BLOGGMINNEN...

 Okej, nu kommer jag med ett alldeles fantastiskt bra tips om vad man INTE skall göra. 

Man skall för det första inte blogga. Dagboksskrivande är nästan lika illa. Om inte värre, där är man kanske ännu mer rå-ärlig. 

Och om man nu väljer att blogga, så helst undvika att vara så där småärlig med att allt i tillvaron inte ständigt är en dans på rosor, champagne i glasen och att allt inte går som om man skulle halka på det där välkända bananskalet genom livet. Framför allt skall man inte skriva ner hur det är att flytta/renovera/bo in sig på ny plats...

OM man nu mot all vett och reson ändå vill roa sig själv, och stundvis andra, med att beskriva hur saker och ting i livet ter sig så skall man åtminstone ha den smarta inställningen att INTE själv gå och läsa beskrivningar om hur tidigare flytt och renoveringar känts och upplevts och...ja, genomlevts, knappt överlevts.  Med nöd och näppe, kan tilläggas. Människans sinne är nu sådant att man glömmer lätt allt det jobbiga och minns kanske det där som ändå funkade och blev bra. Om efter ett antal om och men. 

Jag har begått denna dödssynd. Jag har läst min egen blogg och mentalt genomlevt min/bloggens första flytt på sommaren 2011. Det var inte en alldeles upplyftande (om än lite underhållande) läsning med tanke på att vi har en flytt på kommande igen. Lagom till sommaren. Hur i hela fridens dag tänkte jag när jag började läsa hur allt var då. Nu är jag dessutom 10 år äldre...

I teorin känns en flytt alltid så enkel. Man stuvar ner lite av sina prylar i några flyttlådor, så kommer det ett gäng armstarka män och bär iväg med ens pick och pack och möbler och grejer och så...*trollspö* lägger sig alla ens saker som av ett, just trollslag, på rätt och lämplig plats och alla små prylar bara rasslar ner i rätt och logisk låda. 

Sådant händer ju inte, inte i verkliga livet. Så sker inte saker. 

Inser att jag nog får lova att plocka fram, eller damma av, två egenskaper som jag haft rysligt mycket nytta av i livet i stort. Ett rejält mått av humor och ännu bättre - galghumor. Man kommer långt med det. 

Och så pepprar man det med lite envishet och finsk sisu och så hoppas man att man inte stöter på för mycket överraskningar....innan alla potatisskalare och ostskärare hittat sin låda och innan mattorna rullats ut och möblerna hittat sina platser. 

Men det första steget inför flytten är tagen. Pergolan som jag visade för ett antal inlägg sedan har jag sålt idag. Om jag uttrycker det så att grabbarna mina var rätt så, men med taktfull blygsamhet, tacksamma över att de slapp flytta stenarna och virket och fönster till stugan för framtida eventuella projekt som deras mor kanske kunde möjligen tänka sig förverkliga. På det sättet är de väluppfostrade att de dolde rätt väl sina "wohoooooo-yesssss" inför mina blickar. Heh. 

Vad blinien på bilden har med något att göra. Nå inget alls, annat än att jag skulle kunde begå ett litet brott (men bara litet och rätt oskyldigt...) för att få äta blinier med rom Just NU. Lite tröstmat efter vad jag läst om mina tidigare flyttar här på bloggen...

Gör inte som jag. Skriv inte om hur det är på riktigt. Och framför allt läs inte om det ifall en likande situation igen står framför dörren i ens livsvandring....

(Ärlig) fortsättning följer...

VAD ÄR VIKTIGT?

 Vi har från första stund vetat att vårt nya hem inte skall vara större än det vi bott i nu. Ingen av oss är speciellt förtjusta i att städa och överraskande nog blir man lite mer bekväm med åren...*fniss*. 

Till en början tittade vi på egnahemshus och radhus och hittade också några riktigt intressanta. Vi är nog som personer sådana att vi kan tänka oss olika scenarier hur vi ville bo i framtiden. Vi körde längs smala, snöiga vägar ut på landsbygden för att se på hus, den ena vackra vyn efter den andra, men så kom det alltid till det där att man borde börja renovera...Ens lite för att få det som man själv vill. Och ville vi verkligen bli med gräsmatta och snöskottning igen - om än i mindre skala? 

Egnahemshus i huvudstadsregionen kändes inte speciellt lockande. Husen kunde vara fina, men tomterna så himla små så man kunde nästan räcka ut handen från köksfönstret för att låna socker av grannen. Jag har inte aldrig riktgt förstått mig på sådant boende. Lika nära inpå som om man bodde i radhus, men med större eget ansvar. 

Nå men, radhus då? 

Jo...kanske? Vi var och tittade på några. Blev riktigt förtjust i ett sjuttiotalsradhus men det föll på de kommande renoveringarna i bolaget, ett litet bolag där alla sköter gårdskarls-sysslorna gemensamt. Nja-a...vi ville nog ha kvar bestämmanderätten över när och om och hur vi klipper vår egen och den gemensamma gräsmattan. Vill vi vara hela sommaren på stugan, eller vintermånaderna i södern (om man nu kommer åt att resa igen) så skall vi inte för den skull behöva anställa någon. 

Allt mer började det utkristalliseras en tanke på vad som är viktigt. Även om vi startade sökandet med bred gaffel så föll en del kriterier bort och andra blev viktigare. Till en början tittade vi inte ens på höghus. Vi har inte bott i höghus sedan studietiden. Skulle vi ens bry oss om att titta på sådana lägenheter? Vi i höghus? 

Men vi gjorde det och ja...så gick det som det gick, vi blev förtjusta i en lägenhet i ett höghus och är nu med våning! Ingen gräsmatta, inget snöskottande. Några kvadratmeter mer än vi har nu. 

Förvaringsutrymme MYCKET mindre än vi har nu. Vilket tvingar mig till att verkligen tänka efter då jag väljer bland möbler och andra ting som finns magasinerat på stallvinden, nere i källaren, i lidret - vad är viktigt? Vad skall få komma med? 

En sak vet jag - det är enklare att sitta och skriva ner än att sedan verkligen flytta och behöva välja och välja bort. Ser fram emot flytten, inte just flytten förstås, men hur det blir sedan. 

IGEN ETT FARVÄL

 Det är så med livet. Dessa smärtsamma farväl kommer. Man kan inte undgå dem.

Igår var det katten Kolmonens tur att gå över regnbågsbron till en plats, till en värld, vi inget vet om. Kolmonen är min äldre sons katt. Den kom till honom då den redan var i runda tal tio år och skulle egentligen bli hans sambos katt, eller det var hon som ville ha en katt. Men katten valde annorlunda. Från första stund var det min son och ingen annan. Sina första tio år hade hon, vad vi vet, levt med en pojke/man, så kan hända det var frågan om att känna sig hemma och ha en trygghet, men hon blev min sons katt till hundra procent. Jag, eller hans dåvarande sambo, kunde få en nådig blick - ibland. Katten levde hos son med sambo i tre år ungefär. 

Knappa två år har nu min son (och hans katt), efter separationen med sambon, delat gårdstun med oss så man har ju skymtat denna Lady nu och då. Hon har hållit sig på sin kant och till Sin Människa, men det oaktat är det smärtsamt när dagen för att ta avsked för gott kommer. 

Katten hade en tid redan haft små problem med hälsan och även om hon inte verkade ha direkt ont så blev samlevnaden allt mer utmanande. Maten som inte hölls inne. Katten som inte alltid hann till sin katt-toa (efter tio år som enbart innekatt lärde hon sig aldrig att göra sina bestyr utomhus....). Mediciner och knep som inte längre fungerade. Då är det läge att släppa taget.

Det smärtar in i hjärtat även om det inte är mitt eget djur, men det smärtar också för den smärta jag vet att sonen känner. Ändå är det så viktigt att ha styrka - och mod - nog att leda sitt älskade djur till den där regnbågsbron då sjukdom och ålder börjar ta ut sin rätt, men då det finns en värdighet kvar. Det är en skyldighet vi har gentemot våra djur. Och en rättighet de har. 

Det är alltid svårt att veta var och när man skall göra ett beslut för någon annan, för ett kärt djur. Men att släppa taget då djuret inte längre kan botas, men ännu har kvar sin värdighet, det är väl ändå det bästa? Frågan är ändå om en marginell tid. Och när man vet att slutet ändå är nära inpå, varför dra ut på pinan, allra minst av själviska skäl. 

Sonen stängde av sin dator och tog inte emot samtal på hela eftermiddagen. Han hade en sista kvalitets stund med sin älskade katt. Och hur mycket bättre är inte det än att vänta tills djuret lider av smärta och kanske ångest och avskedet inte alls kan bli så vackert som man önskar. Katten somnade vackert och stilla in till lugn musik och smekningar över ryggen. 

Nästan så man skulle önska att man kunde välja det själv - den stunden ens egen tid är inne. 

LAT LYX-LAX

 Jag är knappast ensam om att ibland vara liksom trött i huvudet med att hitta på vad man skall äta en alldeles vanlig tisdagkväll. 

Jag har ju fortfarande min äldre grabb i grannskapet och när han är kommande på tisdagskvällsbastu (han är den enda i vår familj med de där riktigt djupfinska generna som kunde bada bastu två gånger i dygnet - typ) så blir det att hitta på något enkelt, men som ändå är lite mer. 

Lax är ju inte längre så lyx, och man har väl kört de där samma varianter på lax i ugn till förbannelse? Eller jag har. Känner jag ibland. 

Men när jag nu håller på att rensa lite i lådor och skåp inför flytten längre fram mot sommaren så snubblade jag på ett recept på lax i ugn som jag hastigt rafsat ner på baksidan av ett kurskompendie - vilket placerar receptet någonstans mer än sex år tillbaka i tiden. Vad jag minns har jag aldrig tidigare tillrett lax på detta sätt. Och hade jag gjort det, så hade jag nog kommit ihåg det - såpass gott var det här! 

Så här hade jag rafsat ner:

Ugn 175 °C

Lägg laxen i en liten ugnsform/fixa till en "form" av folie (om laxen är för stor och bara ryms på en plåt, antar jag att jag menat).  

Saften från en halv citron

1 1/2 tsk spiskummin

1 msk soya

1 msk salt/örtsalt

svartpeppar (antar några rejäla varv med kvarnen?)

1 msk olivolja

rivet skal från citronen

hackad dill och/eller gräslök

skivor av citronen att lägga på fisken 

lite vatten (en dl, inte mer) 

Blanda ihop till en lag. Pensla eller häll över fisken. Låt dra en stund i svalt. Lägg citronskivorna på fisken innan den skall in i ugnen och häll lite vatten på sidan om fisken. Låt vara i ugnen i en halvtimme. 

(På senare tid har jag blivit lite noga med temperaturer så numera använder jag ofta en temperaturmätare och dagens fisk tog jag ur ugnen då laxen hade en innertemperatur på 55 °C - och det var perfekt!) 

Jag minns tyvärr inte av vem jag fått receptet av, någon ex-kollega tror jag, eller vems receptet är från början, men det här är det godaste i laxväg jag ätit på väldigt, väldigt länge! Len som sammet och spiskumminet som överraskande bara blir så himla bra ihop med lax! 

Jag gjorde till en kall sås av créme fraiche och hade i lite samma kryddor som i marinaden. Gött! 

LAZY AFTERNOON

 Sådana behövs ibland, lata dagar. 

Eller egentligen hade jag en fotokurs via zoom (som det mesta sker via nuförtiden), men jag hade missförstått och trott att kursen skulle vara heldag lördag och söndag (priset indikerade lite det - min miss som inte kollade upp det innan...) men visade sig bara vara några timmar på lördag och några timmar på söndag. Så det blev en dåsig söndagseftermiddag för min del. 

Jag kikade lite in i diverse skrubbar för att kolla upp vad där finns, men kände att idag är inte dagen jag vill ta tag i det. Nu var det läge för en slö söndag. Ute var det gråväder med småregn och känner att jag inte ids släpa fram en massa grejer att gås igenom innan jag har lådor och säckar att packa ner dem i. Och det har jag inte än. Och dessutom finns tid! Månader till och med. Inget som kräver något Just Nu! 

Men faktum är att jag känner att jag ser fram emot den rensning av (onödiga) ting som flytten kommer att föra med sig. Jag har redan kollat upp en nätsida som tar emot kläder och sådant för att sälja på nätet - mot en provision naturligtvis - men man slipper göra det själv. Det som inte går åt går sedan till välgörenhet. 

Men jag velar, varför inte ge allt på en gång till välgörenhet? Är det okej att nätloppiset liksom skummar grädden från mjölken innan det går vidare till de ännu mer sårbara i samhället? Jag kommer inte att bli speciellt rik på mina "loppiskläder" som jag både kan och vill avvara, så varför ens anstränga mig med denna mellanhand? Är det för att jag på något banalt sätt känner att min vinterjacka blir "bättre" om någon vill betala en liten slant för den? Känner jag en liten fånig tillfredställelse av att mina avlagda grejer "duger"? Sen vill jag absolut inte förminska pengens betydelse! De flesta av oss tackar väl ändå - ja, tack!  till lite extra i plånboken? 

Förra gången jag hade en motsvarande större utrensning av skåp och lådor, skrymslen och vrår, åkte jag och grabben på en södernresa för våra loppispengar och jag kan lova att jag minns inte en enda pryl jag sålde då som jag skulle sakna, men härliga minnen från resan lever kvar! Kanske är det så man borde tänka. Att för allt det materiella man avstår ifrån kan man istället få, förutom mindre grejer att hålla reda på, möjlighet att på sitt sätt "gratis" köpa sig en upplevelse som stannar i minnet på ett annat sätt än de där stövlarna som inte riktigt är bekväma ändå...

Sådant tänker jag på denna dåsiga söndag, då vädret är grått och disigt och lockar inte till utevistelse alls. Skämtade om att det nog är mitt fel att vi fått skitväder efter veckor av fantastiskt vackra vinterdagar: Det vill säga exakt de veckor som min kamera legat inne på reparation...Alltid kan man inte vinna ;). 

Skön söndagskväll nu gott folk.