...som far lite hit och dit.
Just som jag känner mig själv just nu. På väg mot så många håll, mot så många mål.
Så symbolisk denna bukett, ihop plockad från trädgården igår kväll, ändå är.
Lite som livet...där i en bukett.
Som om alla funderingar, alla idéer, alla drömmar, alla förväntningar, både egna och andras skulle sitta i dessa ludna knoppar.
Man knippar ihop dem, drömmarna, förväntningarna till en knippe och så är det bara att vänta.
En del av dessa knoppar kommer att slå ut i blom, ta plats, förverkligas.
En del kommer att stanna på det halvutslagna stadiet och aldrig riktigt nå sin bästa blomning, men ändå få sin lilla stund på jorden.
Och endel kommer att torka in, skrumpna innan de ens fått en chans att visa färg.
Visst är det så det är?
Med våra drömmar, vår längtan, allt det vi vill.
De finns där, och sträcker på sig, söker sin plats.
Vi kan inte alltid välja vilka knoppar som kommer att slå ut.
Vi vet inte alltid på förhand vilken knopp kommer att blomma längst - och vackrast.
Vi bara har dem där.
Väntades i sina ludna knoppar.
Allt det vi bär inom oss.
Som vi inte vet om det slår ut i blom.
Eller om det drar sig tillbaka och bara var.
Bara var en knopp som inte var meningen att spricka ut i blom.
Men man kan aldrig veta.
Om man inte plockar åt sig en rejäl bukett av drömmar och förväntningar, så kan man aldrig veta.
Liten vallmoknopp kan bära på en stor blomma.
Tänk på det nästa gång det föds en liten tanke, en liten dröm inom dig.
Kanske just denna knopp bär på den vackraste av blommor?
För man kan aldrig veta.
