ETT LITET TIPS BARA

Har aldrig riktigt fattat tycke för plast. Som material är det bara på något sätt

otäckt och motbjudande. Så har jag alltid tyckt. Men visst - det finns en mängd saker

i plast som gör livet lite enklare. Som att plasta in mat till exempel. 

Men nu har jag hittat ett alternativ till det som jag tycker är helt suveränt. 

Och det är bivaxat tyg. Funkar alltså helt som vilken plastfilm som helst.

Fast utan att trassla ihop sig som plastfilm gör. Extra poäng för det! 

Det vaxade tyget är lite "klistrigt" av just bivaxet så det kladdar ihop sig när man överlappar 

det vikta tyget mot varandra. Hmmm...hur skall jag förklara? Det kladdar liksom inte

fast i maten utan i en annan del av tyget. Som plastfilm. På samma sätt 

fäster det tight mot en skål eller vad som helst som man vill wrappa in. 

En strålande produkt! 

Jag testade igår med att ha en skål med skuren lök som jag täckte med en sådan här vaxduk

för att kolla om det skulle fastna någon lukt av löken. 

Möjligen lite, men då är det ju bara att märka ut den duken som 

man använder till sådant som kan avge en lukt. 

Och inte att förglömma - bivax i sig är ju antibakteriellt så bra grej det med! 

Har några sydda påsar av det här samma vaxade tyget och faktum är att 

jag tycker att bröd håller sig längre i dessa än i en påse av papper eller plast. 

Kanske är det inbillning? Här i skärgården är det ju ständigt lite fuktigt så bröd brukar

börja mögla snabbare än hemma i lägenheten, men med de här vaxdukspåsarna tycker

jag att det håller sig lite bättre. Har inte utfört någon seriös empirisk forskning.

En känsla bara. 

Köpte några dukar som jag sedan har klippt i storlekar som vi oftast använder. 

Efter användning så sköljer jag dem bara i ljummet vatten. Och skrubbar dem lätt

med en diskborste om det skulle behövas. Jag köpte också en liten bit

bivax så att jag kan "återvaxa" tygen efter ett tag då vaxet slitits bort efter 

tvätt. Möjligen i lite för varmt vatten?

Nu har jag haft dessa i användning redan i någon månad men än har jag inte känt att jag 

skulle behöva vaxa dem på nytt. 

Ja, det här var nu lite av ett husmorstips. Förmodligen har du hört om dessa vaxdukar?

Det hade jag också men inte riktigt kommit åt att testa dem. Och nu när jag märkt hur bra de 

är så känner jag mig lite korkad som inte skaffat dem tidigare. 

Finns säkert många olika "märken" av de här också. Och visst kan man säkert

göra sådana själv också, men jag valde att köpa ett start-kit 

HÄRIFRÅN

Främst för att de hade så snygga tyger. Är man estet så är man - heh! 

 

MJUK MINIMALISM

Nej, jag är inte en renlärig minimalist. Till det gillar jag alldeles för mycket

vissa onödiga prylar. Men minimalist är jag på det sättet att jag nästan vågar lova att jag inte

äger en enda pryl som jag inte skulle tycka om. Med andra ord är allt det där

som jag inte har en "känslomässig" anknytning till ut- och bortstädat. 

Och under årens lopp har jag ersatt i mitt tycke fula vardagssaker med vackra dito. 

Mycket medveten om att andra ifrågasätter det vackra i skruttiga ting. 

Men i min värld är de det vackraste. Och bidrar till vad jag kallar mjuk minimalism. 

Min minimalism är ju inte raka former och någon enstaka designskål i skåpet. 

Nej, det är mer böljande former och fladdrig tillvaro. 

Men ändå en ganska så strikt linje i vad som behövs och vad som är onödigt. 

Att det finns en vilsamhet i det enkla. 

Kanske till och med en liten hyllning till tider som gått. 

Till en tid där just begreppet tid upplevdes på ett annat sätt än 

det ofta görs i dagens värld. Tidsminimalism? Att all tid inte behöver fyllas med aktivitet. 

 

Har haft den för mig ultimata semestern. Sova tills jag vaknar av mig själv. 

Ofta vid nio-snåret. Ibland tidigare, ibland senare. 

Långfrukostar med gubben, slöläsa mig genom nyhetshändelser på nätet. 

Ibland aktivera sig med nåt, oftast inte. Peta lite i trädgården, läsa en bok. 

Ta en tupplur i skuggan. Snarvla i telefon med en kompis. Chatta med barnen. 

Kolla kylskåpet vad som man skulle röra ihop till middag. Lyssna på radio. 

Hänga byke. Ta en stilla promenad - ryggen bråkar...

Värma bastun. Simma - om inte ryggen bråkar... Glo på de där underbara solnedgångarna. 

Krypa upp i soffhörnen, tända ljus och fortsätta läsa eller se på en serie medan 

sensommarmörkret kryper närmare. Lyssna en stund på gässen 

som så småningom slutar tjattra och somnar de med. 

Tassa upp på loftet, lägga sig och känna det svala lakanet mot huden. 

Känna nattbrisen genom det öppna fönstret innan jag somnar. 

Innehållsmässigt ett rätt minimalistiskt liv, eller hur? 

Men en enkelhet som jag tycker så om. Tacksam är jag över just den läggningen, 

att känna förnöjsamhet i det enkla. En slags mental mjuk minimalism? 

Att hitta det fina i det enkla och att inte ständigt sträva efter mer. 

Varken grejer eller upplevelser. 

 Kram  Maggi

ÄR DET AUGUSTI REDAN?

När jag var barn så var sommarlovet långt, två och en halv månad.

Men mina föräldrar hade bara semester i fyra veckor och de veckorna var

vi alltid på Åland, de övriga veckorna fick jag väl klara mig själv på nåt vis. 

Min mamma försökte fixa att jag kunde vara hos en familj, men där vantrivdes

jag så att jag rymde och smet hem. Tyckte det var skönare att få vara hemma ensam. 

Då var jag sex eller sju år. Somrarna innan det levde min mormor ännu som kunde hålla

ordning på mig. Men den där sommaren innan jag började skolan var lite märklig. 

Som vuxen har jag insett att jag är introvert till min läggning, men då jag var barn 

var det nog ingen som ens tänkte på att det fanns nåt sådant. Som introvert. 

Kanske var mina föräldrar oroliga att lämna mig ensam om dagarna, vad vet jag? Men 

jag minns inte att det skulle ha varit så. De antog väl att jag skulle klara mig. 

Och det gjorde jag ju. Minns inte alls att jag skulle tyckt att det var jobbigt. 

Tvärtom var det ganska skönt. Byggde en koja på vår balkong som jag lekte i. Vi hade ju

en stor gård, men det kändes inte bra att gå ut. Inomhus var okej. 

Och balkongen var inomhus. En trygg plats. 

*

Mina barndomssomrar, då föräldrarna hade semester, var lika med stugliv på Åland. 

De, och min bror, älskade att fiska så det var det som var den främsta sysslan då vi var där. 

Jag var mer road av att läsa, så medan de gav sig iväg med båten och kunde vara borta hur länge

som helst så njöt jag av ensamheten och av mina böcker. Ville aldrig att de där veckorna

skulle ta slut. Längtade inte ens under tonåren in till stan. Älskade lugnet ute i skärgården. 

*

När mina ungar var små var det mitt och barnens fars arbeten som hindrade oss

från att vara längre stunder på stugan i skärgården. Det var tider då distansarbete inte

ens fanns som en term. Minns att jag jobbade första gången med något som kunde

likna distansarbete i början av 1990-talet då jag tjatat åt mig en gammal dator hem

där jag kunde förbereda större delen av mitt arbete och sedan åka in till kontoret

ett par dagar för att sammanställa det hela. Mycket före sin tid skulle jag säga. 

Men att det skulle vara möjligt att tillbringa hela sommaren på stugan 

- och kunna utföra sitt arbete därifrån - 

det kändes utopistiskt! 

 

Jag har alltid gillat sensommaren mer än försommaren. Det är något med dessa mjuka

milda augustidagar som jag så gillar. Har gärna valt att ta ut semestern mer åt sensommarhållet. 

Sensommaren är så där lugn och sävlig och har tappat allt av för- och högsommarens hysteri. 

Men så har det varit det här med skolstart då barnen var i den åldern. Senast i början av augusti

skulle man packa ihop sig och bege sig hemåt. Det skulle shoppas skolväskor och nya penaler. 

Plast att plasta skolböckerna med. Och nya kläder för oftast hade ju gossarna skjutit i höjd och

fotlängd under sommaren. Det var alltid vemodigt att lämna skärgården den här tiden. 

När sommaren snubblat in på augusti sidan. 

Så jag då längtade efter en tid som inte styrdes av skolstart. 

*

Nu är det ju ett tag sedan mina barn på något sätt varit beroende av min närvaro, men

när de kommit upp i den åldern att de klarade sin vardag själv, 

så kom annat som krävde närvaro. Jobb, åldrande släktingar så där överlag 

men i mitt fall främst min bror som insjuknade kroniskt och vars egenvårdare jag 

kom att bli under många år. Han var för sjuk för att kunna vara ute i skärgården längre stunder. 

Egentligen trivdes han inte alls med att vara här, så skärgårdsgosse han också varit, 

han kände sig tryggast hemma i sin vana miljö. 

Och det tycker jag man skall respektera. 

Nu är det ett par år sedan han gick bort. Det är också ett drygt år sedan min svärmor, som 

också var en av de där äldre som vi tog hand om, gick bort. Just nu finns ingen som behöver mig.

Inte sådär akut och på ort och ställe. Plötsligt är det läge att stanna här ute i skärgården

så länge jag vill. Och det vill jag ju! Känns som ett privilegium. 

Vi kom ut hit till stugan och dess enkla liv kring Valborg och har njutit av att se sommaren

vakna, fåglarna häcka, blommorna blomma och sol och regn komma och gå. 

En sommar är egentligen som ett helt liv - fast snabbspolat. 

*

Nu saknar jag ju inte helt det här med tidtabeller, eftersom jag förväntas logga in mig om en 

dryg vecka då semstern är slut, men jag kan göra det härifrån stugan. 

Jag behöver inte bry mig om att infinna mig någon annanstans något visst datum. 

Och det känns förbaskat skönt. Jag kan fortsätta detta enkla liv och följa med hur

naturen går in i sin medelålder, och snart i sin ålderdom. 

Gässens tjatter, då de samlar sig runt skäret ute på fjärden, är ett sensommarljud. 

Harkrankorna som börjar krypa omkring. Tärnorna som redan givit sig av på sin väg mot sydpolens

övervintringsplatser. Svalorna, vars ungar redan är lika bra flygaress som föräldrarna, pilar över vattnet. 

Kvällarna som plötsligt blivit så mörka. Milda men mörka. Numera går jag inte utan 

ficklampa ut till utedasset. Det brukar jag göra innan jag lägger mig vid tolvsnåret. 

Rönnbären har börjat få färg. 

Det är nog redan augusti.

ALLA VÄDER ÄR LÄSVÄDER

 

Ovädret, sommarstormen, som härjat på i de baltiska länderna under natten gav

oss här på sydkusten en liten släng med svansen. Inget dramatiskt, men vaknade på

morgonnatten av att det blåste skönt in på mig. Bilden ovan är tagen från min säng, 

då hade det börjat regna in på mig också! Blev tvungen att stänga fönstret. 

Synd, för det är underbart att ligga nerbäddad, ha det varmt och gott, lyssna på hur

vågorna slår mot klipporna och känna vinden i ansiktet. 

Det ser nu inte mycket ut till vågor när man ser på bilden, men det blåser friskt i alla fall. 

Och så mycket att vinden förde med sig regnet in under taköverhänget som ändå är rejält

tilltaget på vår stuga. Och ända in i min säng, som sagt. 

Steg upp, kilade iväg i regnet till toan, satt på kaffet och väckte gubben. 

Vi har inget program inprickat idag. Eller jo, han skall åka en sväng in till byn

och köpa mjölk och juice. Och hämta morgontidningen som här dyker upp på 

eftermiddagen nåt tag. Oftast. Ibland först följande dag. Eller kanske är det vi

som glömt hämta den? Kan vara så också. 

Det är rena rama pensionärstillvaron här för tillfället. Och det är så 

förbaskat skönt! Ta dagen som den kommer. Värma bastun och sno ihop 

något enkelt i matväg. 

Mitt intresse för matlagning går i vågor (heh) det med. 

Nu är det definitivt stiltje med den saken. Blir mycket simpel, 

lättlagad mat. Tur att gubben inte är så nogräknad - bara han blir mätt så...

Just nu sitter jag hellre och läser än står i köket och utför kulinariska stordåd. 

I sommar har det blivit så. Och så jag har läst! Jag har inte läst så här mycket 

på åratal, känns det som! Talade för ett tag sedan med mina lik-åldriga väninnor om 

hur det där med klimakteriet ändå kan ställa till det. Vi hade alla upplevt att det

var svårare att koncentrera sig på längre texter, som om man hade någon hjärndimma

som vägrar ge med sig. Den hjärndimman har skringrats nu och jag kan

försjunka in i berättelsernas värld igen så som jag kunde förr. Det är magiskt! 

Nu kan jag liksom inte få nog! Jag läser och läser och läser. 

Slukar bok efter bok. 

Och så dagar som denna. Inget inbokat, lite gråväder och ljudet av vågorna 

som enda ljud. Doften av en morgonbastu som sakta blir varm. 

Efter bastun skall jag krypa upp i soffan med en ny bok och låta mig

föras in i en ny berättelse igen. Och kvällsmaten, den är också

klar. Bara att värma gårdagens fisksoppa. Plocka fram några skivor

skärgårdsbröd från frysen. Så är det fixat. 

Resten av veckan blir sedan lite mer aktiv. Vi skall på

släktträff till stan, några vänner kommer över på middag (så jag måste försöka

aktivera mig där i köksregionen...) och så kommer kanske lite barn med avec

på den traditionella familjekräftisen. 

Men idag är det läge för totalt kravlös tillvaro. 

 Kram  Maggi

TVÅSAMT ENSAM ELLER ENSAMT TVÅSAM

Det finns få, om någon, som jag är så bekväm med som min gubbe, och

bra är väl det eftersom vi delar ett liv tillsammans. Ganska självklart egentligen. 

Vi trivs alldeles ypperligt tillsammans, och har för det mesta riktigt roligt vi två. 

Eftersom det renoveras grundligt och högljutt i vår lägenhet "i stan" så valde vi i år att 

bosätta oss på stugan från tidig vår till - som det ser ut nu - sen höst. 

Han är numera pensionär och jag jobbar på distans på heltid så vi är i varandras 

närhet hela tiden. Stugtillvaron är stor i natur men inte i kvadratmetrar som går att värma. 

Så ja, vi är oftast rätt så tätt inpå varandra, och jag måste säga att det har gått 

bättre än jag trodde. Eller befarade. För trots att vi trivs med varandra så har vi nämligen 

båda två det personlighetsdraget som gör att vill göra sina egna grejer - utan den andra. 

Så har det alltid varit, så det funkar för oss. Vi vill ibland vara tvåsamt ensamma. 

Men nu när vi inte har arbete att gå till, eller jag går till vårt lilla tillbygge som är mitt

"kontor", så blir det inga sådana naturliga stunder av att vara åtskilds. 

För utan dessa ensamma stunder skulle vi börja skava lite. Inte vara fullt lika nöjda. Jag vet det. 

Och han vet det. Vi behöver ha de där egna stunderna. Idag har han åkt för att ringmärka

tornfalk och redan då jag vaknade kände jag att yes - en eftermiddag i ensamhet! 

Och detta trots att jag vet att jag ikväll kommer att vara glad då jag hör hans bil komma

längs skogsvägen. Han njuter antagligen precis som jag de dagar jag åker till 

närmaste stad för att veckoshoppa mat. 

Tror vi aldrig uttalat detta om hur viktiga dessa "egenstuder" är, det har varit ganska

naturligt för oss, men jag tänker på att det säkert för många kan vara lite problematiskt?

Fast...vad vet jag? Kanske alla andra vill vara tvåsamma hela tiden? 

Vi gör ju en mängd saker tillsammans också, men något vi alltid varit urusla på 

är att handla mat tillsammans. I samma matbutik. Med en vagn. Samtidigt. 

Vi gjorde ett försök senaste veckan. Vi gör inte om det misstaget i rödaste rappet. 

Allt börjar så väl. Och välorganiserat. 

Gubben meddelar att han kan skuffa kärran

och OBS! följer efter mig medan jag plockar i vad vi skall ha. 

Först kommer vi till grönsakerna - det går bra. Sedan får han syn på brödavdelningen och 

får bråttom dit för att se om de har hans favoritbröd, samtidigt som jag inser att jag 

glömt att väga tomaterna och tassar tillbaka till grönsaksdisken. Ser gubben vid bröd-

hyllorna och går på andra sidan hyllan för att hitta mitt favoritbröd. När jag går tillbaka

runt hyllan är han spårlöst försvunnen. Jag hittar honom vid köttdisken där han smakar

på diverse smakprover. Jag lastar av tomaterna, mitt bröd, ett kexpaket och lite annat som jag 

burit i famnen. Tar en könummerlapp och inväntar min tur till fiskdisken. När det blir min tur 

vänder jag mig om för att fråga önskemål från mannen.

Men mannen och vagnen är - tänka sig - borta. 

Köper fisk och lite annat till som jag fyller min famn med. 

Kikar in mellan olika gångar och hittar till slut mannen med vagnen bland

charkuterivarorna och ostarna där han smått förivrat sig.  Dumpar av det jag har i famnen och 

får ett förvånat: - Oj, skall vi ha allt det här? som kommentar. 

Då vet jag redan att hans hjärna viskat åt honom att det räcker nu. Nu har

vi jättemycket mat. Nu skall vi hem. 

Medan min hjärna fortsätter viska åt mig att jag inte skall glömma äggen, te, kaffe, 

spagettin är också slut, toapapper, tändvätska till grillen, myggspray, oj...just det 

oliver behövs, och matolja, bäst att ta en soya också. Tvål kan också vara

bra att ta, tror det höll på att ta slut det vi har på toan. 

Min famn fylls mer och mer medan jag försöker få en skymt av just den vagnen

dit jag kunde dumpa av min last. Den syns ingenstans. Börjar sakta närma mig kassorna

då jag får syn på honom där han lojt står och bläddrar i en tidning. 

Muttrar något isigt:

- Hur blev det med det där att du skulle följa mig med vagnen......?

- Nämen, hade vi inte redan allt? får jag till svar. 

- NEJ, vi hade inte alls ALLT, väser jag. 

Innan han hinner smita iväg igen meddelar jag att han får ta lasset till

kassan, betala och packa. Jag kom just på att jag på det bestämdaste behöver gå

och köpa en flaska rödvin för det kan hända att jag behöver hälla upp ett glas

på direkten när vi kommer hem. För husfridens skull. 

Vilket jag också gör och svär heligt på att det igen skall dröja innan vi försöker på att 

göra detta tvåsamt. Föredrar att göra det ensamt. Alla gånger. 

Till hans försvar bör nämnas att han handlar mat minst lika ofta som jag, så det 

är inte det att det bara skulle vara jag som gjorde det. Vi skall bara inte göra det tillsammans. 

Vilket jag under årens lopp märkt att många par gör. 

Förstår bara inte ur de får det att funka? 

Men, som sagt, för det mesta är vi ganska så samspelta. Vissa saker skall

vi bara göra var för sig. 

Eniga är vi också om att vi inte skall skaffa hund. Det har vi blivit alldeles

för bekväma för. Men en liten kattunge skall i höst få flytta in hos oss. 

Det är vi rörande eniga om. En liten lurvig en. Det längtar vi till! 

 Kram  Maggi