VARDØ STAD

- 16  SEPTEMBER 2019 -






Det är något väldigt stort och häftigt att stå vid stranden och blicka rakt norrut och
inse att bakom horisonten ligger inget mindre än Nordpolen. 
På vägen kan man stöta på Svalbard och Frans Josefs land men annars 
ligger bara Barents hav och Norra Ishavet mellan dig och Nordpolen. 
Där borta vid horisonten någonstans går Nordostpassagen, den norra sjövägen 
mellan Europa och Asien.

Vardø må vara en liten stad, med ca 2200 invånare, men den är Nordnorges 
äldsta stad och faktiskt en av de äldsta på cirkumpolära Arktis-området. 
Staden ligger ute på en ö och man har funnit arkeologiska 
fynd i området som tyder på att där funnits bosättning till och med 9000 år tillbaka i tiden.

I början av 1300-talet byggdes Vardøhus fästing på ön och byn, och den framtida staden växte 
upp runt fästingen och kom att bli en viktig handelsplats mellan norrmän och ryssar, 
den sk pomorhandeln, som under 1700-talet var mycket viktig. 
Tack vare den beviljades Vardø stadsstatus år 1789. 
Det är också den enda staden som ligger i den arktiska klimatzonen. 

På den intilliggande ön Hornøya finns Vardøfyren från 1896. 
Hornøya är av människor obebodd men på våren häckar där i runda tal 
40 000 par fåglar, vilket får mig att längta efterett nytt besök på våren. 

På den översta bilden skymtar man i högra hörnet en stor "boll". 
Det är en av de radare på ön som av norska underrättelsetjänsten används
för rymdövervakning, övervakning av områden av nationellt intresse utomlands 
samt till att samla information för forskning och utveckling. 

Att staden de facto ligger ute på en ö kan i dagens läge kännas lite märkligt, men
man måste komma ihåg att staden fanns långt innan det fanns landsvägsförbindelse hit 
och all trafik skedde med fartyg. Då var landsvägen inte av vikt. 
Idag slutar (eller börjar) europaväg75 här.  
E75:an andra ända finns på Kreta i Grekland. 

Förr var det att ta en färja över till Vardø, men sedan 1983 når man staden 
via en tunnel. 2,9 km lång och går 88 m under vattenytan. 
Tunneln var Norges första i sitt slag. 

Något i staden trollband mig. 
Bara att kunna fota fantastiskt norrsken från hotellfönstret. Bara det! 

*

Under mina dagar i Vardø var det inte många fiskebåtar som varken lade
till ett gav sig av. Hörde av en som höll restaurang där att numera så 
är det inte sådär bara att få tag på färsk torsk i trakten. Fisken skeppas
eller flygs direkt från båtarna ute till havs till Kina, där de fileas och fryses ner. 
I de värsta av scenarierna lär fisken där injiceras med vatten för att öka vikten på 
fisken och sålunda få bättre pris för den. Dessutom lär man där tillföra
kemikalier som får fiskköttet att se vitare ut och på så sätt mer aptitligare ut.
Fast det där datumet för Färsk Fisk redan ligger en bra bit i det förgångna. 

Känns absurt att sitta i en restaurang i en gammal, anrik fiskeby och käka
torsk som fångats i vattnen omkring men som troligen varit en vända 
till Kina innan den flugits tillbaka hit för att slutligen landa på min tallrik. 

Ibland vill jag stanna utvecklingen och om jag hade makt ge
en chans till allt det som kan göras lokalt att få blomstra som det ingång gjort. 

Allt var inte bättre förr. Men mycket är ändå på sitt sätt sämre nu. 


Av Preus museum - VardöUploaded by Arsenikk, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=20914083

VARANGERHALVÖN

- 15 SEPTEMBER 2019 -
(vol 3)







Problemet med detta landskap i nordostliga Norge är att det ständigt bjuder på 
vyer där man som fotograf vill ställa sig på bromsen och stanna med bara några
hundra meters mellanrum. Man kommer inte så snabbt fram på det sättet...

Det blir glesare mellan träden och markens höstglöd tar över. 
Till kvällen kommer vi fram till resans första boende. 
Det var också sista gången solen visade sig på ett bra tag...


SEVETTIJÄRVENTIE

- 15 SEPTEMBER 2019 - 
(vol 2)











Jag hade hört om denna fantastiskt vackra väg, men aldrig kört den själv. 
Nu gjorde jag det. Och njöt av varenda kilometer. Här är varenda kilometer vacker. 

Stannade i byn Näätämö och fyllde på lite lunch och kvällsmåls-grejer. 
Man märker att turistsäsongen är över. Restaurangerna, de få som finns längs vägen, hade
stängt inför vintern. Även om solen ännu sken och höstvärmen dröjde sig kvar så kom,
om nu inte direkta vinterkänningar emot, så iallafall en förnimmelse av kyla och frost. 

Savettijärvi är det område som de finska grekisk-ortodoxa skoltsamer blev anvisade 
till då deras hemtrakter i Petsamo efter andra världskriget förlorades till Sovjetunionen 
och de blev tvungna att lämna sina boplatser där. I Finland, Sverige, Norge och Ryssland 
räknar med att det finns 60 0000-100 000 samer och av dem är ca 1000 skoltsamer. 

Det som skiljer skoltsamer från samer är just den ortodoxa tron. 

I tiderna levde skoltsamerna ett liv som kunde beskrivas som "halvnomadiskt". Det 
betydde att de säsongsvis flyttade i takt med bla fiskens lektider. Skolsamerna levde på fisk och 
jakt. I början av 1900-talet tillkom också renskötsel. 

Längs vägen finns en ortodox kyrka och en begravningsplats för koltsamer som är i all sin 
stillhet och i sina sparsmakade gravdekorationer otroligt vacker och fin. 

Gravarna är täckta med den finaste renlav och kantade av runda fina stenar. På en del
av gravarna ligger renhorn som ett minne från ett liv som var. 
På gravgården ligger släkternas gravar i rader. De flesta gravar är en lav-beklädd 
kulle som med tiden sjunkit ihop och lagt sig längs med marken. De 
nya gravarna har en halv meter hög kulle av sand. 

Förr byggde man ett litet "hus" ovanpå graven. 
Än finns det gravar på gravgården där dessa hus finns kvar. 
Som den där lilla Veijo Armas ligger begravd. Blott några veckor gammal blev han. 

*

Direkt så man kommer över på den norska sidan så ändras landskapet.
Höjderna blir lite högre, vyerna en aning vidare och forsarna en smula vildare. 

Och vi åker norrut. 

FÖRSTA NATTFROSTEN

- 15 SEPTEMBER 2019 -


Lavskrika (Perisoreus infaustus)



Fjällvråk (Buteo lagopus)

Övernattade i Ivalo, och hotellet jag bodde i låg precis intill Ivalo älv. På morgonen
när jag vaknade och drog gardiner åt sidan såg världen utanför helt vit ut. 
Från ån steg ett morgondis, men också marken omkring var vit - av frost! 

Fick låna en isskrapa av en vänlig busschaufför som på parkeringsplatsen höll 
bussen varm för ett gäng japanska turister som skulle ut på tur i Lappland. 
Själv skulle jag än mer norrut. 

Stannade på kaffe efter ett tag och eftersom morgonen var så fin så valde jag, 
trots att det var lite på den kyligare sidan, att dricka mitt kaffe ute i den bleka 
morgonsolen. Platsen var också så vacker invid en liten tjärn där diset dansade
mellan stenarna. Det dröjde inte många minuter innan den nyfikna 
lavskrikan kom för att kolla om jag hade något ätbart att dela med mig. 

Tyvärr, ur lavskrikans synvinkel, den här gången blev det bara kaffe - rätt och slätt. 

Och resan fortsatte. 



VAKNA UPP TILL RUSKAN

 - 14 SEPTEMBER 2019 - 











Så är det.

I går kväll hoppade jag (och min bil) på natt-tåget till Rovaniemi. När jag gick och lade mig i min tåghytt var det ännu sensommar och ganska varmt. Och när jag vaknade vid halv sju-snåret på morgonen nästan 1000 km senare kliver jag rakt in i hösten. 

Ruska ja...det är ju ett finskt ord som har blivit en finlandism, vi finlandsvenskar talar 
också om ruska, medan det i ett svenskt öra mest låter som en kvast - en ru-ska

När man sätter igång och blandar språk såhär så blir det lite komiskt ibland.
Alltså; det finska order RUSKA uttalas som ordet ro - ROSKA. 
Också på finlandsvenska. 
Det finska ordet ROSKA (det ordet finns också) det uttalas som ordet - RÅSKA.
Också på finlandsvenska fast där har vi tappat bort a-et. Rosk.

Det däremot betyder skräp...

Inte helt lätt, eller hur? 

Men ordet RUSKA betyder alltså den där fasligt vackra färg som 
uppstår i träd och ris då klorofyllet kryper tillbaka och de andra färgerna
kommer fram. Höstglöd kan man kanske kalla det? 
Har det ett eget namn på svenska? 

Hur som helst. I allt detta vackra har jag landat.