VÄRLDEN TILLHÖR DEM SOM HAR LIVSLUST...

...och livslust för mig är att ha det bra där jag är, där de mina är.

Jag har aldrig riktigt känt att mitt nuvarande boende är det jag vill. Det här känts som en lite krypande oro i kroppen. Lite som att försöka gå in ett par läckra skor, som man innerst inne vet att aldrig kommer riktigt att sitta som de ska...
De skaver lite hela tiden.

Under några (läs många) vårveckor har jag intensivt sniffat omkring efter någon annanstans att ta vägen.
Min hjärna försöker skrika ut att jag inte har alla mumintroll hemma i min mumindal som tänker offra pengar och tid på en ny flytt. Men mitt hjärta skriker högre:
- Varför stanna om det inte känns bra?

Jag har tittat på hus ute på landsbyggden, jag har tittat på snärtig, vacker, jugendlägenhet i småhöghus bestående av fyra lägenheter med torkvind, pigkammare, enorma källarutrymmen, och en trädgård bestående av de vackraste äppelträd innanför en hagtornshäck. 
Jag har tittat på 100 år gammalt torp med renoveringsbehov, med kanske bygdens häftigaste ek och övrigt trädbestånd och potential till vad-som-helst.



Och jag kunde ha tänkt mig dem alla. 
Huset ute på landet, med lite onödigt många kvadrater för en liten familj på två.
Lägenheten med sina tjocka stenväggar.
Torpet med sin historia.

Men huset på landet kändes för stort.
Lägenheten för instängd.
Torpet som en för stor utmaning för mig - denna gång.

Och så, en alldeles vanlig onsdag fanns allt det jag längtat efter, allt det jag vill ha, där i en annons på nätet och jag var såld. 
Bästa läget, bästa storleken, bästa pris...(äh det hoppar vi över...)
Bästa det mesta.

Och jag slår till.


Och så är jag då med hus igen.
Ett litet hus, med ganska få kvadratmetrar, men vackert så man baxnar.
Med kulturarv på gården.
Så himla lagom för vår lilla familj!


Och plötsligt känner jag mig fri som fågeln igen, trots att jag vet att min semester kommer att gå åt till att packa och flytta - i år igen.

Men denna gång känns det bara väldans rätt.
På väldigt många sätt.

Snart blir det dags för packlådor. Häng med - jag lovar att ni inte behöver släpa på den minsta lilla möbel.....;)


Ja, och så Glad Morsdag till alla finska mammor - de svenska får ta det lite senare, visst?

Nu skall jag gå och tappa upp lite mjöd på flaskor medan jag nynnar...
....on the road again...tralalalaaaaa...

Kram på er!


2 kommentarer:

Anonym sa...

Nåmen GRATTIS vetja. Och LYCKA TILL med nya utmaningar. Wherever it is.
Ia

Anna Gullichsen sa...

Låter underbart, jag spricker av nyfikenhet, ring om/när du behöver hjälp! Kram