Ibland är längtan att få sätta sig ner och skriva större än idéerna om vad jag skall skriva om.
Det har varit så en tid. Finns sådant i livet som inte kommer på pränt här, inte än, kanske aldrig,
men som är på ytan och under huden hela tiden.
Som dämpar och tar energi och liksom styr allt just nu.
När det känns så tror jag att det är troligt viktigt att ta sig egen tid.
Hur man än är den som vill hjälpa och vara till hands och stöda och medleva så
behövs dagar då man känner att det är okej att ta igen sig lite.
Idag är en sådan måndag.
Hade en del del inbokat, men av olika orsaker blev det annullerat och uppskjutet,
så bara en liten del av det inplanerade kom att bli förverkligat så resten av dagen
fick bli en dåsig dag på balkongen med en bra bok och
rejält med tid för kontemplation.
Jag blundar och låter hängbjörkens prassel liksom vagga mina tankar vidare på
nya stigar och längs nya spår.
Det är skönt att dåsa i eftermiddagssolen.
Den börjar vara nästan lite somrigt varm.
Skratten - och tjuten - från den intilliggande allmänna
stranden får mig att le då jag tänker på ungdomarna där som
tar allt ut av de första lediga sommarlovsdagarna.
Och testar hur kallt vattnet är - och det är det - efter denna kalla vår.
Och det hörs!
- Iiiiiik!, skallar över sjön.
Solen bryter fram mellan björklöven och fladdrar ljus över doftpelargonen på
bordet. Sträcker ut handen och gnuggar sakta på bladen, de doftar mynta och lite lakrits.
För en stund har det där tunga som funnits med en tid redan dragit sig undan
och lämnat rum för tankarna att fritt svaja lite hit, lite dit.
Så där som tankar skall få göra.
En dåsig måndag.
