SÅ DAGS...

Det kan hända att jag hör till de där som delar in året i matkategorier.

I går kväll bockades en sådan årstidsmat av. 

Kräftor! 

Det var lite snabbt påkommet att det blev kräftor just igår. 

Hade absolut noll ork och ännu mindre inspiration när jag släpade mitt 

förkylda jag till matbutiken. Men något måste vi ju äta! 

Lyckligtvis råkade sig att någon hade beställt ett rejält antal 

inhemska färdigkokta kräftor som de sedan aldrig avhämtade (!)

så butiken sålde ut dem i små hinkar till halva priset och

plötsligt var mitt middag-till-familjen problem löst på det 

mest enkla vis! 

Jag orkade inte laga någon ostpaj, och för att vara ärlig så är

ingen riktigt jätteförtjust i pajer i vårt hus, men av tradition 

skall man ju helst ändå klämma in lite Västerbotten ost som

kompis till kräftorna. 

Sagt och gjort.

Eftersom ingen av oss är så där överglad i snaps heller, så 

kombinerade jag dessa två "måsten" på kräftbordet och

lagade en liten, ja vad skall man kalla det? 

En liten annorlunda smakupplevelse i snapsglaset helt enkelt.

Körde riven ost med så mycket smetana att det blir en krämig

röra i matberedaren. 

Jag hade ca 3 dl ost och 3 msk smetana (typ).

Sedan smörstekte jag mörkt bröd 

(skärgårdslimpa, kavring, eller vad man nu har) 

och lät de rinna av och svalna. 

Hackade dem sedan med kniv i ännu mindre bitar,

nästan som smulor faktiskt.

Splitsade oströran i snapsglasen, strösslade över

brödsmulorna och toppade med lite rom.

Här varianten av tång, 

för det var det jag råkade ha hemma.

Det var ungefär vad min matlagningsiver räckte till för.

Men en lite smålyxig lördagskväll ute i trädgården blev det.

Bara att duka, hälla upp kräftorna, lägga grillen på lägsta

lågan och rosta bröden där. 

Tände för första gången levande ljus därute.

Kvällen var ljum och skymningen så vacker. 

Och kräftsäsongen vart öppnad.

Det var så dags. 

EN FLÄKT FRÅN SVUNNEN TID...

I tiden innan bloggens födelse jobbade jag i runda tal tio år som trädgårdsmästare och florist. Där mellan trettio och fyrtio årsringar så var växter min passion och mitt levebröd. Efter ett tag blev det tvärtom. Det var först mitt levebröd, sedan min passion. Och under att antal år var det ingendera faktiskt. 

Det är inte lätt i dagens läge att livnära sig som florist. När gick du senast till en blombutik för att köpa hem blommor? Eller grabbade du tag i en bukett där i matbutiken precis intill kassan?
Ja, det är ju så man gör. För att det är så enkelt. Inte ens det faktum att det i ett mindre köpcentrum ligger en blombutik fem steg ifrån snabbköpet får konsumenterna att ta dessa fem extra steg för att köpa sin fredagsbukett från en blombutik istället för i matbutiken.
Så är det bara. Vi alla gör det, tar den enkla vägen. Också jag. Sällan dock - men det händer. 

Det är många yrken som sakta rinner ut i sanden. Endel sväljs av digitaliseringen, andra av det faktum att ingen längre i samma mån är villiga att betala för en hantverkskunskap som sakta försvinner. Det finns olika sorters hantverkare. De som behövs, som rörmokare, murare och snickare.
Och så finns det de som kanske inte behövs lika mycket. Florister hör kanhända till den kategorin.

Livet går inte under utan dem. Världen blir klart estetiskt fattigare, men den överlever.
Under mina år som florist blev jag själv rätt sparsmakad i vad jag personligen gillade, och tyckte var vackert. Det är en av "avigsidorna" i yrket. Man blir å jobbets vägar så proppmätt på all färg, på alla pråliga former och all färgmättnad att man liksom känner att man kvävs om man omger sig själv med allt det i sin privata svär.
Desto mer man jobbar med färg och form, desto mer sparsmakad blir man i sin egna svär.
Jag förstår arkitekter som typ "bara går klädda i svarta pullovers". Jag förstår det för att man kan bli för övermätt av form och färg å jobbets vägar liksom.
Det är länge sedan jag jobbade med vare sig form eller färg på det sättet att det gav mig mitt dagliga bröd, och på det sättet skulle vara "proppmätt" av det då jag kommer hem, men jag har fortfarande en stark förkärlek till det där sparsmakade, enkla och avskalade.
Därför blir det ofta så att jag hittar det som i mina ögon är vackert i de där lite mer anspråkslösa hörnen där i trädgårdsbutiken. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till det där pråliga.
Det är en fläkt från svunna tiders yrkesskada. Att välja det mer dämpade, det enkla.

Att minnas en tid då jag så starkt kände att 'less is more'. 

Och att känna att jag på ett bra sätt stannat kvar, att jag fortfarande är min känsla trogen och alltjämnt tänker: Less was more - and still is! 

SKOLSTART OCH SÅDANT...

Förr när jag var ung, när bloggen var ung och ungarna ännu små så kändes det ofta som en nystart på året, en slags extra nyår, när skolorna och dagis startade. Nu skedde det ju i min värld i ett helt annat tidevarv. Ett och annat decennium har dammat förbi sedan dess, och känslan bleknat men den finns kvar där än. Det blir lite mer ordning på tillvaron känns det som.

På jobbet har alla krupit från solfyllda dagar till sina skrivbord och knappret från tangentborden ljuder från alla rum nu. 

         Dagarna blir svalare och det känns energiskt och toppen och  

man kan känna skön struktur i dygnsrytmen. 

Det som lika säkert kommer är inte fullt så välkommet. 

Det behövs inte många dagar i dagis eller skola innan 

förkylningarna slår och knackar på dörrarna. 

De här båda bilderna kan kopplas ihop, inte enbart genom att hunden just nu fysiskt ligger bara ett par meter ifrån,

utan också genom att det är den samma hundens valptida tandmärken som kan skönjas på

väskans remmar. Som valp, och unghund, och ibland till och med som vuxen har hon den goda smaken att ääääälska

kvalitativa (läs dyra) läderprodukter...Hmmmmpfh...!

Nu var det ju som sagt lääääänge sedan mina barn varit i skola, än mindre dagis men

tammetusan i år har jag inlett förkylnings-säsongen tidigare än någonsin! 

Helt dränerad på ork! 

Harmligt med tanke på att det äntligen har blivit svalt och jag har en lång lista

på grejer som behöver bockas av på to-dolistan

men här sitter jag däckad i soffan med ögon som knappt hålls öppna

trots att jag sovit redan i flera timmar sedan jag kom hem från jobbet. 

Lite slött med bara den där negativa sidan av skolstart-tider när man inte

ens har någon liten knodd att följa till skolan.

Knoddar eller inte, med eller utan skolstartsförkylning så 

känns det trots allt lite som en nystart.

Denna tid på året. 

LÄGGER PYSSELVÄXELN I...

För ett par år sedan så snubblade jag (ja, nästan helt konkret faktiskt) över ett parti lammöron. Växten, inte kroppsdelen av ett krulligt djur - för att vara extra tydlig här. 

Ja, alltså...var blev jag? 

Jo, ett parti lammöron, Stachys byzantina, för ynka 1 € plantan. Eftersom betalningen på det torget endast kunde ske med hederliga sedlar eller mynt, så kom jag hem med enbart 5 plantor vilket var vad jag kunde sopa ihop i form av mynt i väskbotten, fickor och bilens diverse fack. 

Men plantorna växte, och växte och växte, 

Jag är kanhända inte så där översvallande förtjust i växten i sig. Den är mest bara blad. Och så kommer blomningen som är mest bara...lite märklig. 

Fast fjärilarna älskar den. Och det är ju en fördel, förstås! 

Växtens värde, enligt min syn på saken, är dessa underbara lurviga blad som verkligen ger en förklaring varför växten heter som den gör. Och av dem han man pyssla liksom vad som helst!

Min kompis gjorde häromåret helt galet vackra julgransbollar med samma teknik som jag i år (igen) gjorde en krans. 

Det är något med kransar. Jag gillar att binda dem, jag gillar formen och alla de otaliga uttryck som man kan få till på en krans. Jag är ju, som känt, på sätt och vis lite sparsmakad när det gäller pynt och en krans av lammöronblad är bara så fin! Tröttnar inte på det!  

Dessutom är det en härligt vilsam, nästan meditativ, syssla. 

Många kransar binds ju med ståltråd, och kan vara lite knepiga att få till om man inte behärskar tekniken. Men att fixa en krans, eller varför inte vad som helst annat, som julgranskulor, eller påskägg, av lammöron är riktigt enkelt! 

Det är enklast att bara limma bladen på stommen (krans, boll, ägg...). Jag använde helt vanligt "skollim" typ limstick. Det viktiga är att bladets yttersta spets får lim på sig, så den ligger snyggt mot stommen också då bladet torkat. 

Sedan ser jag till att klippa bort det tjocka/hårda bladskaftet så det inte blir fula ojämnheter på

kransen. 

Oberoende om man gör en krans, eller en julgransboll så är det bra att lite sortera bladen i 

Stora - Mellan - Små-högar för att underlätta arbetet. 

Gör man en krans är det de största bladen som kommer ytterst, och mellanbladen på sidorna, och de små bladen på innersidan av kransen. Det blir snyggast så. 

Nu var jag möjligen lite sent ute med att göra min krans, för en del av bladen började kännas lite som om bäst-före-datumet precis hade passerat. 

Jag klippte ner alla blomstänglar och använde mig främst av bladen från dem. 

Det finns en sort av lammöron som inte bildar blomstänglar lika effektivt som den här vanliga sorten, så det kanske kan vara läge att kolla upp ifall man inte vill ha blomning, utan mest bara blad. 

Själv tänker jag lite så att jag bjussar gärna på fjärils- och humlebar i form av nektarfylld blomning innan jag tar och skördar av bladen. Mina fem plantor räcker väl till att få en rejäl krans och förmodligen hade jag fått till ett dussin frigolit-julgranskulor eller dito påskägg om jag haft av sådana hemma. Dessutom tog limmet slut...

Så nu blev det att mata komposten med de resterande bladen. 

Kransen, eller vad man nu gör, håller sig galant i ett par år, innan bladen börjar gulna. 

Min krans får hänga i växthuset ett tag än, innan jag tar in den och hänger den ovanför TV:n.

Jag ser rätt sällan på TV, men gillar tanken att i vinter bara kunna lyfta blicken från rutan och se något 

som påminner om sommar, om något som vilar i sin vintervila därute i kylan, och som 

nästa vår igen kommer att skjuta sina skott och på sensommaren förse mig med nya underbart ludna 

och vackra blad att göra något av.

Kanske det blir julgranskulor nästa sommar? Vem vet?

SER INTE UT FÖR MYCKET I VÄRLDEN...

Jag har en viss förkärlek för det där enkla, det som är lite less is more. 

Intill mitt växthus har jag planterat en av mina favoriter inom den genren. 

Den är inte mycket för att ta plats när det gäller praktfullhet i enskild blomning. Men när plantan ser till att  de enskilda blommorna räknas i hundratal i stället för en tal, eller ens tiotal, då kommer växtens starka sidor fram.

Den är dessutom extremt tålig och galet vildväxande. I våras kunde jag konstatera att hararna bitit av plantan vid marknivå, så den blev tvungen att starta från början, vilket på inget sätt är ett problem för den här typen. 

Under sommaren har den vuxit 5-7 m (!). Och då är det inte alls frågan om en gammal planta med kraftigt rotsystem, utan jag planterade den för två år sedan! 

En helt fantastisk växt är denna! 

Nu är den ju inte den vräkigaste i raden av clematis men i sin anspråkslöshet, både till krav på växtplats och utseende, en klar vinnare på min rankinglista. 

Nästa vår skall jag ta och plantera en därute vid stugan också. Där i gränslandet mellan hav och skog känns det så knepigt att hitta lämpliga växter. 

De skall tåla att det stormar friskt. Klara vintrar som kan vara bistra, men utan skyddande snötäcke.

Så är vintrarna vid kusten...

De skall tåla en synnerligen sporadisk vård, och klara av karg mark att leva i. 

Och sist, men absolut inte minst; de skall passa in i den omgivande naturen och inte sticka ut för mycket. 

Det senaste kan jag ibland tycka att faktiskt är det mest utmanande! Att anlägga något utan att det ser anslag ut. Att det fint flyter ihop med den karga naturen omkring, att de knyter ihop på något sätt.

Det är så svårt! 

Utmanande och svårt med trädgårdar där i den vilda naturen. Platser där det  naturliga skall få spela första fiol och anläggningarna bara skall vara som en krydda i det hela utan att stjäla uppmärksamhet, utan att ta för sig för mycket, utan bara ge en liten nyans till till det som redan finns.

Knepigt är det, men intressant! 

Skogsklematisen jag presenterat här ovan är en stark kandidat!

Det är alltså en Clematis vitalba 'Paul Farges'. Man kan ibland se att den kallas Summer Snow just för att den är så generös i sin blomning. 

Den blommar från juli till sent in på hösten, och blommorna blir till fina små "frötofsar" som är väldans dekorativa också på vintern.

Den blommar bäst i sol, precis som alla klematisar, men klarar sig (och blommar) faktiskt hyfsat bra också i skugga. 

En klar favorit med temat less is more!