen och inget annat som ställde krav på mig. Jag kunde bara vara i stunden och kanske få till en bild.
Jag var som en robotdammsugare som fick koppla upp sig till sin laddningsstation och släcka ner och bara laddas. Vänta på grön lampa och sätta igång igen.

Sen var det så, för mig,  att det började ta allt längre tid innan min lampa visade grönt igen. Och som vilken manick som helst så började batteritiden, eller den tid batteriet orkade hålla igång, kortas av. 
Lite, lite mer för varje dag, för varje vecka, för varje månad, för varje år. Sedan kom året då semestern inte längre räckte till att ladda upp mig. Det var då jag hörde den första spröda klinget av  en varningsklocka.

Såhär med facit på hand, så tror jag mig veta precis dagen när jag på riktigt blev varse hur trött och utmattad jag var. 
Att det sedan tog något år till innan jag gjorde något åt saken är inget jag är speciellt stolt över nu.
Jag borde ha vetat, förstått och begripit bättre...



Idag hade jag en ledig stund efter lunch och innan jag skulle vara på ett möte. Tog kameran och gick ut i skogsdungen intill. Lyckades nästan skrämma iväg alla koltrastar men en ekorre stannade kvar.

Och jag upplevde något, för mig speciellt. Att ta sig en kravlös stund där ute i naturen var inte längre en nästan panikartad befrielse från en inre stress. Och samtidigt något att ha dåligt samvete för.
Just så motstridigt har jag upplevt det förr.

Plötsligt var det bara en skär och enkel njutning. Utan några som helst nyanser av tvivel och moln av trött tyngd.
Och det var en fantastisk känsla! 
Att äntligen vara fri från en utmattning, som jag i mina stunder av tvivel, trodde hade kommit för att stanna i min kropp, i min själ och som en del av mig.

Så är det inte. Det finns ett annat sätt att andas. 
Vägen dit var bara så mycket längre än jag trodde. Och insikten att jag verkligen tappat bort mig rejält innan jag hittade rätt stig igen var inte så enkel att ta till sig.
Men nu går jag åter på den, den rätta stigen, där jag kan känna igen mina steg och min andning lugnar sig. 

Förnimmer hur jag igen nästan är som jag en gång var.

*

Jag är långt ifrån ensam att känna som jag känt, och har egentligen inga andra råd än att vara lyhörd.
Dra i den där bromsen i tid. Våga välja andra stigar och vägar. Och låta det ta den tid det tar att hitta hem, till sig själv igen, 
För tid...det tar det. 
Samtidigt som man blir så mycket mer medveten om vad som egentligen är viktigt. Och den processen behöver kanske pågå hela tiden. 
Kanske det är så?





DET BLEKA LJUSET


Det är söndag och jag har glömt att köpa kattmat.
Vädret, till skillnad från hur det ser ut på fotona, är vårgrått och blött.
Vägarna är bara is och promenaderna blir mest små trippande turer med hunden.

En del vägar är visserligen sandade och till och med bara, 
men där jag föredrar att gå, i skogen, är stigarna ännu
fångade av is och snö.


Så lär det väl bli ännu en tid. Det har utlovats kallt igen. 
Men det gör inte så mycket - vi har mars strax här. Och då är det vår.

Våren kommer att hämta med sig en massa intressant i mitt lilla liv.
Jag blev bland annat antagen i en 2,5 år lång förberedande kurs till
yrkesfotograf med natur som specialområde.

Bara det! 

Och så kommer det att kanske ske andra intressanta grejer också.
Mycket klarnar nästa vecka.
Möjligheten att få lära sig något nytt och utveckla sig ger mig
alltid sådan energi! 




I går blev jag till och med riktigt präktigt huslig och
både städade och rensade ut i mina köksskåp.
Nu är de som de finaste arkiv. 
(Få se hur länge det håller i sig....)

Och så bakade jag en banan- och avokadokaka.
Eftersom jag faktiskt bakar så extrems sällan, så är det nästan alltid en
händelse att plocka fram i de sociala medierna.
Lite som om klaver-Trämp skulle skriva något positivt i sina tweets.
Lika sällsynt! Det skulle vara grejt!!!

Hur det kom sig att jag bakade över huvudtaget? 
Jo, mannen i kojan hade varit till butiken och köpt hem en 
banankaka som skulle vara "hembakad" och det var den
mest förfärliga fejk-kaka jag stött på i hela mitt liv! 
Utseende och smaken 
(sa mannen, jag smakade inte ens på den) 
och konsistensen - allt var bara fejk! 

Hittade inte ens banan i listan om ingredienser! 
Banansmakämnen nog. E-någonting...

Behöver jag säga mer varför jag bakade en kaka?
En som är På Riktigt.

Fejk-kakan åkte i komposten så det small om det.