Skönt med vardag, även om flunsan lagt en del
sordin på hur glättigt och glammigt det varit under nyår
trettondag. Svettigt och dammigt är kanske närmare sanningen...
Men efter att febern släppt var det fasligt skönt att ta kameran och
gå ut en sväng i det vackra vintervädret.
Nära där jag bor nu finns Träskända Gård med en härlig park som
består av en del landskapspark i engelsk stil och en skogsdel.
Det är en av mina favoritplatser att tassa runt i.
Den här gången hade jag en kompis med mig som ville bli fotograferad,
då hon behövde porträttbilder till diverse olika ändamål.
Hon hade tagit med sig sin bedårande vackra hund. En mycket sympatisk
hund dessutom. Det är förresten intressant, jag som hela mitt vuxna liv
haft hund, har inte det minsta hundfeber efter att min Aida
tassade till sällare tassemarker för ett och ett halvår sedan.
Men att fota porträtt, det är inte min grej - jag tycker det är så svårt!
Inte att fota i sig, för kameran den kan jag ju utan och innan, men att
liksom få människor att posera. Och gärna posera rätt.
Jag har aldrig varit någon poserare själv så har inte ens från egna
erfarenheter något att dela med mig.
Till all tur är min väninna synnerligen "självgående" så det blev nog
helt fina bilder ändå.
Att fota är ju dessutom en slags terapi och aktivt varande
i stunden för mig. Med kameran över axeln känner jag att jag har
lättare att stanna upp för att kolla in detaljer, ta en stund att hitta
en komposition som tilltalar. Beundra landskap och detaljer.
En annan väninna skrev för en tid sedan en artikel om kraftgivande fotografering
som jag översatte till svenska. Jag visste inte ens att det fanns något sådant,
innan jag började översätta texten, men förstår det så väl att det finns - och att det behövs.
Just det där meditativa i att fotografera är otroligt kraftgivande för mig.
Därför går jag gärna ensam på mina fotoutfärder.
Eller med någon annan fotograf, för det är lätt hänt att jag försvinner in i någon
slags fotodimma och märker knappt sällskapet.
Vilket jag ju förstår att kan vara smått störande, om någon tänkt sällskapa med mig.
En annan fotograf förstår bättre.
Kanske det är därför jag aldrig riktigt känt porträttfotograferandet som min grej.
Är gärna social då jag inte har kameran med, men att kombinera kamera och
socialt babbel är utmanande och inget som kommer naturligt för mig.
Kanske jag borde ha en poseringskunnig assistens som skulle babbla med
personen som skall bli fotad, medan jag bara kunde knäppa bilder ;).