VINTER IGEN, PÅNYTT, ÅTER

 Det är som det är, är man ingen vintermänniska så blir det tjatigt att gå och räkna dagarna

fram till mars - som i alla fall i teorin är en vårmånad. 

Och det är ju helt klart det skall vara vinter i februari...men ändå! 

Jag kan inte förneka att inte vintern skulle kunna vara vacker, galet vacker. 

Men det är ändå något som gör att jag bara längtar framåt på året.

Nu är det inte ens det att jag skulle tycka illa om kylan. Jag, eller vi, sover med fönstret öppet

året runt, och ibland är det rejält kallt i sovrummet när man vaknar - men det är sååå skönt! 

Jag hävdar att denna "ovana" har ändrat hur min kropp upplever kyla. Det är sällan jag fryser. 

Har nästan helt skippat vinterjackan utan väljer hellre en tjockare tröja och väst. 

Men ändå längtar jag till vår och sommar. Och att få träffa min nyanlagda skogsträdgård

efter vintern. Strosa runt i trädgårdbutiker och välja vilka sommarblommor får bli

årets primadonnor. Snusa på örter att plantera i det lilla "växthuset", peta på frön att

så i odlingslådorna. I badrummet har jag en liten jordfabrik, jag bokashar vårt köksavfall 

nästan året runt. Var förresten senaste söndag till en trädgårdsförening 

och höll ett föredrag om Bokashi-kompostering.

Det har varit en paus med föreläsningarna 

sedan innan corona-pandemin. Det var riktigt roligt att damma av

mig själv och träffa ivriga trädgårdsmänniskor som först nu börjat upptäcka det fina

med Bokashi. 

Jag hade min vintersemester senaste vecka. Lite "kryck och protes" som jag är nu

för tillfället så blev det inte att kasta sig ut i skidspåret eller ens ut på en skogstur. 

Så jag hade en annorlunda ta-hand-om-mig-själv vecka. 

Lite frissa och fotbad. Inte samtidigt dock. Lite omvårdnad av båda ändorna. 

Beställde nya glasögon åt mig. Märkte till min fasa att de jag har nu är från 2019,

och då beställde jag också dem från en nätbutik, med uppgifter om styrkan på

mina glasögon från ett tidigare besök hos optiker - typ 2016, kanske 2017? 

Men till min - och lite också min optikers - stora förvåning så har jag exakt samma

styrka nu på mina glasögon som för nästan 7 år sedan. 

I och för sig ingen orsak att byta om man trivs med sina brillor, ser bra med dem

och att de håller ihop efter min något slarviga inställning till mina synförbättrare. 

Jag är långsynt och behöver bara glasögon då jag kör bil, skall försöka identifiera

en fågel på håll, plockar svamp och dammsuger (så jag ser alla dammråttor som 

försöker göra sig osynliga). Men jag har dem minst lika mycket uppe

på hjässan som jag har dem på näsan. Eller så har jag dem dinglande i 

sådant där "demens-snöre" som må vara hur tantigt som helst, men en

fantastisk grej för alla oss som behöver brillor bara nu och då. Heh! 

VÄNDAG OCH SNÖKLOCKOR

 Visst är det fint med en bukett tulpaner på bordet, och det har vi nästan alltid. 

Här vi bor nu ser man genom hallen direkt in i rummet där vi har vårt matbord,

och det känns självklart och välkomnande att ha en bukett där som 

hälsar en när man kommer hem. 

Han jag bor med, gubben, är minst lika ivrig att köpa hem buketter och 

då blir de oftast rejält färgsprakande och väl tilltagna. 

Han är alltså den mer yviga av oss två, och så som vi diskuterade när

han kom hem med en gigantisk bukett med alla färgers gerberor som man

kan tänka sig till vår bröllopsdag att det är klart att det är okej. 

Det är ju han som köpt buketten, och han njuter av denna färgprakt, den gör

honom glad - och då får sparsmakade jag hitta på något mer subtilt

till följande vecka. 

Nå, nu har jag sannerligen dragit det subtila och sparsmakade till sin spets. 

Köpte en kruka med snöklockor och delade dessutom på de bleka skotten

och lade dem lite här och lite där i diverse skålar och fat. 

Det är något med att liksom följa naturens klocka även inomhus. 

Våren startar upp med de där första späda, små lökväxterna. Det är

fantastiskt att följa med hur de för var dag växer och får mer klorofyll i bladen. 

Snart syns väl den första knoppen?

Nu när jag tänker så går jag ofta i mina tulpanbuketter också från

vita, ljusrosa bleka färger där efter nyår mot allt mer färgmättat fram till påsk. 

Har inte tänkt på det, men gör nog så. Följer naturens "färgmättnad". 

Skoj att lite så där "analysera" sig själv också, hehe! 

Men så är det ju vändag, eller alla hjärtans dag idag också. 

Jag är inte så fasligt extra förtjust i den dagen. Missförstå mig rätt, jag tycker det är

fint att lite extra komma ihåg sina vänner, men mest störs jag av den där

kommersiella delen. Stack mig in i en större butik häromdagen och där fanns

e n o r m a  m ä n g d e r  av färdigt bundna blombuketter med en massa

krimskramshjärtan instuckna än här och än där. På något sätt en typisk produkt som

(kanske isynnerhet män?) plockar med sig hem. Buketterna är bundna för länge sedan och 

står varmt i ett varuhus med någon som kanske - kanske inte - kommer ihåg

att kolla att de har vatten. Och så kommer man hem och buketten vissnar

i ett nafs, alla blir besvikna på snittblommor och kvar är bara ett rosa 

hjärta tillverkat någonstans i Kina som ingen vill ha...egentligen. 

Som fd. florist blir jag så sorgsen över de här broilerbuketterna. 

De är en nidbild över vad snittblommor kan vara. 

Nåja, blev lite gnäll och marr, det var ju inte meningen, men ibland när jag sätter

mig ner för att skriva ett blogginlägg så vet jag inte vart tankarna kommer att ta mig. 

Lite som ett babbel över en kopp kaffe under en fikarast. 

Men ja, ha en skön vändag alla ni därute. 

Och köp blommor - åt någon - eller åt dig själv. 

Men välj klokt, hållbart och fräscht! 

<3 

FEBRUARIRASTLÖS

Det händer nästan varje år. Jag blir så där februarirastlös som är en alldeles

egen form av rastlöshet. Den är pepprad med tröttnad på vinter och saltad med

vårens ljuva längtan. Försöker minnas om det alltid varit så här. Kände jag så här

sedan som barn, eller ungdom? Kanske det inte var så tydligt då, men minns nog

starkt att den stunden när smältvattnet börjar rinna längs vägarna. 

Det har alltid fått starka känslor i darrning inom mig. 

Men rastlösheten. 

Den väcks till liv av ljuset som återkommer. 

Den sprider sig till mitt trädgårds-jag, men också till mitt

roadtrip-jag. Får alltid en sådan längtan att bara ge sig iväg - någonstans. 

Gärna utan väldigt mycket inplanerat. En ram kanske, men

där själva motivet på tavlan skapas längs resans gång. 

Nu är en plan gjord. Det lättar lite på längtan att få ge sig

iväg någonstans. Till och med ett preliminärt datum inprickat. 

Så det har jag roat mig med denna februarisöndag. 

Nu är rastlösheten kanske stillad - för stunden. 

 

ESBOVIKENS NATURSKYDDSOMRÅDE

Har en tid redan haft lite strul med ryggen, och är det inte den så är det

foten. Måntro man börjar få de där första ålderskrämporna? 

Nå, hur som helst så har jag börjat kolla in sådana där lite kortare 

naturstigar då tiden eller fysiken sätter stop för längre promenader. 

Ett stycke från där jag bor, så jag hamnar tyvärr ta bilen hit, ligger 

Esbovikens naturskyddsområde. Ett litet område, någon hade skrivit att

det är Finlands minsta men mest sympatiska naturskyddsområde, och 

det är lite så den kändes denna nästan vårliga februaridag när jag 

tog mig dit för att kolla in stället. 

Till en början - om man början från parkeringen att gå medsols - så går man

längs en stig med en ko/fårhage på vänster sida. 

Hagen gränsar till en vassvik, Kallviksundet. 

Naturskyddsområdet ligger mellan två åar, Esbo å och Gumböleån. 

Själva naturstigen är inte lång, en dryg kilometer bara, och lätt att gå. 

Passar bra för barn - och krampa tanter...heh! 

Nu var stigen isig och hal och ojämn, trots mina vinterdäck-dojor fick jag 

hålla tungan rätt i mun för att hållas upprätt, men kan föreställa mig hur vackert 

det kommer att vara i denna lundmiljö när vårens sippor börjar slå ut. 

Tror att det kommer att finnas mängder av dem här. 

Vid stigen finns en bänk som man kan sätta sig ner vid och ta en kaffepaus, 

och är man fågelintresserad så kan man klättra upp i ett fågeltorn som där

också finns. Havsviken är säkert välbesökt av fåglar, men de får man nog mest 

syn på under våren, för vassen breder ut sig både brett och långt. 

När man fortsätter stigen fram så kommer man till Gumböleån eller Mankån, båda

namnen används för samma å. En liten sympatisk å som denna vinterdag

sakta flöt fram, nästan öppen. 

Hade nästan förväntat mig höra någon gräsands kännspaka kvaakkvaakkvaakkvaaaaak! 

men icke, diverse mesar vimsade ändå tjattrande omkring och verkade nyfiken på 

mig - kanske någon annan vandrare brukar ha lite gott med sig? 

De betedde sig lite så. Såg ändå ingen fågelmatning någonstans. 

En ensam hackspett pysslade på med matsökande i en av de 

stora alarna som växer längs hela stigen. 

På håll hördes trafiken från Ring III, men i det stora hela var den korta turen 

precis lagom för att koppla bort sig från vardagen och insupa lite

natur. Mötte en joggare, som likt en långbent älgkalv inte verkade ha några

som helst besvär med halka och ojämnt underlag. 

Själv saknade jag nästan lite mitt enbensstativ - inte för fotandets skull utan 

för att det hade varit helt okej med lite stöd där det var som halast. 

Skall komma ihåg att ta med det nästa gång om det fortfarande är lika halt. 

För en andra gång blir det helt klart. Ser fram emot att möta våren här. 

De första flyttfåglarna och den första skira grönskan i lunden. 

Hit återkommer jag.

IGEN ETT FARVÄL

 Det var inget oväntat, hon skulle ändå ha fyllt 99 år om några veckor bara. 

Min svärmor, mina barns farmor. 

Stilla hade hon somnat in, omgiven av sina barn.

Inget dramatiskt. Sorgligt - förstås - men som sagt inte oväntat. 

Men jag tänker att med henne går också en slags era i graven. 

Hon, tillsammans med min svärfar så länge han levde, var en sammankallande

magnet. Bondgården där hon bodde ända tills för ett par år sedan var en naturlig 

samlingsplats. Där fanns alltid kaffe för en förbivandrare. En öppen dörr. 

Det var där man stack sig in för en pratstund. I över sjuttio år. 

Det hade alltid varit så. 

Efter henne kommer det inte att finnas den naturliga knutpunkten. 

Barn och barnbarn och barnbarnsbarn är spridda över världen. 

Men också kusiner och annan släkt som varit vana att sticka sig in hos henne.

Förr på gården, de senaste två åren på vårdhemmet, efter att hon inte längre klarade

av att bo hemma, ens med hjälp av sitt yngsta barn hos vem hon bodde en tid

innan vårdhemmet. På vårdhemmet blev hon också snabbt en omtyckt person

både bland andra boende och personal. Hon var sådan. 

Alltid glad, positiv och välkomnande. 

Han som jag, förresten idag, varit gift med i 34 år har samma läggning. 

De som läst min blogg en längre tid kanske minns att vi hade en period då

vi inte bodde ihop, men vi kom aldrig att skilja oss, och efter några år kom vi på att

vi nog egentligen trivs fasligt bra tillsammans. 

Men ja, han har samma utstrålning som sin mamma. 

Och samma manér, vilka blir allt tydligare ju äldre han blir. Heh. 

Men ja, med henne avslutas ett slags tidevarv, traditioner som kommer att vara

svåra, kanske omöjliga att upprätthålla. Och det är kanske inte ens meningen? 

En livstil, som husmor på en gård hela sitt liv, sådant finns inte längre. 

Dagens gårdar måste ofta ha fler ben att stå på. 

Ibland tänker jag att hennes centrala roll inom släkten kanske på något sätt också

var en slags nostalgi till en tid som funnits i mångens barndom, 

men som inte återkommer. Med hennes bortgång blev det som ett 

farväl till det också. Till en tid som varit. 

*

Ikväll skall vi ha en liten familjemiddag. 

Skall bli blinier. Älskar det! 

Älskar båda. Både blinier OCH familjemiddagar! 

Livet går alltid vidare.