TRATTISLYCKA...

...och  S O L på en och samma dag.

Ja, himmel så grå november har varit. Även om jag inte känt den 

där riktigt tunga, blöta novemberfilten hänga över mina axlar, så 

visst blir man påverkad av gråheten och mörkret.

Men idag sken solen och jag rörde ihop en trattkantarettsoppa.

Förra weekenden var jag och hälsade på min goda väninna i Nagu och

hon bjöd på en jättegod trattkantarellsoppa. Jag hade hoppats hinna ut en 

sväng i skogen - annars hade jag ju ett litet förråd i frysen som jag kunde tulla på.

Sedan i går publicerade en kompis på fejan ett recept på

trattis-soppa som lät så himla gott, så det måste jag bara pröva på.

Lite andra ingredienser än jag brukar ha i min soppa, 

så skoj med något lite nytt. 

Och vilken soppa det blev! 

Eftersom jag är rädd att receptet försvinner in i facebookrymden och jag

aldrig någonsin kommer att hitta tillbaka till receptet igen parkerar

jag det här i min bloggs trygga famn.

Får jag presentera: 

*Kajs trattis-soppa*

3 l trattkantareller

1 stor lök

1 rejäl bit selleri (eller palsternacka) 

1 stor morot

4 stora vitlöksklyftor

Kött- och grönsaksfond

(motsvarande 2+2 tärningar) 

2,5 l vatten

2,5 dl torrt vitvin

En liten skvätt vitvinsvinäger

3 små lagerblad

Soya

50 g smör

lite vetemjöl 

Timjan (torr eller färsk)

Grädde

Peppar, salt

Persilja

Börja med grundbasen till soppan. 

Skär alla rotsaker och lökar i små tärningar, och 

låt dem fräsa i olja ett bra tag på medelvärme. 

Löken skall inte brynas, då blir soppan besk. 

Häll över vattnet (gärna upphettat i vattenkokaren), vinet

och vinägern. Tillsätt fonderna och lagerbladen samt en "hutt soya".

Den här grundbasen får sakta puttra på en halvtimme.

Rör om nu och då. 

Hacka svamparna smått, desto mindre desto bättre. 

Stek upp svampen i lite olja och låt vattnet från svamparna koka bort.

Tillsätt då smöret. Har man mycket svamp lönar det sig att steka i omgångar.

När smöret smält strör du över lite vetemjöl, rör om. 

Lagom mängd får man lite gå på känslan med. Svampen,

smöret och mjölet skall bli till en "fast gröt". Typ.

Plocka med en hålslev bort ca hälften av rotsakerna, resten får bli kvar 

i kastrullen. Lägg i "svampgröten", gärna i omgångar så man inte

får klumpar i soppan av vetemjölet. Tillsätt också timjan. 

Rör om och låt koka sakta i en kvart. 

Sedan mixas soppan samtidigt som man lägger till grädden. 

Enligt Kaj, kan soppan i det här skedet se ut som om den skulle 

skära sig (syran i vinet/vinägern och grädden kan få den att göra det). 

Men han skriver att det bara är att fortsätta mixa så löser det sig. 

Den färdigt mixade soppan får ännu puttra på en kvart.

Smaka av med peppar, salt och timjan om det behövs. 

Strö till slut över fint skuren persilja precis innan du serverar soppan. 

*

Eftersom jag inte äter kött, så höll jag mig till grönsaksfonden alltigenom.

Jag hade inte heller selleri-rot hemma, men väl bladselleri - funkade bra det med! 

Trattis-soppa är inte den fagraste av soppor - men oj vad god den är! 

Tipset om att skära den färska svampen så fin som möjligt innan är

verkligen ett bra tips. Trattkantarellen är en så seg svamp så 

den bara glider undan en mixer. Jag vet - jag har testat i ett tidigare liv...

*

När jag lagade den här soppan så mindes jag hur jag förr faktiskt 

lagade färdigt sådana här grundbaser till soppor och hade i frysen. 

Ett år hade jag kommit över rotsaker och lök till ett galet billigt pris

och då kokade jag mängder sopp-bas som var så enkla att plocka

fram då tiden var knapp - och voilá - man fick smaken av långkok

i sin soppa på bara en kvart! Det är ju bara så att grytor och soppor behöver

tid att utveckla alla sina smaker. Och det är värt det, men alltid finns ju

inte tiden. Så visst är det behändigt att man också kan frysa ner lite "tid"?!

Jag tror minsann jag skall fixa till några grundbaser i år med! 

STORBLOMMIGT...

Det här med tapeter. Och det här med storblommigt. 

Vi tar det tekniska först. 

Även om jag inte är helt född med tummen mitt i handen och har under 

mina år varit med om att bygga ett par hus och ytterligare renoverat några 

till så har jag faktiskt aldrig tapetserat själv.

Aldrig.

Mängder av gånger har jag målat över gamla tapeter för jag är ju en sådan där

som gillar enfärgat. Lite dämpat och lämpligt lagom-lagom, liksom. 

Men säg nu den människa som inte någongång får för sig att gå all in på nåt nytt?

Vårt sovrum har varit sådär tråkrandigt i grönt med en lite dovare enfärgad vägg. 

Tryggt och bra? Eller bara skit-tråkigt? Förmodligen det senare. 

De inbyggda skåpen ovanför sängarna är guld, jag säger då det, de

sväljer mängder av allt. Man kan gott gömma en gammal traktor dit och kanske

mormors service för hundra personer. Och och och...skulle aldrig få för mig

att riva ner dem, aldrig! Men skåpdörrarna har minsann förlorat sin vita fräschör 

under årtionden som gått och påminner mer om gammelfasters gulnade tänder

än de vita skåpluckor de ingång var. 

 Så väggarna här inne fick en omgång av min nyfunna favoritmålning 

(se förra inlägget) och i samma veva så målade jag om dörrarna. 

De är nu ljusgrå och fräscha som aldrig förr! 

Men det som egentligen ledde till allt detta är: 

T A P E T E N 

inte vilket tapet som helst utan

D  E  N   T  A  P  E  T  E  N 

* Den storblommiga *

Av en tillfällighet hittade jag denna fantastiskt vackra handtryckta tapet och 

blev helt drabbad och tok-kär på samma gång. 

I en tapet, ja. Helt kucku! 

Det finns mängder av tapeter, nästan så man kan få ångest av det. 

En orsak säkert till att jag inte gått så igång på tapeter. Det finns för många val helt enkelt. 

Det finns moderna tapeter, non-woven-tapeter, och en massa andra moderna rackerier. 

Men inget, absolut inget är så vackert som en handtryckt tapet. 

Det är något i ytan, i färgernas vackra lyster och i känslan.

En handtryckt tapet bara är...mer. 

Fast samtidigt mindre. 

Färgerna är mildare och mer subtila på nåt sätt. De har ett så fint djup

utan att vara grälla och hårda.

Det är helt enkelt svårt att beskriva skillnaden. Men den finns. 

Man kan känna den när man rör fingrarna över en handtryckt tapet,

man förnimmer skillnaden i hur ljuset faller på tapeternas mönster. 

Jag vet inte vad - det är bara skillnad.

Från första stunden jag lyfte upp tapetrullen från sin transport-låda

till det att tapeten satt på väggen njöt jag av känslan av hantverk i tapetvåderna. Det var en njutning att få ge dem en plats att lysa på mina väggar och andas stämningen av 

svunnen tid både i mönster, i lyster och i material. 

En sann skönhet är den! 

(Tapeten är beställd HÄRIFRÅN) 

Jag hade aldrig trott att jag skulle bli så betagen i en storblommig tapet. 

En bit papper, liksom. 

Men så här gick det sen. Jag blev med storblommig tapet! 

Tänk, första gången jag någonsin tapetserade blev det med

en handtryckt tapet, med mönsterpassning och dessutom sådana som skall kantskäras 

innan man kan limma upp dem på väggen och i gamla hus som det jag bor i får man

hålla lite koll på att tapetvåderna blir raka då väggarna nödvändigtvis inte är det.

Det gick vägen med ett tapetlod. 

Låter lite krångligt, men det var inte sååå svårt ändå! 

Kunde jag  - kan du! 

Och ja...när du nu frågar...jag är lite nykär i mitt sovrum.

Sovrummet är också det rum dit jag stänger in mig i för att få skriva ifred. 

Min skrivarlya. 

Nu känns rummet som en varm, trygg och välkomnande famn.

GREPPA PENSELN IGEN...

För mig har hemmet alltid varit en plats som skall kännas - just hemma. 

Tryggt, vackert och stämningsfullt. 

Design och antikviteter har aldrig varit väsentligt. För mig har hemmet alltid

varit som min alldeles egna teaterscen där jag har makt och möjlighet att ändra efter 

hur det känns just då. Utan djupare meningar eller mål.

Bara en lust att skapa just en stämning. 

*

Det här är vår TV-vägg. Eller gubbens då - jag avskyr TV:n som pesten. 

En ful svart ram som tar mängder av mental plats. 

Just på bilden är den ju nedmonterad redan, men jag antar att ni inte

har större problem att föreställa er den...Näh, gissade det! 

Sedan kan ju ingen ha undgått det här med tavelväggar och jag har väl varit 

lite så där sugen på en själv. Främst för att jag ju har det där med fotografering som

hobby och då kunde man ju ha egna små utställningar här hemma. Typ.

Nu är bara blomknoppen här mitt eget foto, till vänster en litografi över Sveaborg.

Har hängt med i 40 år, så snudd på antikvitet - hahahah...

Och så hade jag i ett svagt ögonblick köpt en Helsingfors-karta, mest på

skoj åt gubben, som jobbar som Helsingfors-guide. Lite fånig, jag vet. 

Nå, där hamnade den nu i alla fall på väggen. Och fick ju en

lite koppling till Sveaborgs-tavlan där. 

Knoppen, rosorna och den lilla tavlan längst ner till höger

(mer om den i nästa inlägg) får stå för det mer feminina. 

Fast på ett lite dovt sätt. Som jag vill omge mig med. 

Just nu.

Och så blir den där eländiga TV:n som en tavla bland andra. 

Tänker jag något optimistiskt framtvingat. 

Och eftersom jag kanske inte ändå är helt ensam om att vara sitt livs scenograf 

så vill jag passa på att tipsa på en riktigt toppenprodukt! 

(som tidigare - inget samarbete - men vill berätta när jag hittar nåt som funkar)

Och det är en väggfärg som jag hittade i Biltema. 

Ni vet den där butiken som har allt möjligt som tydligen attraherar män mest. 

Jag skulle knappast gått in där om jag inte lovat hämta en grej åt min bror och tappat

bort mig mellan alla hyllor och fick syn på små (1 dl) burkar med olika färgnyanser i. 

Små testburkar helt enkelt. Jag köpte hem några, mest för att kolla mörkheten på olika grå

i de rum jag tänkt måla. 

Men så när jag väl kluddat lite på väggen så insåg jag att det här är så Min Färg.

Helmatt med en sammetsyta, nästan som kalkfärg, och en färg som täcker på en gång.

Alltså är den galet dryg. Jag målade ett helt rum med en liten hink. Och det blev kvar...

Och priset! 13,90 € för 2,5 liter (= den hink jag avsåg ovan).

Och ytan är bara så fin! 

Precis så matt jag vill ha, men med en skön lyster. 

Som kalkfärg, men jämnare. 

HÄR

Finns dessutom i andra färger. 

Till mig som memo: 

(Till den här väggen använde jag nyansen Granite och 

till sovrummet Silky Grey .) 

Har kommit på att bloggen är bästa stället att skriva upp sådant här på. 

Men mer om sovrummet en annan dag. 

EN SÅN JÄVLA YRSEL...

...men det till trots så har jag hittat något positivt i varenda novemberdag hittills. 

Men till yrseln, ja.

Jag skulle egentligen nu sitta på planet till Spanien. Så var det tänkt.

Men så gick det så att äldre sonen och hans sambo bestämde sig för att ta en 

kreativ paus i förhållandet. För en tid eller för gott det får tiden utvisa.

Innan sambon får fixat med nytt boende flyttade grabben 

tillfälligt hem (till vår matsal...) med en del av sitt pick och pack.

Sen fick han lite andra motgångar slängt i ansiktet så då tyckte jag

att han kunde, i mitt ställe, resa till Spanien med papsen sin. 

Få lite semester. Träffa sin spanska kompisar. 

För det var han värd liksom. 

Om ett tag skall lillungen ändå packa sina pinaler från 

sin lilla vrå och flytta till Åbo. 

Då lösgörs en liten egen plätt för äldre grabben, 

i alla fall tills de unga tu kommit på hur de vill ha det och ordnat upp sitt boende.

Boendet ihop eller separat. 

To be or not to be - that's the question - ni vet? 

Och så när jag då avstod min resa till Spanien till grabbens förmån 

så gick jag ju direkt igång på vad jag kunde göra istället med mina

sedan ett tag inbokade semesterdagar.

Efter en lång paus har det med inredning att göra! 

Men innan alla flyttlådor på väg in och alla andra flyttlådor på väg ut

är synkroniserade och nerpackade och upp-packade så är här en sådan jävla yrsel.

Ursäkta mitt språk. Heh. 

*

Det betyder att min kamera riktad på naturfoto får vila ett tag. 

Det blir att dokumentera lite innan och efterbilder.

Då där som det var i begynnelsen av denna blogg.

Så back to basics - lite? 

För en stund i alla fall. 

FÖRSTA NOVEMBER...

...är det idag och jag har bestämt mig för att älska november i år.

Jag tänker bojkotta alla negativa tankar om mörker och rusk och hitta något fint i

varenda j*vla novemberdag. 

Låter det utmanande? 

Jo, jag vet - men jag har så länge varit en sådan där som slutar 

andas då oktober är till ända, hyperventilerar lite där runt jul, och känner att jag 

liksom drar följande djupa, njutningsfulla andetag när vi igen skriver första mars. 

Det är ett tag dit, så man kunde kanske försöka lära sig att gilla läget?

Ge november en chans? 

Liksom sätta väckarklockan på riktigt tidigt i morgon och 

gå ut för att fota i dimman? 

(Eller vänder jag bara sida och sover vidare?) 

Återkommer!