VID ETT GAMMALT BORD

 Har landat vid stugan, denna ruggigt kalla, blåsiga och regniga fredag. Sitter vid det gamla bordet och planerar. Skriver, skissar, funderar. 

Det är lugnt och skönt. Lugnet sätter sig i kroppen. Lite långsammare är själen innan den också inser att det är helg nu. Någon småklassisk spellista spelar i bakgrunden. Jag har tänt ljus och brasa. Plockat in en bukett tulpaner innan hjortarna äter upp dem. 

På bilden ser man hur skogen grönskar - blåbärsriset är så där underbart limegrönt som får hela skogen att bli fräsch och ny. Sitter och läser en bok om skogsträdgårdar och tankar och funderingar galopperar iväg. Ute vid parkeringen, eller "parkeringen" står korgar, kassar, byttor, hinkar med uppgrävda plantor från Bokulla, därifrån vi nu skall flytta, och väntar på att få en tillfällig rotslagning här i det som skall bli en skogsträdgård. 

Sitter med en lista av växter "som inte hjortar gillar". Och prickar in växter som också finns på listan "som gillar karg mark", "som gillar sur jordmån", "som gillar salta havsvindar", "som gillar att man inte hinner pyssla om dem ständigt och hela tiden" och sist men inte minst "som gärna sprider sig, men inte för mycket". Och som passar in i skogsmiljö. Det är inte helt lätt att hitta någon som landar i alla listor. 

Man, eller jag, vill ju inte plöja ner en mängd pengar på växter som vare sig trivs eller passar in. Inser att det är så mycket enklare att planera en trädgård i en urban miljö där det på sitt sätt finns så mycket mindre att ta i beaktande. Ändå tar jag detta som en härlig utmaning! Kanske det mest knepiga läge jag planerat en trädgård i. Tur att det är bara åt mig själv - så ingen större press, hahahaaa...

Och så finns det ett viktigt kriterie till. Det skall vara lättskött. När jag sitter här vid det här gamla bordet och tittar ut skall jag inte se enbart ett arbetsfält, utan en slags mild övergång från trädgård till skog som inte kräver så mycket av vare sig mig eller någon annan. 

Så är planen...

LITE MERA SOPPA ÅT FOLKET

 

Det är fånigt vad gott det kan bli av något så "fult" och lättlagat. 

Det här är kanske den enklaste soppan i världen. Och en bland de godaste. Inte bland de minst kaloririka, det måste medges, men jisses så det är som att lapa sammet och guld på en och samma gång när man äter det här! 

Soppor känns ju lite höst-mat, men när nu vädret har svängt och blivit lite småruggigt därute så passar ju en mild men värmande soppa hur bra som helst. Och dessutom behövde jag bli av med jordärtskockorna som legat i grönsakslådan redan ett bra tag. 

Men som sagt, enklare kan det inte bli: 

För 4 personer, eller för 6 om man bjuder soppan som förrätt. 

Den är mättande - ni förstår snart varför...

- En påse (500 g) jordärtskockor 

- 2 dl vispgrädde

- 4 dl mjölk (för ännu rundare smak hade jag valt sk röd mjölk, eller ökat lite på mängden grädde) 

- salt (efter smak - börja med 1 tsk). Beror lite på hur "söta" skockorna är, för det kan variera har jag märkt. 

That's it för soppans del. Fyra ingredienser alltså! 

Skala (småjobbigt, jag vet - går bättre med kniv än skalare) skockorna och skär dem i ungefär lika stora bitar. Koka dem på svag värme i den saltade grädd/mjölk-blandningen tills de är mjuka. Det tar ett tag, vill jag påstå. Svag värme är lovordet, så mjölken inte bränner i botten. När skockorna känns mjuka mixar man soppan. Vill man nu lyxa till det ännu extra så kan man sila soppan så det inte kommer ens minsta lilla skock-klump med, för den här soppan är liksom sammet i smaken och en bit skocka kan upplevas lite "vad är det här???" Men det är smaksak hur man gör, naturligtvis. Och så lägger man till lite mjölk om soppan känns för tjock. Här får man också lite känna efter hur man vill ha det. Men hellre lägga till i det här skedet än ha en för vattnig soppa. Blir liksom enklare åt det hållet. 

Vad jag gjorde till var att slänga in några parmaskinka skivor i ugnen (beroende på fettmängd 5-15 minuter i 220 ° C) så de blir knapriga. Man får känna efter helt enkelt. Man kan ta bacon också, men de tar längre tid på att bli knapriga och känns att det kanske då blir lite väl mycket fett. Men, som sagt, smaksak.

Och så innan servering på med lite örter. Eftersom soppan är mild så passar det mesta, tror jag. Man tar igen vad man har. Jag hade persilja och timjan. Men kunde också ha haft i gräslök. Men inte för mycket. Sammets-smaken från kronärtskockorna får man inte låta gå förlorad. 

Så enkelt och så gott. Det tar bara överraskande länge att låta skockorna koka riktigt mjuka, så snabbmat är det kanske inte. Men nog en mat värd att vänta på! 

NÅGRA DAGAR VÄRMEBÖLJA

Det blev en överraskande värmebölja mitt i våren. Man blir nästan lite matt när det plötsligt är + 26 grader därute! Matta är också många pollinerare som vaknar upp ur vintern och i år har jag fått hjälpa både humlor och bin med lite honungsvatten så de får upp varvantalet i sin motor. 

Eftersom jag misstänker att värmebölja kanske inte är något som håller i hela våren och sommaren, för att inte tala om hösten, så har jag investerat i en värmelampa till stugan. 

Hade i tiderna för länge sedan en sådan där infrarödvärmegrej på en annan terrass, men huj så ful den var! 

Tänkte att då klär jag hellre på mig....typ ;). 

Men den här som man hänger i taket är faktiskt inte så tokig! När jag hämtade paketet från posten så tänkte jag:

- Hjälp! vad stor den är! 

Men faktum är att när den hänger där ovanför bordet så är det helt okej! Och värmer skönt svala kvällar. 

För svala kvällar kommer det på dessa breddgrader ändå att vara. 

Finns i olika märken - och prisklasser - det här är av märket FXA och kan justerar i tre olika "värmestyrkor". Här mysigt sken också. 

 

Mysigt sken har ju alla solnedgångar också. Man kommer inte från det att man nog aldrig tröttnar på vare sig levande eld eller solnedgångar. Där finns någon återkommande fascinerande i dem. Så vanligt och ändå så variationsrikt är ju också potatis. Denna fina knöl. 

Lyxade till det med nästan flortunna potatisskivor som jag hade lite brynt smör på och så salt, peppar och färsk timjan. In i ugnen (175 °C) i ca en timme. Övre delen av skivorna blir härligt knapriga medan nedre delen som fått gotta sig i smöret ja...det säger ju sig själv hur det smakar! 

KÄKA OGRÄS

 Jag tänker en hel del på hur annorlunda det kommer att bli att bo i lägenhet. Det är helt klart att det är så. Går en sväng i trädgården och ser perenner - och ogräs sticka upp lite här och där. 

När det gäller ogräsrensande så är det ju ännu så här på våren hänt att man inte tänker så mycket på det. Fast det är just det man bör göra! Att inte släppa dem att ta över. Allt, allt rensande innan midsommar är en liten seger. 

Men nu går jag bara och tänker, ser man på...där kommer en massa kirskål upp bland perennerna. Och ja, ja gullripset har tydligen tagit över lite mer av phloxrabatten. Och så går jag bakom ute-bastun och inser att jag exakt vet vad jag skall laga för middagsmat! 

Det är ju så det är med trädgård. Inget är svartvitt. Nässlor på rätt plats är ju bara guld så här på våren. Men in i rabatterna vill jag banne mig inte ha dem! 

Och lite längre in i hassellunden, där bakom bastun, frodas mina fem ramslöksplantor som jag fick för några år sedan. Första året kunde jag skörda kanske tio blad, nu kunde jag ta rätt rejält. Eftersom ramslöken här växer precis på sin existensgräns så har den minsann inte kommit upp till ogräs-status. Inte på något sätt. Kommer inte heller att göra det. 

Min äldre son och jag, han är den andra i familjen som gillar att kocka, smider planer vart vi kunde plantera dessa små läckra plantor. Andra i familjen kanske suckar över syrenbuskar och granar som kommer att stryka med, men vi känner starkt att ingen, INGEN skall bygga på vår ramslök. 

Men vi har en plan...Rädda Ramslöken. 

Nässlor, de är enklare att hitta. Och inte så svåra att odla är de heller. Om man nu skulle få för sig att göra det? 

MORSDAG

Morsdag är det idag. 

Och jag har kanske fått den häftigaste och tuffaste morsdagsrosen någonsin! 

Min yngre - han, lillungen, ni vet - studerar ju till smed och hade knåpat ihop till en ros som inte vissnar i det första taget! 

Och det roliga är att då min äldre grabb var i tidiga tonåren var han otroligt intresserad av glasblåseri och hade då vi varit på en uppvisning lyckats smyga iväg och köpa en handblåst glas-ros åt mig. Så nu har jag eviga rosor av vardera pojkarna. En i glas och en i metall. 

Och gubben var snäll och fixade det där mer traditionella med vitsippor till morgonkaffet. Härligt! 

Nu är det bara Eurovisionen och ishockey VM (anordnas den i år...???) och så är vårens milstolpar avklarade och det kan bli sommar!