DR JEKYLL OCH MR HYDE...










Jag har aldrig någonsin plockat fram julpynt så här tidigt! Aldrig! 
Men det finns en baktanke bakom det hela, tro mig! 

Jag har ju under en tid nu försökt rensa all världens onödigheter ut ur mina skåp
och skrymslen och i och med att jag kommer att ha rätt så fullt upp ända fram till första advent
så är det bara att inse att det här skall göras nu. Det vill säga rensa i julpyntsröran...
Det är absolut inget jag vill göra sedan en bit in i januari när jag står där och bara vill
göra mig av med allt som har med jul att göra...
...så ja, julpyntsrensning.

Pynt som jag vet att jag aldrig kommer att pynta till jul med, men som bär på 
ett värde i form av minnen åker in i en spara-låda. Pynt som jag inte känner speciellt 
för och som inte kommit fram ur lådan på många år får ett nytt liv hos någon annan.
Dem skall jag skänka till en insamling som i sin tur ger det vidare. 

Och så skall jag se vad som blir kvar och utgående från det planera mitt
julpynt anno 2017.

Ni hör, här talar Dr Jekyll...



Han är lite präktig och duktig och tänker på miljön
och är ekologisk och allmänt vettig. 
Min Dr Jekyll går inte så långt att han skulle fnysa åt all julpyntning direkt,
men den kunde då gärna vara av naturmaterial och så tycker han att man kör samma
pynt och samma linje som man gjort alla år.
Traditioner. Hållbart. Ja.

Och jag håller så med.

Men...




Så har vi min Mr Hyde. Han som är mer glad i
konsumtion än ekologiskt tänk. 

En stor del av året, nästan jämt faktiskt, är han tyst och håller 
sig stillsamt dämpad.

Men nu ikväll har han varit osedvanligt aktiv och fått mig att surfa runt på 
sidor om julinredning, julinspiration, julpynt...

Och gaaaah, vad det plötsligt skall vara svårt att försöka vara klok och vettig
och inse att egentligen har jag allt jag rimligen kan behöva för att 
få till lite mycket julstämning i hemmet. 

Så här går det. 
Man vet så väl att konsumtion inte är speciellt bra för hållbar utveckling.
Man vet så väl att man har mer än nog som det är.

Men bara en lite ny ljusslinga? En tomte? En till???

Tänker att många säker är precis som jag, har en Dr Jekyll och
en Mr Hyde som talar till en - ja bildligt då. Hör man röster på
riktigt skall man kontakta en riktig Dr.

Men ja...många är säkert inne på samma linje som jag och tänker 
att min konsumtion, de val jag gör är det första, må vara litet, steg till att göra skillnad.

Men så kommer realitetstvivlen. Vad betyder en liten människas enskilda val?
Har de någon tyngd alls? 

*

En sådan evighetsfråga. 

Är konsumtion bara dåligt, eller är det bra?
Är det bara bra, eller är det dåligt?

Om det finns en gyllene medelväg - var går den? 




TANKEDIMMA...


Jag vet inte om det är ett skönt eller ett alldeles förfärligt tillstånd att vara i.
Med tankedimma menar jag ett slags tillstånd där till exempel nyheter blir till en slags notiser
och hjärnan vare sig vill eller ids ta sig an att analysera speciellt mycket.

Tankedimma, som jag ser det, är också att göra sitt men utan att bekymra sig 
speciellt mycket om hur man skulle kunna göra det bättre, snabbare, effektivare. 
Man bara gör.

Tankedimma är också en tillstånd där det går att stänga av, eller dämpa ner sensorerna
som styr det flöde av bilder och av ord som ständigt flödar runt en.
Det är skönt att märka att man kan skruva ner mängd och tempo. 

Som en fotograferande person, och som en person som skriver, så kan det bli
lite motstridigt det här att periodvis känna sig så övermätt på både bild och text.
Jag kallar det tankedimma och just nu känns det nästan välkomnande.

Till en början, när tankedimman kommer smygande och bäddar in en och hindrar sikten
så känns det nästan skrämmande. Efter ett tag blir det ändå bara en slags lugn. 

Ett novemberlugn. 
Ett långtråkigt, grått, disigt men tryggt novemberlugn.

Jag ger efter för tankedimman och tänker inte ta ställning, inte analysera, inte fundera.
Jag skall bara låta det bero och koncentrera mig på det praktiska.

Göra de uppgifter som förväntas av mig. Gå på disiga promenader.
Baka pepparkakor, skapa mer konkreta saker och lämna
bilder och text i ro. 

Tillåta tankedimma råda.


UT I NATTEN...


Oftast har jag hunden min att tacka att jag tar mig ut i sena kvällar överhuvudtaget! 

Usch ändå vad det där soffhörnet ändå kan kännas tryggt och bra, bekvämt och varmt
när novembermörkret tätnar utanför fönsterrutorna. 

Jag vill inte gå ut på kvällarna. Inte alls. Jag bara inte vill! 
Om jag inte hade hund...ja, jag skulle skrynkla ihop mig 
i soffhörnet så fort tillfälle gavs då jag kommit hem från jobbet.

På veckoslutet är det en annan sak, då finns det något form av ljus ändå.

*


Ljus, hade det varit igår natt också. Till och med här i södra Finland hade
man lyckats se fint norrsken. Fasy vid den tiden var jag redan och sussade
sött i min säng. Men månen, den lyckades jag knäppa en bild på.

Om man så här i november skall tänka på det här med ljus så
gäller det att surfa mellan solnedgång (på eftermiddagen) och månsken 
och så lite norrsken till natten. 

Så kanhända man behöver ta sig ut ur soffhörnet ändå?
Trots att det är november...




NY FAVORIT - NYBONDAS...


Sedan jag blev (åter)boende i huvudstadsregionen för ett par år sedan har jag 
nu och då aktiverat mig själv med att hitta nya naturstigar att gå längs.

Idag blev det att ta sig ut till Nybondas naturskyddsområde i östra Helsingfors.
För mig tar det en kvart att köra dit ut, och det är alla gånger värt det! 

Jag får nämligen nu och då en sådan där oförklarlig längtan efter öppna vyer; hav, åkrar men också kärr duger, så det känns skoj att veta var man kan hitta dessa öppna landskap när andan faller på.




Och här finns det ju öppna havslandskap så man blir av med den värst längtan! 

Jag älskar ställen där vågorna har lite mer space att växa till sig. Nästa höststorm, om jag bara är ledig då, ja då vet jag precis vart jag skall ta mig för att känna in styrkan av storm! 





På området finns många friluftstigar som man kan kan gå längs, men två naturstigar som
bildar en åtta, man kan gå den ena eller båda. Tillsammans blir de ca 4 km, så
tycker man att man vill gå lite mer så är det bara att trampa in på någon av de övriga stigarna.

Jag gillat ju när det inte är så där lurvigt av människor på stigarna, så på
söndagar (i synnerhet om vädret är fint) undviker jag de mest populära stigarna.

En småmulen novembersöndag är kanske inte den mest optimala friluftsdagen,
så här var inte någon rusning precis - om också inte helt tomt på stigarna.

*

Skärpan på bilderna kunde vara bättre - helt klart - men till det finns
en synnerligen logisk förklaring. Min lilla hund löper och är just 
nu så där überglad i alla doftspår av andra hundar. Oftast sitter hon 
fint intill när jag skall fota men idag var det ryck i kopplet till höger och vänster 
och framåt och bakåt. Hon brydde sig inte speciellt mycket om mina 
bilder blev skarpa eller inte.

Men det är nu som det är...





Bildskärpemarodören....;)

Idag gick vi ena delen av naturstigen och så en ordentlig sväng längs en annan stig, så
den längre delen av naturstigen är ännu oupptäckt. 

Intill natustigarna ligger Skata gård. Vill man läsa mer om det 
kan man gå in till exempelvis:





Utan tvekan en ny favorit bland de ställen som huvudstadsregionen bjuder på! 

Hit återkommer jag! 



SparaSpara

SOMLIGA LJUS BRINNER ALDRIG UT...



För tio år sedan levde jag i ett skede i mitt liv som hörde till de tyngsta.

Min mamma hade på våren-försommaren 2006 insjuknat i cancer, melanom.
Jag minns faktiskt inte längre så exakt när det beskedet kom. 
Om cancern.
Inte för att jag inte skulle ha varit involverad, 
inte för att jag inte skulle ha brytt mig - snarare tvärtom! 
Jag och min mamma hade nämligen ett synnerligen varmt förhållande.
Hon var ju min bästa vän, men orsaken till att jag inte minns när hon 
insjuknade var mest det att den där harmlösa bruna pricken hon hade på 
vristen inte såg speciellt hotfull ut.

Inte då.

*

Och melanom, det är väl inget man dör av...väl?

*

Tiden gick, hon opererades, jag åkte med henne till olika läkare, hon 
opererades engång till och någongång på sensommaren 2007
fick hon veta att cancern inte gick att stoppa, den hade fått ett för starkt 
fotfäste i henne...

Inte ens då begrep jag att jag inte skulle få ha henne kvar längre än bara någon månad.
Hon kom till min sons födelsedag i medlet av oktober och jag minns hur hon sade att det kanske
var sista gången hon kom ut till oss, ut till landet. 
När jag såg henne sitta där runt matbordet, leende, skrattande, lite blek
men precis så hjärtlig som hon alltid var skulle man aldrig förstått att hennes
dagar verkligen var på kort.

Rätt snart efter det kollapsade hennes hälsa. Hon blev snabbt mycket sjukare.
Melanomcancern som startat som en liten oansenlig brun fläck bara hade
nu spritt sig till blomkålsstora svulster på hennes ben, lår, upp på magen.

Melanom är på det sättet en oerhört "pedagogisk" cancer - för man ser den.
Man tror inte med vilken fart den kan ta över...jag har sett det.

Helt klart var ju att vid det skedet som min mamma kom till Lillungens födelsedag så 
hade cancern redan spridit sig in i  kroppen, dit man inte kan se.
Sedan gick det fort, i synnerhet nu när jag ser tillbaka på det, men då
kändes tiden märkligt lång.

Jag jobbade heltid men ett par eller tre kvällar i veckan körde jag till min mamma,
för att vara med henne en stund, en timme eller två på kvällen. 
Min bror bodde intill och hade själv precis då blivit sjukpensionerad, så hon
behövde aldrig vara ensam, inte heller på dagen, vilket jag är otroligt glad och tacksam för!

Jag hjälpte henne i duschen, tvättade och lockade hennes hår, lackade hennes naglar, 
jag lärde henne att surfa på nätet, hon tyckte det var fantastiskt 
att kunna läsa dagstidningarna på sin datamaskin!
In i det sista ville hon ta in och lära sig ny teknologi...voj, min lilla mamma! 

*

Sedan kom den dagen då hon inte orkade stiga upp från sängen.
Vi hade redan tidigare kontaktat ett hem för terminalvård. Min mamma var helt inne på samma linje, dit ville hon när tid var. Men det var inte riktigt tid för det än.

Vi hade fått alla hjälpmedel hem som man kan tänka sig så hon skulle kunna stanna
hemma så länge som möjligt. Det var hennes önskan, och jag förstår henne.
Förstod henne då och förstår henne än i dag. Hem är ändå hem. 
Tänker bara på alla de som inte har någon nära som tar hand om 
dem då de skickas hem. De borde få stanna där de har det tryggast.
Vi, min bror och jag, hade möjlighet att ta hand om henne hemma.
Alla har inte det. Så på det sättet är hemvård absolut inte alltid det bästa! 

Efter ett tag fick hon vatten på lungan och togs in på sjukhus, hon skrevs ut ett par dagar
senare med instruktioner hur vi skulle tömma vattnet ur hennes lungor med
hjälp av en drän som...ja...det var märkligt vad man plötsligt bara klarar av
för att det inte egentligen finns alternativ! 

Ärligt så minns jag inte så mycket från den hösten.
Den gick i en mental dimma. Jag minns dofter, musik (!) 
och stunder av frustration och stunder av tacksamhet mot vårt sjukvårdssystem.
Man går nog igenom hela skalan av känslor...

I slutet av november åkte hon in på sjukhus för sista gången.
Hon hade än en gång samlat för mycket vätska i lungorna.
Cancern hade spritt sig, hennes hjärta orkade inte riktigt med...

Jag minns att jag då kom så nära en bön som jag någonsin gjort
(vi är kanske funtade så, trots allt...)

och bara hoppades, önskade att hon inte skulle behöva ha ont.
inte känna ångest, inte lida.

Själv var jag skräckslagen för vad som skulle komma.

Jag visste att jag skulle förlora en av mina absolut käraste och viktigaste människorna
i mitt liv. Ja, jag var skräckslagen. 
Att möta döden var inte riktigt något jag var du med...



Så kom den där dagen i slutet av november då de ringde från sjukhuset och sade att jag kanske nog skulle ta mig dit nu efter som min mamma blivit så mycket sämre under morgonen. 

Jag hade precis kommit till jobbet och druckit en kopp morgonkaffe med min kollega.
Eller var det kaffe efter lunchen? Jag minns inte längre.

Den kvällen dog min mamma.

Hon klämde uppmuntrande min hand när jag sade att vi skulle åka för att rasta
brorsans hund men återkomma. Hon orkade inte längre prata men 
förstod vad vi sade. Vi spelade musik. Fuktade hennes mun, höll handen, 
ringde efter mer smärtstillande när hon blev orolig, smekte hennes hår...

Så kom den där stunden som jag så fasat för. Hon som jag så älskade skulle dö.

*

Jag hade tänkt att dödsögonblicket skulle vara skrämmande.
Det var det inte, märkligt nog.

Plötsligt var det som om min mamma inte längre fanns i den kropp
som låg i sängen.

Det här kommer jag aldrig riktigt att kunna förklara på ett vettigt sätt, men
plötsligt var något borta. Kalla det själ eller vad, men något försvann.
Kanske tio minuter innan hon medicinsk förklarades död. Men något dog innan det.
Plötsligt fanns det inte längre en kontakt, fast det fanns andetag, fast ett hjärta slog...
Det är så svårt att beskriva. Något var bara borta.
Och efter det, att det där "något" var borta infann sig ett märkligt lugn hos mig, 
och efteråt när jag talade med brorsan, så sade han att han känt helt samma. 

När mamma, eller hennes kropp då, började ha andningsuppehåll som tog längre och 
längre var det inte alls "obehagligt" för på något sätt kändes det att 
den del av henne som kanhända kände oro inför det oundvikliga, det fanns liksom inte kvar.

Jag vet, det här låter helt kornigt, men det var precis så som vi upplevde det.
Och något som jag hade tänkt skulle vara en förfärlig upplevelse, 
själva dödsögonblicket, blev bara en vacker suck.

Ett andetag som aldrig mera togs.

*
Idag minns jag henne.
Somliga ljus brinner aldrig ut.