HON SMYGER SÅ TYST

 Den här sommaren har jag varit hundlös sedan Aida tassade över regnbågsbron i våras. Är det det, att här inte finns hundlukt eller bara en tillfällighet att jag den här sommaren stött på vilda djur - mer än hjort och råddjur. Tidigare i somras fick jag se en grävling komma lunkande mitt på ljusan dag. Mötte också en mårdhund på en sen kvällspromenad. Och här i tassemarkerna precis runt stugan har jag uppenbarligen en ensam rävhona. Sett henne sitta och kissa så jag antar därför att den är en hona. Men har inte sett några rävvalpar så antar att hon inte har några? 

Idag kommer nog både deras och mitt lugn att bli något avbrutet för idag kommer traktorn som skall gräva ut och jämna till marken för framtida sovstuga, växtrabatter och ny parkeringsplats. Jag väljer att för mitt inre öga se hur det ser ut när det är klart...hehe. 

I det här fallet är det målet som är mer intressant än resan - om man uttrycker det så! 

Det kommer att se för j*vl*gt ut ett bra tag, typ till nästa vår, men det blir nog bra.....

SKOGSPROMENAD OCH RYGGSKOTT

Den heta sommaren har hållit mig borta från skogen denna sommar. Hettan och de gigantiska bromsarna som anfallit en så fort som man lite också kommit in i skogen. Jag är rätt rejält allergisk för bromsbett, så det är något jag utan större problem kan undvara. Och väljer att undvika. 

Ingen är väl speciellt förtjust i bromsbett, men betten jag får så brukar svälla upp till tennisbolls-storlek och det utan överdrift. Så ja, jag undviker allt vad bromsar heter. 

Nu har det varit lite svalare efter regnet och jag tog kameran med mig på en skogspromenad. 

Det ar uppfriskande och skönt och rofyllt och jag märkte att jag saknat skogen. 

Men även om jag varit medveten om hur torkan gått fram i naturen så var jag överraskad över hur höstig skogen kändes. Så mycket som torkat och tappat sin klorofyll i förtid. 

Samtidigt var det en färgvärld som jag gillar, det dova gröna och bruna med inslag av orange och gult. När hösten är här på riktigt, så där kalender-på-riktigt så skall jag ta itu med att piffa upp mitt hemmakontor. Jag tror jag skall börja där. Och kanske det är just de här nyanserna jag skall ta med mig dit? 

Få se! 

Men först blir det som sagt en efterlängtad roadtrip med lillungen. Satt idag, medan regnet öste ner och skrev lite preliminära alternativ på kör-rutter. Så skulle jag stiga upp och hämta något, böjde mig ner och så AJ!!! 

Dags för ett ryggskott! 

Åratal sedan jag senast råkat ut för det i den här graden och medicinen som brukar hjälpa hemma - förstås! Till all tur är grabben min på väg ut på en liten familjär kräftskiva i morgon. Han får kurva via medicinskåpet därhemma och hämta lite små piller åt mig - och så hoppas vi att det ger med sig innan vi skall åka iväg. Bilsittande och ryggskott är inte en bra kombo, det vet jag från tidigare. 

 

FEMTON MILLIMETER

Så mycket regn kom det igår, och visst hjälpte det upp lite, och visst blev hela tillvaron liksom lite mer fräsch och luften friskare. Aldrig har ett regn känts så välkommet! 

Vildvinet har, som jag kanske nämnt, växt så det knakar i sommar. Det är ju så med många klängväxter att de tar ett par, tre år på sig att etablera sig innan de får en växtspurt. Vildvin, men framförallt klätterhortensian är en sådan klättrare som behöver lite tid på sig att ta fart. 

En hortensia som, till skillnad från klätterhortensian, etablerar sig fort och blommar rikligt redan följande år är buskhortensian 'Annabelle'. Den planterade jag ifjol (innan vetskap om försäljning) och redan i år har den blommat med mängder av fina blomklasar. Under flyttens sista tid plockade jag hem rejäla knippen att ha i vas. Och den är en otroligt hållbar snittblomma också! 

När gubben kom ut till stugan efter att besökt Bokulla för en sista check så plockade han med sig en blomma. Där står den nu på vårt terrassbord, få se hur länge den håller sig? 

Men helt klart en buske att lägga på minnet, om man alls gillar hortensior. Själv skall jag nog ha av dem här på stugan. Har redan utsatt en plats för en liten "buskett" av dessa. 

Men regnet alltså. 

Aldrig tänkt att droppar är så vackra, att ljudet av regn, förutom att det alltid är ett fint ljud, också kan, efter en så här lång torka också inneha en lättnad som nästan är fysisk. Som om det är konkret och på riktigt lättare att andas. 

 Vattentunnan under stuprännan fylls på, löv och torra björklöv som samlats på botten flyter upp och rinner så småningom över. Vid husknuten har en spindel lagt ut sitt nät. Sen sommaren är ju de vackra spindelnätens tid när korsspindlarna börjar väva sina stora fina nät. Här har dock någon annan spindel varit i farten och sänkt ner en enda spindeltråd så nära marken att en liten sten från vår stig fastnar i den. Tyvärr är bilden suddig, när jag skulle fota så blåste det upp såpass att det var omöjligt för kameran att hinna fokusera, och när jag senare skulle fota den på nytt var spindeltråden borta. 

Många har obehag för spindlar men mig fascinerar de. Och ju mer jag lär mig om dem desto mer fantastiska ter de sig. Men mer om de en annan gång. 

Nu skall jag ta och värma bastun - inget jag åtminstone roat mig med då temperaturen på dagarna balanserat på båda sidorna om 30-strecket. Nu med normala (vad nu sen är normalt numera...) temperaturer, där runt tjugo, så känns en kvällsbastu riktigt lockande. 

Och i morgon skall det bli mer regn. Nice! 

ÄNTLIGEN REGN

Helt klart är det regnet som idag är på allas läppar. Om nu inte helt konkret så i ord i alla fall. Redan förväntan igår kväll när väderfronten drog in över land fick en att andas lite lättare i den heta kvällen. Natten var ännu svettig och varm och viken låg helt vindstilla. Fronten rörde knappt på sig under natten. Vaknade av att jag hade hett vid halv fyra - inget regn än. 

Väderappen hade utlovat regnskurar under morgonnatten men först vid sexsnåret skulle det börja regna på allvar. 

Jag vaknade 06.01 och lyssnade. Jo...nu hördes de första dropparna på bergeniabladen utanför fönstret och de blev snabbt till ett jämnt smattrande. Det regnade ordentligt för första gången på en låååång tid. 

Detta regn är så välkommet! Björkarna är redan septembergula och blåbärsrisetskiftar i orange och i vinrött. Åkte in till stan (läs hem) för att fixa till lite praktiska saker och tydligen hade det blåst rejält här också för när jag kom tillbaka till stugan var hela stugvägen täckt av gula björklöv som vinden rivit loss från björkarna. Det såg väldans höstigt ut, trots att inte juli ens är slut än - och vädret faktiskt är allt annat än höstigt. Även om det var mulet i dag så var det ändå rätt varmt - och luftfuktigheten något i hästväg! Nästan som när man är i tropiska länder! Fast det är ett tag sedan man varit där, eller någonstans överhuvudtaget. 

Och det där att det kanhända samlats lite damm på mig då pandemin satt lite sordin på resandet både hit och dit. Men nu ser jag verkligen fram emot att få komma ut och snurra runt på vägarna ett tag. 

Men innan det skall det bli sommarstorm i övermorgon - eftersom jag älskar oväder - eller väderförändringar över lag - så är det bara att vänta på det! 

 

GRÄNSLANDET MELLAN DET VILDA OCH ODLADE

Jag skrev tidigare i våras, eller kanske det redan då var sommar, att jag ville välja hit till skärgårds/skogsträdgården växter som är mer sparsmakade och anspråkslösa, både i sitt utseende till en viss mån, men också tuffa till vilka omständigheter de klarar av. 

En perenn som jag tidigt visste att jag bara måste ha är  vit skogsaster. Nere vid stranden växer vanlig vild strandaster och redan där kände jag att en skogsaster är vad jag vill ha i gränslandet mellan hav och skog, mellan det vilda och det odlade. 

Skogsastern trivs bra i lite mer skuggigt läge och - kanske det bästa - den gillas inte av vare sig hjort eller hare, så chansen att klara sig här ökar markant. Planterade den som sagt i våras och den står, möjligen tillfälligt, i pallkragar med mycket mager jord men det oaktat har den etablerat sig jättefint. Också trots att sommaren minsann varit både het och torr. 

Visst har jag vattnat nu och då, men där de andra nyplanterade perennerna slokat efter att jag varit en vecka i stan så har skogsastern varit som om inget hänt. En verklig tuffing alltså! 

Och den börjar blomma nu så småningom. De allra första blommorna börjar slå ut och där den står i skogens skugga lyser de små blommorna som stjärnor i natten. Rekommenderar den varmt. Och just till lite besvärliga, halvskuggiga lägen. Eurybia divaricata heter den på latin. Tidigare hette den Aster divaricatus - men det är alltså samma filur. 

Och där den på våren står i plantbutiken är den verkligen inte en växt som man blir så där "woooow!" över. 

Plantan är bara lite stjälk och lite blad. Och inte så mycket mer. Inget någon spontanshoppar precis. 

Men helt fantastisk i en natur-/skogs-/skärgårdsträdgård med utmanande växtförhållanden. Den är som ett sensommarsmycke där de små stjärnorna slår ut och börjar tindra en efter en. Den blev förövrigt 2015 vald i Sverige till årets perenn, och det tycker jag är befogat. En liten doldis med mycket elegans. 

 

Och som jag nämnt, det blir ingen tydlig gräns mellan vilt och odlat här vid stugan.  Jag vill inte ens att det skall bli det. Jag vill att det skall flyta samman. Som häromkvällen när mårdhunden tassade förbi husknuten och ner mot havet. Jag brukar välja trapporna, den lunkade längs berget. Vi delar på tassemarkerna här. 

Kanske för att jag inte längre har hund så har jag nu både räv, mårdhund och grävling helt inpå knutarna. Ibland på nätterna kan jag höra hur de blir lite osams om vem som skall väja då de råkat in på samma stig samtidigt. Här i gränslandet mellan det vilda och det tama.