MOSSIGA STUNDER....

Uj, vad tiden går fort! Tycker att jag inte hinner med något alls. Nästan två veckor sedan jag skrev ett blogginlägg senast! Och så är det inte ens så att det skulle ha varit speciellt mycket extra något som stulit min tid. Det är bara livet.

Än finns det kvar lite av höstfärgerna, men för varje dag tar det grå mer och mer över. I morse hade kylan frostat naturen silvervit och med ens är det som om den mjuka hösten är borta, ersatt med en skarpare, kallare, torrare.

Aldrig är väl steget mellan två årstider så tydlig som det mellan höst och vinter? En morgon är den bara där. Kylan och frosten.

Trädgårdens buskar fylls av djur som söker sig närmare beboelse i hopp om mat. I går när jag kom hem höll en fasantupp på att srämma slag på mig då den låg och tryckte i buskarna precis intill trappan. Den flög upp med ett fasligt oväsen då jag inget ont anande skulle gå in. Instinktivt vände jag på mig, bort från den flaxande fågeln och fick då syn på gårdsharen som satt och mumsade på något bara någon meter från mig.

Skall se till att bunkra upp med litemycket frön inför vintern. Undrar om djur känner på sig hur vinter kommer att bli? Har de en 

bättre väderleksapp än vi människor? En sak som jag noterat i år jämfört med i fjol är att mängden koltrastar som stannat kvar är

betydligt färre i år än för ett år sedan. Kan det säga något om kommade vinter?

Sidensvansarna har redan tömt rönnarna på bär, och stjärmesarna flaxar omkring i flockar mellan träden. Domherrens vemodiga klagan hörs nästan dagligen. Den är en väderspåare som få. Jag tycker jag alltid ser den som talrikast innan ett oväder drar in.

Jag välkomnar ändå novembermörknet. Trodde aldrig jag skulle säga så, men jag har en hel del skrivarbeten att beta av innan årsskiftet och det finns inget bättre än att göra det hemma i soffhörnet med lite levande ljus på bordet och en hund snusande intill. Sedan behöver jag ofta försöka pricka in dessa stunder då huset i övrigt är tomt, för jag har svårt att koncentrera mig om

andra hemma-ljud pockar på min uppmärksamhet. Märkligt nog kan jag sätta mig och skriva på ett café eller på tåget, det är som om just de ljuden är annorlunda på ett sätt att de inte kräver någon slags deltagande av mig. Hemma-ljud som åstadkoms av andra knycker min fokus på en gång. 

Men är det novembermörkt ute så stjäl inte vädret min uppmärksamhet i alla fall. Så välkommen November! Snart här! 

MELLANTID...

Lite på samma sätt som vintern överraskar bilisterna kom övergångsåldern och överraskade mig. Anser mig rätt befriad från alla sorters åldersnojor och tyckte det var underbart att fylla 40. Det är nu å andra sidan ett bra tag sedan.
Då, för dryga tio år sedan, hade jag min goda väninna på middag en kväll och vi gled in på ämnet ålder och att vara kvinna.
Vid mina fyrtio årsringar upplevde jag mig attraktiv, härligt mogen och självsäker, vacker och fysiskt och psykiskt i bra skick. Lite häpen ändå över att jag ofta då fick mer "ni-vet-uppmärksamhet" av män än någonsin fått i ungdomen!
Min väninna, som är tio år äldre än jag, skrattade och sa:
- Ja du, vänta tills du fyller 50. Då blir du plötsligt osynlig. Inte bara som kvinna - utan på alla plan liksom.

Jag måste säga att jag förstod inte det riktigt. I mina ögon såg hon lika fin ut som hon alltid varit, lika rolig var hon som hon alltid varit, kanske ändå lite mer dämpad, lite seg? Hon hade nog bara en höstförkylning på kommande?

Trots att jag naturligtvis var på kartan gällande det här med övergångsålder och menopaus så var ingen mer förvånad än jag när jag vaknade en natt alldeles svettvåt. What?
Jag började känna mig stel i lederna på morgonen när jag vaknade. Inget smidigt uppstigande från sängen och graciöst glidande in i badrummet, inte.
En vår var de där 50-kilos mullsäckarna plötsligt riktigt tunga att flytta. Sonen lyfte dem som om de inte vägde nåt alls.
Jag märkte hur jag oftare behövde beställa tid till frissan för att färga bort utväxten av grått hår. Det kostade skjortan i mitt rätt långa hår. För något år sedan gjorde jag ett försök att låta det grå växa ut, jag gillade "i princip" tonen på min gråa utväxt, men kändes ändå inte riktigt som jag. Så jag fortsatte betala mig sjuk på färgningar av håret.

Det började dyka upp heta vallningar också på dagen, kände att jag ibland blev alldeles dimmig i huvudet och kände mig ibland helt utan orsak lite nere och dämpad. Fick för första gången i mitt liv verkligen se upp med vad jag åt, för midjan började få allt mer runda former - trots en rätt vettig kost.

Och så vid något skede började jag märka - jag har blivit osynlig! Och lite ointressant.

Jo, det kom lite som en blixt från klar himmel för mig. Eller så kändes det.
Jag blev liksom tjock, ovig, svettig, gråhårig och osynlig på en vecka...typ.

Jag var helt oförberedd på att jag skulle få famnen full av alla möjliga "tant-symptom".

Glädjande nog verkar det som om man börjar tala mer om den här mellantiden i en kvinnas liv. Eller är det bara som jag tycker? Lite som när man var gravid - då var alla andra också gravida. När man skaffade en ny hundras, eller började se efter en ny hund, så såg man just den hundrasen överallt. Samma med bilmärken vid bilbyte.

Men jag tycker verkligen att man talar mer om mellantiden, i dagen Helsingin Sanomat finns en intressant artikel i ämnet. Visste ni förresten att det är bara människorna och ett par valarter som kommer in i övergångsåldern? Aporna - också honorna - behåller sin förmåga att fortplanta sig livet ut. Kan bara hålla med artikelförfattaren som utbrister; vilket förfärligt öde!

Så ur den synvinkeln är övergångsåldern kanske ändå helt okej?  Fast å andra sidan, skulle man inte ha övergångsålder så skulle en lite mullig, gråhårig och stel en med en haklinje som inte längre är fullt så skarp kanske inte ändå vara den mest heta på fortplantningsmarknaden? Men ändå. Med en risk att bli mamma vid 60? Eller 68? Nja...Nej tack!

Kanske det finns en mening med övergångsåldern, trots allt? För visst, det är bara en övergång till något annat. Tar bara lite tid, och kan vara aningen utmanande att ta sig igenom. Det finns ett antal undersökningar som säger att kurvan hur lycklig man känner sig svänger uppåt igen efter att man fyllt 55 år. Har två år, tre månader, och tio dagar dit, bara att börja räkna ner då...

Sommaren som gått var som alla vet på varmare sidan. Med hormon-bergochdal-bana i kroppen var det riktigt jobbigt faktiskt! Som om inte vanlig svettning var nog så kom det ytterligare en liten vallning på det. Tjohooo...?!!?
Högröd i ansiktet fick man vifta med ett papper framför ansiktet.
- Nej, jag har inte bränt mig i solen, jag är bara 50+...

När hettan var som värst i somras hade jag igen bokat frissatid åt mig för att få färg kladdat i mitt hår, men när jag väl satte mig i stolen och frissan frågade vad vi skulle göra hörde jag mig själv säga:

- Nu klipper vi det rätt så kort, ingen färg, det gråa skall få växa ut nu. Jag är trött på detta eviga färgande, och ett långt hår är bara så in i vassen HETT!

Utväxten är nu någonstans halvvägs - så jag ser väl lite komisk ut i kalufsen! Stålgrå med lite rödbrunt i topparna. Inte den snyggaste kombinationen, men nu står jag bara ut tills jag kan klippa bort allt det färgade. Känns bra!

Tidigare i somras läste jag ett blogginlägg i ämnet, det hittar du HÄR.

Nä, nu skall jag avrunda här och gå ut i den svala höstlördagen. Jag har ännu lite att lära mig att jag inte behöver klä på mig tjocka, varma tröjor och dunvästar bara för att jag brukade klä mig så förr vid dessa temperaturer. Jag klär mig nästan ständigt alldeles för varmt. Svårt att få kläm på, när man i årtionden känt till vad som är kallt och nu håller det inte riktigt streck längre.

Skön helg, folks!

KRONISK RASTLÖSHET...

Hör jag till de rastlösas skara? Jag kanske gör det, även om jag inte skulle vilja.

Det sker dagligen att jag känner en rastlöshet och liksom en inre oro som inte är

kopplad till verkligheten. Det är bara en känsla. En rätt betydelselös känsla, men irriterande. 

Tycker att jag oftare numera känner den här meningslösa rastlösheten och 

klarar inte riktigt av att skaka den av mig. 

Jag visste att jag samlat alldeles för mycket program och grejer som måste göras

till kommande helg. Jag skulle på kurs, men samtidigt hade jag tagit emot ett planeringsjobb

med deadline nästa måndag, och så hade jag köpt målning till köksskåpen på stugan. 

Hade kalkylerat att om allt går precis vägen så skulle jag bli klar med planeringsjobbet 

fredagskväll, då kunde jag åka på kurs tidigt lördag morgon och så komma tillbaka till stugan 

söndag kväll och måla köksskåpen samt ännu sista gången läsa igenom texten till planeringen, 

kolla att allt verkligen var med. 

Jag kände en rastlöshet redan på torsdagen på jobbet. Tankarna snurrade på 

det kommande och jag hade svårt att orka koncentrera mig, så jag åkte från

jobbet en timme tidigare än planerat för att ännu på fredagen hinna med vissa

förberedelser inför helgen. 

Jag kom fram till stugan då det redan började skymma och värmde hastigt en fryspizza. 

Kände att jag inte har varken tid eller lust att käka något vettigt...

Tankarna rusade som små formulabilar i mitt huvud hela kvällen och jag hann

knappt njuta av den fantastisk fina kvällen. 

Samtidigt var hjärnan som låst i sin rastlöshet och jag lyckades inte fånga

koncentrationen alls. Insåg det lönlösa i att försöka pressa mig till

någon slags kreativitet sent på kvällen, så jag slötittade på en film och 

kröp i säng. Minns inte riktigt allt av filmen heller, för samtidigt susade

tankarna runt, runt. Somnade och som en stock och sov en skön helnatts sömn. 

*

Morgonen var så vacker, så andlöst vacker. 

Dimman låg över viken och kniporna flög precis ovan vattenytan med

sina karakteristiska visslande vingslag. Hägern flög lojt förbi. Örnen likaså. 

Det visade sig att skäggdopping-paret i år hade lyckats få fyra ungar. Det är

rekord under de år jag följt med skäggdoppingarna här. 

Skrakarna kom flygande i en rätt stor flock. En flock med hundratals småfåglar

susade tjattrande förbi. Trädkryparen klättrade upp längs tallstammarna, talgoxarna 

lät sig smaka av nötterna jag tagit med mig och domherren pep på håll. 

Jag drack mitt morgonkaffe ute på trappan och insåg att jag behöver prioritera här.

Jag kommer förmodligen inte att hinna med allt, 

inte ens om allt löper på som i Strömsö.

*

Vid lunch insåg jag att jag måste avboka min veckoslutskurs. Det harmar förstås

men hellre gör jag en sak ordentligt (det jag får betalt för...hehehhee) och 

blir med lite mer tid att njuta av naturen och det fantastiska väder vi upplever nu.

Mellan varven hinner jag kanske också måla köksskåpen? 

När det beslutet var gjort så kände jag genast hur jag blev mera rofylld och 

en del av min rastlöshet försvann. Kan det vara som så att för lite att göra kan göra en 

rastlös, men också om man har för mycket på g? Blir det som

andra sidan av samma slant? Och skall det vara så

svårt att hitta det där som är lagom? 

Har vi blivit sådana att marginalerna mellan för lite och för mycket att göra

krympt och det blir svårare och svårare att hitta balans och harmoni? 

Blir vår yta av belåtenhet och förnöjsamhet mindre och mindre? 

Ytan där vi kan känna sann ro och där rastlösheten inte finns? 

Eller åtminstone inte är ständigt där. 

Säkert självklara tankar och funderingar, men det blev så tydligt 

då jag kände så stor skillnad när jag rensade bort. 

På eftermiddagen var jag mer fokuserad förmodligen i och med 

att jag gett mig själv så många fler timmar att koncentrera 

mig på en uppgift genom att välja bort nåt annat. 

Det här ger mig en långfrukost i morgonbitti, med ett yogapass på

klipporna, innan jag tar itu med projektet. 

* 

Ibland väljer man till genom att välja bort. 

DRABBAD...

Åkte efter jobbet idag till järnhandeln för att köpa lite målning och kakel-limm.

Medan jag väntade på min tur att få färgen blandad i utvald nyans 

gick jag nonchalant och slängde med armarna längs hyllrader av tapeter. 

Tapeter? 

Jag som inte tittat åt tapeter på snart 20 år! 

Och där stod jag och pillade, klämde och kände på tapeter som om jag 

vore en seriös köpare av...tapeter!?! 

Mycket hantverksmässigt har jag gjort i mina dar, någon kunde till och med 

säga att jag behärskar vissa saker, men jag har aldrig tapetserat! 

Aldrig! 

Jag hör till de där som målar enfärgat och är så nöjd så med det så! 

Det oaktat stod jag där och hummade och satte huvudet på sned som 

om jag på allvar övervägde något. 

Och nu var det inte vid några blek-beage-randiga tapeter jag stannat vid.

Nej, nej, här talar vi helt andra rytmer och smaker! 

Ett litet frö av inspiration blev sått i min planerarhjärna. 

Tänk om...tapeter!?!!!

Tänk om jag skulle tapetsera lite för första gången i mitt liv! 

Hur svårt kan det vara, liksom?

*

Förmodligen är det, men det tar vi sedan...

...fortsättning följer! 

LJUVLIGA LJUNG...

Hmmm...

Jag gillar inte egentligen traditionell ljung så där himla mycket. Är

mer för den mer sparsmakade Callunan. 

Den vanliga ljungen känns lite som växtvärldens övergödda broiler på något vis. 

Det blir liksom väldans mycket småsmå klockor på liten yta. 

Jag upplever att ljungen inte kommer till sin rätt bara så där rakt upp och ner. 

Jag gillar trots allt färgen och på något vis känslan i ljung,

om den inte skulle vara så broileruppstoppad liksom. 

Varför jag alltså helt sonika tar och klipper ner den och återanvänder ljungen 

på ett annat sätt. 

Vädret har det här veckoslutet minsann gynnat alla oss som älskar hösten.

Och kanske till och med fått någon icke-höstmänniska att tvivla på sin övertygelse. 

Njöt så in i vassen av att stå ute och klippa ner ljungkrukor och skapa

ljungkransar till gravarna. När jag stod där och band kransen ovan lät jag

tankarna gå till min mamma och tänkte hur hon skulle uppskattat kransen. 

Nu får den pryda hennes grav, och medan jag jobbade band

jag många minnen av henne in i kransen. 

En krans är mer än bara en krans. 

Den bär med sig tankar, minnen och en längtan. 

På det här sättet blev hela höstfixet av gravarna så mycket mer än 

bara en i all hast nedstoppad ljungkruka intill stenen.

Också i övrigt tycker jag att ljungen vinner på att man "klipper upp den".

Callunan klarar ju av vintern betydligt bättre än traditionell ljung, som

ofta kan se risig ut rätt så tidigt på vintern. När ljungkrukan  börjar se hängig och tråktorr

ut så är det ofta redan så att den frusit fast och så är det bara att försöka gilla

läget och invänta våren...

Eller så inte. 

Mitt tips är att använda ljungen som snittblomma i sina höstkrukor. 

Mullen är för det mesta fuktig nog att hålla ljungkvistarna fräscha minst

lika länge som om de skulle planteras. 

Dessutom undviker man att få den där klumpen av ljung på ett ställe

i sina samplanteringar. 

Det är ju ofta så att endel av de växter man planterat i sina krukor under

sommaren fortfarande är hur fina som helst, som tex penningblad och muehlenbeckia 

(plättar i lufter). Minda vintrar så övervintrar de till och med, så helt onödigt att slänga dem

på komposten liksom! 

Jag knipsade också av gräsaxen från mina prydnadsgräs och stack in dem i mina krukor.

Genom att använda ljungen på det här sättet så kan man fylla ut en lite gles

sensommarkruka med en bråkdel av vad ett gått åt om man planterat de som hela plantor. 

Och så slipper man den där broilerkänslan också. ;)

Min erfarenhet är som sagt att ljungen håller minst lika bra så här, och skulle hösten

vara ogynnsam mot ljungen så är det betydligt enklare att bara dra bort/klippa ner de fula

kvistarna och entingen ersätta de med nya eller hitta på något annat. Framför allt blir det

aldrig ett stort gapande hål när man rensar bort ljung, vilket lätt blir om man 

väljer att plantera ljungkrukan. 

Till kransarna gick det 1 1/2 kruka/ krans. 

Krukorna var ganska stora, så små marketkrukor går det nog fler. 

Vill man så kan man ytterligare dryga ut materialet med tex

grankvistar eller andra barrväxter. 

Jag var riktigt glad i mina kransar. 

Och så när jag nu var där i plantbutiken och köpte mina 

ljungplantor så snubblade jag över den här dramatiska ljungen.

Syns kanske lite dåligt men den är inte helt brunsvart utan också djupt plommonröd. 

Ingen ljuvligt ljuv ljung precis men en ljung med attityd.

Murr....! Me like!