TROTJÄNAREN



I skrivande stund har jag igen kommit ut till stugan efter en arbetsvecka i stan. Regnet har precis börjat och det smattrar skönt på bergeniabladen utanför fönstret. Ytterligare en orsak att gilla den växten, det låter så fint när det regnar! 
Så välkommet med regn! Och lite svalka! 
Känns som om man aldrig skulle vara nöjd, än är det för kallt, än för varmt, än för regnigt än för torrt, men regnet är så välkommet! 

En som verkligen trivs i hettan är Mårbackapelargonen. Förmodligen gör alla pelargoner det i och för sig. Men det här är nu en Mårbackapelargon, min trotjänare som hängt med mig i över tjugo år! 
Jag fick det i tiderna som en stickling av min kompis och har delat otaliga sticklingar vidare. 

Precis innan här så var jag och räknade blommorna - och de kommande blommorna som inte syns än och kom upp till närmare femtio blommor och knoppar. Blommorna har inte helt slagit ut än så på bilden ser den lite "tanig" ut. Om jag inte minns fel så är den här plantans rekord dryga sextio blommor, så misstänker att det rekordet nog slås i år. 

Vad jag gillar med Mårbackan för att orka släpa på den i över tjugo år? 

Tja, det är något med växtsättet som jag gillar. Lite spretigt och vilt sådär. Jo, jag vet att man kan tukta den som så många andra blommor, men jag gillar när den växer lite som den vill. Jag gillar den lite blekrosa färgen på blommorna och framför allt att den enskilda blomman håller läääänge vilket gör att den inte är speciellt "skräpig" blomma, vilket många pelargoner kan vara. Den har eleganta långa blomstjälkar vilket ger ett luftigare intryck än många andra sorter. 

Och så är den så lättskött!

Jag har övervintrat den på ouppvärmd glasveranda då det varit milda vintrar, men den har också övervintrat inomhus ibland i helt vanlig rumstemperatur och små fönster. Då brukar den bli lite tanig och man måste beskära den mer på våren vilket gör att blomningen kommer igång lite senare och det hinner kanske inte bli femtio blommor på en gång. 

Inför nästa vinter har jag preliminärt avtalat att få övervintra mina Mårbackor i ett växthus. Jag skulle säkert få dem att övervintra i lägenheten också, vi har så stora fönster, men eftersom jag ändå i framtiden kommer att ha dem här på stugan sommartid så kan de gärna få övervintra lite närmare. 
De är ju så stora att de fyller upp hela bakluckan på min bil -var för sig alltså - och brukar vara fullt av grejer när man på våren åker ut tills stugan...

Funderade ett tag på att övervintra dem här på stugan, men vi brukar inte ha värme på under vintern. Stugan är så liten att om jag skulle få för mig att komma hit efter höststängningen så värms den upp på ett par timmar. Och att ha en grundvärme bara för några pelargoner...tja! Inte så smart. 

Har nog övervintrat växter inne i stugan över vintern, men det har varit sådana som tål att det blir köldgrader nu och då. Men en pelargon är lite för känslig för det. Hon är mer för att stå och steka sig mot en svart vägg i söderläge...

...vilket inte är nåt för mig. 

Jag föredrar som det är idag. Sommarregn och tjugo-något-grader. 
För stunden i alla fall! 




 

LITE FÅGELPERSPEKTIV


För några år sedan när jag hade lite för mycket av allt i mitt liv som stressade mig mer än jag riktigt klarade av så minns jag hur jag en vinterlördag satte mig ute i trädgården, lite i skymundan, på ett varmt fårskinn och med en termos med hett kaffe intill. Och så min kamera förstås! 
Och jag fotade talgoxar och blåmesar som besökte fågelbrädet. 
Inget spektakulärt alls, men när man väntar på att få ens allra bästa bild, då kan man inte tänka på annat. Under många år yogade jag relativt flitigt, men även där kunde tankarna vandra in på sådant som stressade upp mig, men med att fota fåglar kunde inte ens min hjärna på högvarv fokusera på annat än där och nu. 

Tålamod. 

Lite av en bristvara i vår värld idag, även om jag tror (och hoppas) att människan blir klokare. Eller vad vet jag? Kanske är det ännu fortare, ännu snabbare, ännu mer som gäller även om jag funnit mitt tålamod. 
När jag skrev mitt slutarbete i naturfotografi så skrev jag att det inte är den bästa kamerautrustningen, inte den häftigaste platsen, inte den dyraste resan som gör en till en naturfotograf. Det är förmågan att vara tålmodig som gör det. Det kommer först. Sedan allt det andra. 
En bra kamerautrustning hjälper helt klart till, men utan tålamod är även det bortkastade pengar. 

På söndagen, då det (igen) var så där varmt så satt jag och åt min frukost ute på terrassen. I ögonvrån såg jag, eller trodde att jag såg, en fågelunge hoppa ut ur fågelholken där svartvita flugsnapparna outtröttligt matat sina ungar. Var det så dags? 

Eftersom jag ändå tänkt tillbringa dagen med att läsa en bok i skuggan så flyttade jag bara stolen så jag hade uppsikt över holken - och kameran till hands.

När fågelungarna börjar bli redo för att flyga ut ur boet så börjar föräldrarna allt mer sällan mata sina ungar. Bara för att locka ut dem. Lite sådär som vi drar in på veckopengen om ungen inte skaffar sig ett sommarjobb. 

Efter ett tag tittade den andra ungen ut. Tittade ut, och så in tillbaka och så tittade ut igen. Nyfiken, men boets trygghet lockade ändå mer.


Tills den fick båda fötterna stadigt på hålkanten och kikade ner och tänkte nog: 

- Shit!!!! Det var högt uppe det här!!! 

Och så in tillbaka i holken igen. 


Nyt försök om en stund. 
Då blev ungen sittande ett bra tag i öppningen - som om den njöt av utsikten och verkligen inte hade bråttom någonstans. 
Det är här en fotografs tålamod prövas. 
Man VET ju att ungen precis kan flyga ut ur boet vilken sekund som helst och då går det fort och man måste vara beredd med kameran om man vill ha en bild. Eller också om man bara vill njuta av att följa med att uppleva fågelungar hoppa/flyga ur boet. Då skall man stanna kvar och inte gå in och koka kaffe...

Men den här ungen tog all tid i världen på sig.



Tills något syskon inne i holken blev less på det hela och helt sonika knuffade till ungen i öppningen så att den nästan trillade ut! 
Det blev en stunds flaxande med en vinge utanför holken och lite skrämsel i blick. 



Tills plötsligt den andra vingen också var ute och det liksom inte fanns någon återvändo mer! 
Ni vet alla den känslan när man tar sats från bryggan och är i luften och VET att vattnet kommer att vara skitkallt men man kan inte återvända. Eller när man just skall åka utför en slalombacke som är lite väl brant för att det skall vara helt bekvämt. Eller när man skall föda och man bara skulle vilja backa en nio månader sådär...
(Det där sista för att jag just chattade med min kompis som nog skall bli farmor i natt...)



Och så plötsligt SKER DET! 
Hoppet, skuttet ut i det okända. En slags andra förlossning. 



Tänk att bara lita på att vingarna bär, även om de är allt annat än helt utvecklade och fungerar bäst som fallskärmar och till små kvicka flaxande från gren till gren. 


Den här ungen landade på en gren precis nedanför holken. De följande som hoppade/flög ut ur boet under de påföljande timmarna flaxade lite till höger, lite till vänster för att landa i en tall ett stycke ifrån eller i en en alldeles intill. 
Det var intressant att konstatera att då den första ungen hoppade ur boet så slutade honan nästan helt med att mata de ungar som var kvar i holken, det fick hanen ta hand om. 
Från det att den första ungen vid åtta snåret på morgonen lämnade boet till att den sista gjorde det hade det gått nästan åtta timmar. Och sju ungar sammanlagt fick den här flugsnapparfamiljen ut ur holken i år. 

Flugsnapparna må vara bland de vanligaste av alla fåglar, liksom talgoxar, men när man får och kan följa med dem så där lite nära inpå. 

Då blir det till ett magiskt skådespel och en alldeles unik upplevelse. 

 

SEMESTER 1.0




 Så är det bara - allt har sin ände - och min första semestervecka går verkligen på sista versen. I morgon blir det att packa sig hemåt och jobba på i några veckor. Om man nu skulle få lägga in en anspråkslös önskan till vädergudarna så skulle det då lyda något i stil med....Lite mindre värme - tack! 

Det är väldigt torrt ute i markerna. Växter och djur mår nog inte så bra av denna hetta heller. Under min semestervecka har jag lagt till med en "ovana" från sydligare trakter. Jag har infört siesta! 

Hade mina allra bästa barndomsvänner här på stugan en sväng. Det är ju bäst! Vänner som man känt - håll i er - i nästan ett halvsekel. De och det är bara så guld. Och man babblar på, skrattar, fnissar och timmarna bara rusar iväg. Till slut blir man påmind om sin medelålder och att natten är långt kommen. Och man är inte tjugo - om man säger så...heh! 

När de där härliga typerna som jag fått ha i mitt liv sedan jag var barn åkt iväg gjorde värmen, nattvaket och det avnjutna vinet sitt för att jag bara kände att siesta - hörni vilket vackert ord. 

Och vilken god idé! 

Så jag har faktiskt nu några (heta) dagar stigit tidigt upp vilket är mycket ovanligt för en nattuggla som jag. Pysslat på innan det blivit riktigt varmt. Tupplurat där mot seneftermiddagen och vaknat till när solen börjar dala och en viss svalka infinner sig. 

Skall se om jag inför även denna dygnsrytm även då jag skall jobba. I synnerhet om hettan tänker hålla i...


VARMASTE JUNI


Det är klart. Visst är det skönt när man har semester och dessutom kan vistas på en udde ute vid havet, där vinden lite fläktar hela tiden, där vattnet, det svalkande vattnet, är trettio meter ifrån. Det är klart att det känns underbart! Även om en viss oroskänsla lägger sig kring magtrakten - skall det vara så här? 

En dag körde en man förbi i sin träbåt. Även om det bara var inbillning, så kunde jag nästan känna doften av tjära från träbåten. Sällan man ser en träbåt numera. Oftast är det snabba vita grejer av glasfiber som susar förbi. Till all tur har vi inte någon farled så nära att trafiken skulle störa - mest någon sommargäst som kör in till byn för att handla på torget. 

Vattnet är varmt. En bra bit över tjugo grader redan, och då lever vi veckan efter midsommar. Juni hade rekordmånga dagar med temperaturer upp mot 25 °C, ibland närmare 30 °C. 

Sedan man år 1844 började mäta temperaturer i Helsingfors har det aldrig varit så här varma medeltemperaturer i juni som detta år. Rekordet för juni 33,6°C blev bara 0,2 grader från rekordet från 1937. 


Mig går det ingen nöd på, som sagt. Dagarna kan jag hålla mig i skuggan om jag så vill och nätterna sover jag gott med öppna fönster mot en svalkande havsbris. Men det är ren och skär lyx! Är det så här varma somrarna kommer att vara i och med klimatuppvärmningen så är det en ynnest att ha en enkel koja att dra sig till när det är som hetast. 
Läser om monstervärme i Kanada, flera dagar med närmare femtio grader varmt! Det varmaste jag varit i är 42°C i skuggan - det var inte roligt alls! Om jag nu skulle få välja så vill jag helst inte ha sådana somrar i framtiden. Att somrar är att hålla sig inomhus i utrymmen med luftkonditionering. 

Tanken på det får mig att minsann också njuta av de där svala sommardagarna med grader under tjugo...
....om sådana kommer, vill säga! 



På fågelfronten kan jag konstatera att sjöfåglarnas häckning häromkring blivit riktigt svag denna sommar. Småskraken har några halvvuxna ungar, men det är nästan allt det. Vad orsaken är? Ingen aning. Men det är verkligen tyst i viken i år. 

Sädesärlan har fått ut sina ungar, och svartvita flugsnapparen flyger skytteltrafik i holken med än den ena än den andra godsaken i näbben. Inser att de matat sina ungar nu just så länge att jag antagligen kommer att missa nå ungarna flyger ur holken, då jag nästa vecka är på jobb.  Sedan blir det tyst här i näromgivningen. Blåmesen fick ju ut sina ungar redan före midsommar. Spillkråkan har en unge, den flaxar omkring här med sin mamma och petar på precis allt. Allt skall kännas, smakar och pickas på. Fin filur! 

I morgon kväll får jag mina älskade barndomsvänner ut hit till stugan! Skall bli en skön kväll med prat och skratt med människor som jag snart känt i ett halvsekel. Tänk! 


 

EN INSIKT AV NÅGOT SLAG


Det tar alltid några dagar innan jag, då jag kommer ut till stugan, landar i "stugtempot". Det är svårt att beskriva vad det är, men det finns. Men det tar som sagt några dagar att uppnå det, vilket betyder att jag inte alltid uppnår det då jag bara landar här över en helg. 

Att komma hit över en helg är lite som att bara vara "på besök" medan då jag varit här några dagar mer än bara en weekend så blir stugtillvaron liksom "vardag" och känslan att vara här en helt annan. Det är knepigt att förklara, men det är en skillnad. 

Då liksom stugan inte längre är något man besöker över veckoslutet utan det blir just den nuvarande tillvarons huvudkvarter och det är utgående från det som aktiviteter planeras. Men det har också med stugrutiner att göra. Man diskar för hand och istället för att det blir något man alltid gör innan man lämnar stugan så blir det en vardagssyssla (jo, vi diskar nog dagligen även på weekenden, men det är ändå annorlunda). Idag hade jag också en byk-dag. Vi har naturligtvis, eller inte vet jag om det är naturligtvis, för stugornas utrustning är ju olika. Men vi har ingen tvättmaskin (eller diskmaskin) här på stugan och även om tvätten jag tvättar för hand här består av någon t-skjorta, en kökshandduk och ett gäng trosor, så är tvätten en fysisk konkret handling. Inget som sköter sig själv medan man gör annat. När jag står och sköljer min nattskjorta som blivit lite småsvettig under de senaste tropiska nätterna blir det en aktiv handling. När jag hänger upp den på bykstrecket och hoppas på att vinden är kraftig nog för att torka den till kvällen. Och när jag på eftermiddagen plockar in den och den doftar rent och friskt av havsvindar då blir den lilla handlingen - att byka - en helhetsupplevelse som jag tar med mig i sängen då jag går och lägger mig. På det sättet förankras det långsamma livet till vardagen. Och vardagssysslorna blir en annan upplevelse, inte något man gör vid sidan om annat utan de blir en egen upplevelse. Sysslan i sig blir liksom synlig och verklig. 

Många talar om att det där med att det i att värma en vedeldad bastu ligger lika mycket rit som i själva bastande. Och det är lite samma. När vardagssysslor plötsligt tar tid och plats och ÄR - då infinner sig ett märkligt lugn i själen. Att knäppa på en el-bastu ger inga lugn-i-själen poäng precis. Inte heller att knäppa på tvättmaskinen. 

Vi har ju valt att inte ha någon TV på stugan. Och visst - jag kan se på någon serie eller film på min dator, men det är oftast på vårarna eller på höstarna då kvällarna är mörka. Sällan gör jag det på sommaren. Men jag lyssnar gärna på radio. Vilket jag sällan gör hemma - annat än i bilen. 

Idag lyssnade jag på ett radioprogram där man talade bland annat om det här med hur "snuttigt" allt har blivit. Där man förr kunde ha "långsamma" TV- och radioprogram är mycket nu snuttifierat och det mesta skall man få sagt på 30 sekunder. 

Det är lite som det här med att blogga. Alltfler överger sina bloggar och gör inlägg på Facebook eller Instagram - eller ännu snabbare förbi-ilande "stories". Bara några sekunder och så är det borta. Medan bloggande ofta har gett personen som skrivit inlägget en stund av långsam närvaro i sin text, och för de som läser ett tag att närvara i bloggarens vardag, som att lyssna på en berättelse. Lite som att stanna upp och mötas. Lite mer än att bara säga "hej!" så där i förbifarten. Tummen upp. Eller Hjärta! 

Inget illa i det heller, men jag tror många har svårt att minnas vad man gillat på de sociala medierna under dagen som gått. Men jag tror man kommer ihåg inlägg man läst på någon blogg. Kanske har jag fel, men jag gör det. 

Nu skall jag gå en sväng ut till ute-toan, innan jag går och lägger mig.  Också här finns en viss annan sorts närvaro. Jag går förbi mina rabatter på vägen, böjer mig och doftar på en blomma. Känner gräset mot mina bara vader. Gruset som knastrar under mina steg. Hör en sen fågel kvittra i skogen intill. Blir biten av en mygga. 

 Det tar sin stund att landa i lugnet. Men när man väl är där är det alldeles underbart!