Hör jag till de rastlösas skara? Jag kanske gör det, även om jag inte skulle vilja.
Det sker dagligen att jag känner en rastlöshet och liksom en inre oro som inte är
kopplad till verkligheten. Det är bara en känsla. En rätt betydelselös känsla, men irriterande.
Tycker att jag oftare numera känner den här meningslösa rastlösheten och
klarar inte riktigt av att skaka den av mig.
Jag visste att jag samlat alldeles för mycket program och grejer som måste göras
till kommande helg. Jag skulle på kurs, men samtidigt hade jag tagit emot ett planeringsjobb
med deadline nästa måndag, och så hade jag köpt målning till köksskåpen på stugan.
Hade kalkylerat att om allt går precis vägen så skulle jag bli klar med planeringsjobbet
fredagskväll, då kunde jag åka på kurs tidigt lördag morgon och så komma tillbaka till stugan
söndag kväll och måla köksskåpen samt ännu sista gången läsa igenom texten till planeringen,
kolla att allt verkligen var med.
Jag kände en rastlöshet redan på torsdagen på jobbet. Tankarna snurrade på
det kommande och jag hade svårt att orka koncentrera mig, så jag åkte från
jobbet en timme tidigare än planerat för att ännu på fredagen hinna med vissa
förberedelser inför helgen.
Jag kom fram till stugan då det redan började skymma och värmde hastigt en fryspizza.
Kände att jag inte har varken tid eller lust att käka något vettigt...
Tankarna rusade som små formulabilar i mitt huvud hela kvällen och jag hann
knappt njuta av den fantastisk fina kvällen.
Samtidigt var hjärnan som låst i sin rastlöshet och jag lyckades inte fånga
koncentrationen alls. Insåg det lönlösa i att försöka pressa mig till
någon slags kreativitet sent på kvällen, så jag slötittade på en film och
kröp i säng. Minns inte riktigt allt av filmen heller, för samtidigt susade
tankarna runt, runt. Somnade och som en stock och sov en skön helnatts sömn.
*
Morgonen var så vacker, så andlöst vacker.
Dimman låg över viken och kniporna flög precis ovan vattenytan med
sina karakteristiska visslande vingslag. Hägern flög lojt förbi. Örnen likaså.
Det visade sig att skäggdopping-paret i år hade lyckats få fyra ungar. Det är
rekord under de år jag följt med skäggdoppingarna här.
Skrakarna kom flygande i en rätt stor flock. En flock med hundratals småfåglar
susade tjattrande förbi. Trädkryparen klättrade upp längs tallstammarna, talgoxarna
lät sig smaka av nötterna jag tagit med mig och domherren pep på håll.
Jag drack mitt morgonkaffe ute på trappan och insåg att jag behöver prioritera här.
Jag kommer förmodligen inte att hinna med allt,
inte ens om allt löper på som i Strömsö.
*
Vid lunch insåg jag att jag måste avboka min veckoslutskurs. Det harmar förstås
men hellre gör jag en sak ordentligt (det jag får betalt för...hehehhee) och
blir med lite mer tid att njuta av naturen och det fantastiska väder vi upplever nu.
Mellan varven hinner jag kanske också måla köksskåpen?
När det beslutet var gjort så kände jag genast hur jag blev mera rofylld och
en del av min rastlöshet försvann. Kan det vara som så att för lite att göra kan göra en
rastlös, men också om man har för mycket på g? Blir det som
andra sidan av samma slant? Och skall det vara så
svårt att hitta det där som är lagom?
Har vi blivit sådana att marginalerna mellan för lite och för mycket att göra
krympt och det blir svårare och svårare att hitta balans och harmoni?
Blir vår yta av belåtenhet och förnöjsamhet mindre och mindre?
Ytan där vi kan känna sann ro och där rastlösheten inte finns?
Eller åtminstone inte är ständigt där.
Säkert självklara tankar och funderingar, men det blev så tydligt
då jag kände så stor skillnad när jag rensade bort.
På eftermiddagen var jag mer fokuserad förmodligen i och med
att jag gett mig själv så många fler timmar att koncentrera
mig på en uppgift genom att välja bort nåt annat.
Det här ger mig en långfrukost i morgonbitti, med ett yogapass på
klipporna, innan jag tar itu med projektet.
*
Ibland väljer man till genom att välja bort.
