DET VILAR ETT LUGN

Det finns en kravlöshet över mina semesterdagar som är så 

dominerande att jag undrar om jag alls upplevt något liknande sedan jag själv var barn? 

Inte för att jag kan påstå att mina semestrar varit på något sätt stressiga innan, men 

nu vilar det ett alldeles speciell loj-het över mina dagar. 

Första gången på evigheter, känns det som, finns det inget som ger ens ett litet 

dåligt samvete om att man borde vara någon annanstans, och göra något. 

Vi har inga projekt. 

(Jo, takfilten skall bytas i sommar, men det är inte vi som gör, det

kommer fackfolk och fixar det). 

Men i övrigt är det väldigt loja dagar. 

Förmodligen därför jag också känner att jag inte har något att skriva om. 

Håglösa dagar i ett pärlband är underbara att uppleva - mindre exotiska att läsa om. 

Börjar mina dagar på samma sätt. Kokar kaffe, sätter mig på verandan, läser nyheter på 

datorn och glor ut över havet. 

Stundvis kan jag tröttna på nyheterna och märker att jag allt oftare klickar in mig på 

en sida på vår största tidning där man skriver om vilka nyheter som var nyheter 

för femtio år sedan. Då var jag sju år och hade mitt alldeles första sommarlov. 

Märker att, oj....där finns ju personer jag minns. Ministrar, popstjärnor, skådespelare, 

händelser...Jag minns ett halvsekel bakåt i tiden...

Oj! 

Nu i dagarna - men för femtio år sedan alltså - var det väldigt mycket om ESK, Europeiska 

säkerhetskonferensen i Helsingfors. 

(läs mer H Ä R)

Men då var jag föga medveten om detta stora internationella mötet. 

Min mamma hade semester dessa dagar och vi bestämde oss för att cykla

till en närliggande skog och plocka blåbär. Skogen låg alldeles intill Helsingfors-Vanda flygfält.

På den tiden hette det Sjöskog flygfält. Numera är skogen nermejad och ersatt av enorma

områden av hallar och lager för alla världens tänkbara varor som skall ut till folket. 

Blåbärsskogen har för länge sedan ersatts av en skog av logistikjättar. 

Men tillbaka till 1973, en alldeles vanlig solig julidag. 

Sommarlov och semester. Vi, mamma och jag, cyklade för att plocka blåbär

till en paj. Vi hade inte hunnit vara länge i skogen innan det började surra en 

helikopter ovan oss och strax ljöd över trädtopparna en uppmaning, utropad med

megafon från helikoptern, om att vi skall ta oss bort från området. 

Vi hade visst förirrat oss för nära flygfältet och tolkades

som en "säkerhetsrisk" för alla höga herrar som deltog i mötet. 

Vi vinkade till helikoptern och trampade hemåt, bakade en blåbärspaj och

åt den till eftermiddagskaffet i schersminbersån. 

Den loja sommardagen fortsatte. 

Föga anande jag att jag femtio år senare skulle slöläsa om ESK-mötet, 

skriva om den dagen i en blogg och le över minnet. 

Och känna samma kravlöshet över sommardagen nu som då. 

Det enda som känns märkligt är att femtio år har gått så fort. 

Det har jag svårt att ta till mig ibland. 

 

DE LATASTE AV ALLA LATA DAGAR

En vecka semester bakom och jag har inte gjort något vettigt alls. 

Bara låtit den ena dagen läggas till den andra, med ganska samma rutiner.

Stiger upp när jag sovit klart, morgonkaffe, nyhetscheck (midsommarhelgen bjöd ju på 

smått drama där österut). Sedan i varerande grad bokläsning, lite strosande i närmiljön, 

kanske en sväng till lokalbutiken, nåt lättfixat till middag och så lite mer läsning. 

Låter det trist? 

Jag älskar det! 

Det mest spännande som hände under veckan var att svalan som häckar under

vår brygga hade lyckats fastna i en svanfjäder och susade omkring i sin jakt på 

flugor och myggor hade som en liten tutu. Bekom den inte så mycket,

och nu har den redan tappat sin extra fjäderdräkt. 

Vi har två knölsvanpar som häckar här i viken. Det ena paret har två ungar, det andra

hela åtta. Hanen i familjen med två ungar är av den mer hetlevrade sorten och 

anfaller med rätt låg tröskel allt och alla som den anser klampar in på dess revir. 

Häromdagen blev det riktigt dramatiskt när den nästan lyckades dränka 

den ena föräldern till kullen med de åtta ungarna. 

Slagsmålet höll på i en kvart, kanske mer, men en kvart hann jag 

följa med det innan slagsmålet plötsligt slutade av att de små åttlingarna

pipande kom simmande efter sin förälder som blivit anfallen. 

Visst är de ju vackra, dessa svanar, men precis som nästan

alla andra djur i naturen rätt kvicka på att ta till drastiska tag

om någon annan hotar ens egna revir. 

*

Så detta nu från en dåsig, varm, solig udde vid havet. 

Det är förfärligt torrt i markerna, så torrt och hett att det

till i morgon utlovade regnet är mer än välkommet! 

Men nu skall jag gå och ta något smått att äta och fortsätta 

läsa på min bok. Njuter alldeles oerhört att jag igen har ro och

koncentration att läsa bok efter bok efter bok. 

Det kunde jag inte då åren efter min utmattning, vilket

jag sörjde alldeles förfärligt och var rädd att jag aldrig mera skulle

ha ro att fördjupa mig i långa texter. 

Den här sommaren har nu senast bevisat för mig att

den förmågan är tillbaka. 

Och jag har så mycket jag vill läsa.  

Och så jag njuter! Av varenda rad och varenda sida. 

 

SÅ VAR DET MIDSOMMAR IGEN DÅ

Så säger alla. Med åldern kommer det där. 

Att är det nu igen jul/midsommar - just var det ju...

Åren går snabbare när man blir äldre, sägs det. 

Eller de känns så. Orsaken lär vara något om att man

har upplevt så mycket i sina liv redan så man är liksom "avtrubbad" på något sätt. 

Jag tänker väl att det också kan bero på att man, då man blir äldre, ofta 

känner sig mer nöjd i sin vardag och på det sättet inte har samma

längtan efter de där specifika högtiderna då "allt kan hända". 

Nyår till exempel. 

När jag var ung så hade jag knappt tuggat i mig den sista

skinkskivan och öppnat den sista julklappen innan jag 

i mitt stilla sinne började planera vad jag skulle ha på mig på 

nyårsfesten. Numera är jag nöjd om jag orkar ta mig ut på 

tolvslaget för att kolla på raketerna. De senaste åren har jag 

knappt brytt mig om det heller...

Men midsommar var det ju nu, inte nyår. 

Ingen midsommarbrasa, raketernas motsvarighet till nyår,  blir det i år. 

Det är kruttorr i naturen, och trots gårdagens små regnskurar är det inte

läge för eld i någon form. 

Inte blir det mycket till midsommarstång heller här på udden. 

Sill, nypotatis och nubbe skall det väl ändå bli - och jag passar på att klämma in 

en version av midsommarstång på silltårtan. Två flugor i en smäll, liksom. 

På tal om det så får flugsnapparen snart ut sina ungar från holken

här intill verandan där jag sitter och skriver. Det hörs nästan ständigt ett 

allt mer krävande tjatter inifrån holken och föräldrarna flyger skytteltrafik med

flugor och larver och what not för att hålla avkommorna nöjda. 

Familjen  knölsvan, som precis nu lojt simmar förbi, har inte mindre än

åtta ungar. De ser nöjda ut. 

Och det är jag också. Har inlett min semester och det är ju aldrig fel!

Nu skall jag klämma i mig lite jordgubbar som gubben hämtade hem

från midsommartorget. Let the midsommar begin! 

 

ATT SAMLA PÅ NÅGOT...

...och hur det hela kan starta. 

Det måste ha varit i oktober 1990 som det hela startade. 

Vi besökte med min då dryga ettåriga son strömmingsmarknaden i Helsingfors. 

Det var kallt som f*n, det minns jag. Och så minns jag att jag köpte en liten

frottégroda till grabben som han skulle kunna ha som badleksak. 

Den blev överraskande kär. Både för sonen - och för mig. 

När grabben inte längre brydde sig om badleksaker så hamnade den lilla

gröna frottégrodan av någon orsak som maskot i mina bilar.

Under många, många år och i en mängd olika bilar har den suttit

på backspegeln och följ med oss land och rike runt. 

När min yngre son föddes klädde jag honom i en grön sparkdräkt och då tyckte 

hans storebror att han precis liknade "den där badgrodan". 

Så lillebror fick smeknamnet "Lilla Grodan", vilket jag fortfarande till hans

omåttliga förtjusning ibland kan kalla honom när han ringer. 

Den där andra grodan då? 

 

Jo, den fick jag av min äldre grabb på en av hans första praktikplatser där

han under en lunchrast fick för sig att printa ut en groda åt mig. 

Det var då 3D-printningen var ny och märkvärdig. 

Tänk, känns samtidigt som alldeles nyss och ändå så länge sedan. 

Numera ligger dessa två "urgrodorna" nerbäddade i en låda tillsammans med en 

del andra prylar som jag vill spara, men inte ha framme. 

Men de övriga grodorna då? 

Den här filuren jobbar som en tyngd för diverse papper

som man helst vill skall hållas på hallbordet och inte flaxa iväg av 

någon vinddrag. Egentligen är det numera allt mer sällan som papper eller

räkningar eller nåt blir drällande där - det mesta är ju digitalt. 

Men han har blivit kvar där. 

Den här är nog bara införskaffad för att den är en groda. 

Har absolut ingen funktion alls, sitter där på byrån i mitt arbetsrum

och är inte till någon nytta alls. 

Eller kanske jag faktiskt ibland klämmer in något kvitto under

henne så de inte heller skall tappas bort innan jag får dem skannade. 

Fråga inte mig varför jag tycker att grodan i hallen är en han, och det här är en hon. 

Är så bara. 

Senaste tillskottet i grodsamlingen flyttade hem för någon vecka sedan. 

Hittade den - jo, det är en den - i en trädgårdsbutik och kände att det liksom

inte fanns på kartan att jag inte skulle ha köpt den. 

Den är bedårande - i mina ögon. 

Mycket, mycket liten, kunde sitta på min tumnagel och få plats, så

någon tung post (heh) lär den inte få i mitt hem. 

Den får sitta där på de gamla böckerna och förgylla tillvaron. 

Kom på att jag nog har något smycke föreställande grodor också, men

eftersom jag är rätt lat på att byta smycken så har de nog också fått leva ett

liv i dvala där i smyckes-skrinet ett bra tag. 

Att så kan någon slags samlande starta, med en liten frottégroda för 

trettio år sedan och nu sist med en gyllene minigroda.

Som samlare är jag väl ändå synnerligen blygsam med mina 

fem grodor på trettio år, så något större utrymmeskrävande problem är inte 

mitt samlande om man säger så, men ändå ett samlande. 

Och så tänker jag också som så att det som gör detta "samlande" 

skoj är att jag aldrig letar efter grodor, de skall liksom på något sätt

"ropa till mig" - om än från en butikshylla ibland. 

De skall tilltala mig på ett speciellt sätt. 

Alla grodor är inte välkomna. Lite på samma sätt som att

alla grodor inte är prinsar heller. Typ. 

 

OM SOMMARMINNEN

Grannen, eller någon av dem har plockat fram trimmern och går längs slänten ner mot sjön och betar av gräset. Det doftar höåker och försommar. Värmen dallrar i luften.

Från stranden hörs ungarnas tjut och skratt och plasket av någon som tar sin simtur på allvar och kraftfullt och målmedvetet skovlar sig igenom vattnet. På håll skäller en hund men överröstas av svarthättan som sitter i björken här intill och drillar på som aldrig. 

Det prasslar stilla i löven av en loj sommarvind. Den fläktar inte så mycket, mest är det som en smekning på huden bara. Jag har förresten lackat mina tånaglar, det är också ett tecken på att sommaren är här och att semestern är på antågande. Att lacka tånaglarna är en semestergöra. Fråga inte mig varför, det vet jag inte, men har aldrig lackade tånaglar på vintern. Eller jo, förmodligen är det ett slags barndomsminne av semestrar. Min mamma och jag brukade alltid efter bastun, då hon inlett sin semester, sitta på stugtrappan och lacka tånaglarna. Enkla fina små sommarminnen.

Det är väldigt hett, igår visade min biltermometer på 33 grader, men den överdrev säkert ett par grader. Nätterna är ännu skönt svala, så det hinner bli svalt i lägenheten under natten. Det gillar jag. Värmebölja på dagen går an, men tropiska nätter är inte min melodi. I morse sov jag rätt länge och vaknade av att väggrannen, en liten tant på många vårar, öppnade sin balkongdörr och satte på TV:ns morgonsändning. Rätt högt, hon kanske håller på att få sämre hörsel? 

Satte mig på balkongen med min kaffekopp - i bara särken - och började plöja mig igenom mina morgonnyheter. Följer inte mer än andra dagspolitik, men något i den nyvalda regeringens regeringsprogram ger mig lite kalla kårar och en oro inför framtiden. Det är ord och inga visor som de föreslår med sina nedskärningar. Inte sedan andra världskriget har Finland haft en sådan starkt högerregering som nu. Känns märkligt. Hårt. Som en frostig vind i den varma försommaren. 

Jag var också i förebyggande syfte till frissan. På tal om inget. 

Skulle bara toppa håret lite, men det blev lite kortare än jag hade tänkt mig. Till axlarna ungefär. Kanske det bara är så att min frissa lärt känna mig, hon vet att jag minsann inte dyker upp speciellt ofta. Med god tur varje årstid, alltid inte ens det. Så hon kanske tyckte att lika bra att toppa håret rejält. Och kanske det var lika bra. Hade en hel del slitna toppar. Eftersom jag hör till de där lata och ganska ointresserade så brukar mitt hår ta lite stryk av sol och salta bad och bastubad och allmän o-omvårdnad av håret under sommar och semester. Frissan klämde några välgörande ampuller av något vårdande medel i håret som inte var alldeles gratis, så hoppas det verkligen har någon nytta under de kommande veckorna. 

Mitt schampoo på stugan består av en för naturen vänligt bit-schampoo. Inget jag iddes avslöja för min rara frissa som vill mitt hår så väl. Dyrt, men väl. 

Haren ja, vad har den med något att göra? Ingenting. Den bara dök upp en dag här i veckan när jag satte mig ute för att äta min lunch. Den märkte nog inte mig innan den var ruskigt nära och blev, stackarn, alldeles paralyserad av att plötsligt ha en människa alldeles intill sig. Om nu harar samlar på sommarminnen var det knappast ett minne den vill spara på. Inte ett angenämt minne i alla fall. 

Nä, slutbabblat för denna gång. Nu skall jag sätta mig i skuggan och läsa. Efter min utmattning för några år sedan tappade jag ju "förmågan" att läsa böcker så som jag alltid gjort innan. Det har nu släppt, och jag kan ingen försjunka in i böckernas och berättelsernas värld precis som förr vilket också gjort att jag laddat upp med en rejäl bunt av böcker som skall betas igenom under semestern. 

Tjuvstartar med en deckare, denna varma, soliga, somriga, slöa lördag.

Just sådan som lördagar ibland skall vara.