PRAT VID MORGONKAFFET

Gubben och jag satt i morse och drack vårt morgonkaffe tillsammans. Solen sken och efter stormen

som härjat på i nästan två dygn kändes det nästan lite vårligt och behagligt stillsamt. 

I vår historia har jag varit den som inrett och ja...till en del bestämt var skåpet skall stå och

han har alltid varit fine med det. Han har väl lite skämtsamt sagt att bara han hittar sin fåtölj 

och kylskåpet så är det bra nog. Nåååh, sedan har jag ju nog lämnat hans kontorshörna i fred även om 

den tar upp det finaste hörnet av lägenheten. Det må han vara värd, att ha sin värld där. 

Men, tillbaka till kaffet! 

Jag hade städat bort en del ugnsformar och bara lämnat kvar ett par 

enkla i sin form och färg, och han kommenterade det så där i förbifarten. 

- Ja, svarade jag. Jag börjar vara så innerligt trött på för mycket grejer som man aldrig 

använder. Och märkligt nog börjar jag mer och mer tycka om det 

*konstpaus, och en slurk kaffe*

det enkla, simpla, sparsmakade. Trodde aldrig jag skulle säga detta men börjar 

mer och mer sakna enkla avskalade ytor. Inte så mycket "plåter". 

Han tittade på mig under lugg och sade:

- Jag med! 

*

Jag brukar skämtsamt säga att hemligheten till ett långt och rätt lyckligt förhållande 

är att man tål samma nivå av städlighet i hemmet. 

Skalan kan variera, men man behöver absolut landa rätt nära varandra här.

Gör man inte det skiter sig vilket härligt förhållande som helst, det är jag helt

övertygad om. Och det har vi alltid haft. 

Vi är båda rätt prydliga av oss men med kryddan:

"Hellre lite skit här och där än ett rent helvete".

Med andra ord, om någon av oss missar sin andel av veckostädningen en

vecka eller så är det verkligen ingen katastrof. 

Men att även han verkade vara fine med att skala av rejält här hemma kom ändå 

som en liten överraskning! Fast absolut en positiv sådan. 

Och vid närmare eftertanke är det ju nog jag som varit den med mest 

prylar. Båda mina pojkar verkar ju vara minimalister av naturen liksom. 

Och nej, gubben är definitivt ingen samlare han heller. 

Sedan är säkert jag den som mest känner att jag vill analysera och fundera

om och kring det här med att vara minimalist, och hurudan minimalist 

man är. För det finns fler olika sorter. 

Men mer om det en annan gång. 

Nu går jag ut i solen en sväng. Känns som den riktigt första vårdagen! 

MINDRE ÄR MER...?

Har en tid funderat på det här med att göra sig av med grejer. Men också hur det har kommit sig att man samlat på sig så mycket som många ändå gjort. 

För egen del var jag ganska sparsmakad som barn och ung. Var kanske inte den mest

ordningsamma, så på det planet kanske man mer tyckte att det fanns grejer lite här och där, 

men så mycket sug efter grejer hade jag nog inte. 

Minns en jul då jag var i högstadieåldern och en av mina kompisar ringde och berättade

hur mycket hon fått i julklapp och jag minns att jag tänkte - nämen det är ju inte klokt! 

När mina barn var små hörde jag kusiner till dem ivrigt vilja åka från morförälderns 

julklapps-utdelning till farföräldrarnas julklapps-utdelning för ÄNNU mer gåvor. 

Kändes märkligt - och främmande för mig. 

När jag var nybliven mamma byggde vi ett hus åt oss. Som kom att bli rätt tilltaget.

"Alla" byggde då rätt tilltaget och som dryga tjugo vårar (ja, jag var så ung då...)

var jag kanske inte helt mogen för att inte påverkas av "alla" andra. 

Dessutom hade vi bråttom med bygget och de ekonomiska möjligheterna fanns. 

När det huset väl stod klart insåg jag att jag hade 10 m vardagsrumsfönsterbräden och att köpa EN

saintpaulia var inte läge. Skulle det se ut till något gällde det att köpa MÄNGDER. 

Det var då jag började fylla på - för att jag hade utrymme - som skulle fyllas.

Inte för att jag egentligen hade ett personligt behov av det, men utrymme fanns. 

Känns ju helt galet nu. 

I samma veva blev ju både min mor och mina svärföräldrar äldre och ville gärna

dela med sig av grejer de sparat på . 

Och eftersom jag faktiskt tyckte - och tycker - om gamla ting så tog jag emot och 

skaffade av bara farten lite mer som passade in. 

När mitt andra barn var på väg flyttade vi tillfälligt in här vi bor nu. 

Hundra kvadratmeter hundra år gammalt hus. 

Detta hände tjugo år sedan, lite drygt. 

Vi rymdes hur bra som helst! 

Fyra personer och ett företag. 

En del grejer nerpackade för om man flyttar från 250 till 100 så blir

det helt klart grejer över. 

Då insåg jag nog första gången att vi hade så mycket mer än vi behövde. 

*

Nu är vi som sagt tillbaka i samma ruta sedan några år. 

Och även om jag, eller någon av oss, verkligen inte är 

några samlare så märkte jag för ett tag sedan att det faktiskt började bli lite 

knappt om utrymme och att det började kännas lite obekvämt. 

Vad HAR jag i mina skåp som tar sån plats. 

Behöver jag faktiskt allt detta? 

Och svaret är ju nej. 

Sakta men säkert börjar jag ha samma luftighet i lägenheten som fanns då 

innan barnen - då vi också bodde här. 

Och det käns bra. Riktigt bra. 

Vi två och ett företag. 

*

Allmänt verkar ting ganska oförmärkt krypa in i våra liv. 

Hos endel mer medvetet än hos andra. 

Hos mig har de medvetet nu fått flytta ut. 

Och det är riktigt skönt det. 

Och definitivt på tiden. 

Rensa gör gött! 

VINTERSTORM

 

Efter några intensiva jobb-veckor hade jag sett fram emot ett ledigt veckoslut som i min 

fantasi skulle innehålla långa skogspromenader och annat skönt ute-varande. 

Februari-vädret är inte speciellt lockande om man skall vara helt ärlig.

Fastnar vid mitt morgonkaffe, som blir förmiddagskaffe som blir mitt-på-dagen-kaffe. 

Regnet bara vräker ner utanför och vinden tar i. Det viner i det gamla

huset. Spisluckorna skramlar. 

Jag läser lite slött bloggar och sådant och ramlar in på det här

med minimalism igen. Det fascinerar mig, även om jag är lååååångt ifrån en

sådan personlighet själv. Men någonstans störs jag av onödiga ting. 

Märkte häromdagen när jag skulle leta efter en ny hårsnodd i min "smink-låda" att där finns

mängder av grejer, smink - attiraljer - grejs som jag inte rört sedan jag senast hade

en så kallad utrensning där. Då tyckte jag att jag städa bort massor.

Det gjorde jag, men nu märker jag att det finns hur mycket som helst kvar att bli av med.

Och det är alltså inte så att jag skulle köpt till sedan förra städningen. Nejdå, det här

är sådant som jag då trodde att jag skulle behöva...

Vilket får mig att tänka att det här med att rensa i sin röra, dö-städa, bli mer minimalistisk 

faktiskt är en prosess som tar, och skall få ta tid. Lite som att banta faktiskt.

Det är ju inte så att man samlat på sig allt onödigt (grejer eller kilon, hahaha...) på en kort tid. 

Det har tagit tid att samla dem - och det kanske skall få ta en tid att bli av med dem också. 

Har lite extra energi - trots vädret - så jag undrar om inte jag skall ta itu med den

där "smink-lådan" och några andra lådor nu på en gång. 

Som vädret är så vill jag ändå inte gå ut...

FJÄRDE MÅNADEN AV NOVEMBER

Det är datum 02.02.2020 idag.

 En sifferpalindrom. Senast hände det för 900 år sedan - 11.11.1111.

Och på den nästa måste vi vänta till år - 03.03.3030

Men känns som om det var andra märkliga saker som händer. 

Känns som om jag lever den fjärde månaden av november. 

Ständigt lika mörkt, grått, disigt, varmt, regnigt, sa jag varmt? 

Jag älskar ju att sova med fönstret öppet, ni vet. På vid gavel öppet. 

På snart ett år har jag sovit med fönstret stängt kanske 5 nätter. Och då har 

det oftast varit orsaken att det blåst och regnat från ett håll att det funnits risk att det skulle

regna in. Kanske två nätter pga att det varit för kallt. 

Det är ju inte riktigt klokt - på dessa breddgrader.

Det bästa med att sova med öppet fönster är - förutom 8-10 timmar syreknarkning

att vakna till naturens (och trafikens...) ljud. Ett tag redan har mesarna haft 

vårkänslor och börjat kvittra på morgonkvisten. Mårdhundarna tar och ryker ihop

och rävarna skäller. 

Och nej - jag bor ju inte ute i obygden utan bara ett par, tre kilometer från

Helsingfors - Vanda flygfält, ett stenkast från Ring III och andra stora trafikleder. 

Det oaktat finns här ett rätt livligt djurliv. 

På förmiddagen kommer familjen råddjur för att tulla på fågelmat och annat. 

De är mamman och hennes två fjolårskid som hängt i knutarna ett bra tag. 

På den till höger, pojken, ser man små horn redan växa fram. 

Också det ett vårtecken. 

Gick sakta omkring i trädgården och häpnades över alla vårtecken som minsann är lite väl tidiga! 

Hasselbuskarna blommar och på flera ställen skjuter det upp små blomskott från marken. 

Sådant skall ske om ett par månader...inte nu? Väl?

I hassellunden ligger mamma-råddjur och idisslar. 

Det ser så rofyllt ut. Hennes öron klipper hela tiden och hon är på sin vakt. 

Jag backar så långsamt och tyst jag bara kan. Tänker att det måste vara en utmaning att 

leva här mitt i all trafik och människomyller. Fast allt har säkert sina för- och nackdelar. 

Såg för ett tag sedan då jag var på promenad att inne på en gård hade man lagt ut 

morötter och äpplen. Samtidigt som det finns människor som vill hjälpa och 

hjälpen säkert är välkommen är det en farlig miljö att leva i. 

Å andra sidan - det gäller ju oss alla. 

Vi gör alla våra val i livet - och alla val har en fram- och en baksida. 

Man måste våga chansa ibland. 

Kanske är det så naturen tänker när det aldrig verkar bli vinter. 

Varför liksom vänta när man kan vara först ut? 

Först att få åt sig ett bra revir, först med att blomma, först med att föröka sig. 

Livets eviga kretslopp. 

Livets eviga hetslopp.

Det gäller ständigt att vara först. 

Först till kvarn får mala. 

Våga vinna. 

HEJHEJ

Njah...

...ni vet när man mer eller mindre sporadiskt följer någon bloggare som sedan

helt plötsligt inte längre uppdaterar så börjar man ju fundera.

Tänk om hon dött eller något? 

(för det är ändå ofta en hon som bloggar - sådant jag läser i alla fall). 

Så är det ju tack och lov ändå väldigt sällan. Betydligt mer ofta är det bara livet

som kommer emellan och tiden som blir lite på kort. 

Mitt nya år har börjat med raserfart och mycket jobb. Mycket. 

Och det är ju bra i och för sig samtidigt som jag vet att den här mängden jobb 

jag nu betar av skulle vara ohållbart i längden, men jag vet att det lättar i mars. 

Eller senast i april.

Optimistiskt redan i slutet av februari! 

Ja ni hör...

Om jag inte dyker upp här på ett tag. Jag hoppas jag kan lova att jag knappast dött. 

Inte heller gått i ide - även om det skulle kunna vara en idé denna grå vinter! 

Nej, har lite för många deadlines på en och samma gång bara. 

Och planer och tankar och funderingar....ja men ni vet? 

Lite myllertid i livet - på ett bra sätt.