SUNNY AFTERNOON...


Det blev varmt. Solen gassar och skulle det inte blåsa så skulle det vara riktigt hett. Det är väl värmeböljan Lucifers svansvift som får graderna att stiga även här på våra breddgrader. Det passar för jag har ledig dag idag och kan pynja på med mitt hela dagen. 

Rensar upp i rabatterna och vattnar växterna i växthuset. Hänger tvätt och sätter mig i skuggan för att skriva. Hunden dåsar vid mina fötter och det går ingen större nöd på mig. Jag kunde tänka mig ett glas kallt vittvin men det har jag inte, så det får bli till en tanke enbart. 




Jag stack mig i morse in till en trädgårdsbutik som jag faktiskt inte känt till innan, men som jag via ett trädgårdsplaneringsuppdrag fick nys om. Blir så glad när jag hittar plantbutiker med lite annorlunda växtsortiment, även om de där säkra korten finns där också - naturligtvis. 

Jag begriper inte hur jag lyckats missa den här butiken! Att den har anor 100 år tillbaka i tiden är väl inte fy skam det heller. Så glad att alla inte blir utrökta av de stora kedjornas plantutbud. Till saken hör att här fanns ett bra mycket bättre utbud än jag sett på länge. 
Klart är att den här tiden på sensommaren börjar sommarblommorna se lite tilltufsade ut, men sortimentet var det inget fel på. Helt klart en ny favorit i huvudstadsregionen! 

Höst anemonen i kruka ett par bilder ovan flyttade hem till mig. Redan lite utblommad, men ett så fint exemplar. Får bo i kruka tills jag hittar en bra plats att gräva ner den. 

Ja precis, vad är detta för en plats då? Jo Pukinmäen Puutarha heter stället och länken tar dig direkt till lite historik om plantbutiken (på finska enbart). 









Jag håller min stil åt det mer sparsmakade och har lite svårt när det blir för mycket (olika) färger, eller för mycket på något annat sätt. Hortensior, i synnrhet de i lite brutna toner hör till mina favoriter, men i dagens plantbutik såg jag hur man gjort enorma, alltså e n o r m a  amplar där det hängde massiva hortensiablommor så det nästan kändes abnormt. Jag kom inte ens mig för att ta en bild på dessa broiler-hortensior, jag bara undrade varför man alltid skall överdriva...ja, allt! 

Eller är jag den enda som tycker att less is more också när det gäller blommor? Att det finns en skönhet i det enkla och lilla som vida överskrider det vräkiga...?

Fast tycke och smak är ju inget man skall eller bör resonera desto mer om. Endel gillar mamman och andra dottern. Och så finns det de som föredrar sonen. Så är det bara. 

Ja, ja...kanske jag ännu tar en sväng till butiken och knäpper en bild på broilerhortensorna. De är så enorma så att om man hänger en sådan på en normalstor balkong så behöver man knappt själv gå ut dit på hela sommar - för man ryms liksom inte samtidigt dit.
Okej, jag kanske överdriver en liten smula...men undrar seriöst var dessa enorma amplar skulle passa så det skulle finnas en proportion i det hela. På ett slott. Minst. 

I övrigt är det sensommar, om någon missat det. Vinden låter annorlunda. Björken fröar så man tror det snöar. 
Jag har en ledig dag och har hängt ut tvätt. Jag tror den har torkat medan jag suttit här och skrivit. 

Det är det bästa med varma sommardagar. Att de finns.

Åtminstone några per sommar.....;)



TVÄRS ÖVER FINLAND...


Riktigt åt vilket håll Ryssland ligger från den här vyn är jag aningen osäker på, men till gränsen skall det väl inte vara längre än några hundra meter. När jag sedan hade packat ihop mig efter den andra natten ute på myren så styrde jag kosan precis tvärs över Finland...

...till andra sidan. Därborta bakom horisonten ligger Sverige. Jag har faktiskt ingen aning var exakt riksgränsen går ute till havs, äkta landkrabba som jag är. Heh.

Det är sällan som jag så där på riktigt semestrar i hemlandet, så nu när jag hade ett par dagar extra ledigt så blev det att snurra runt en aning utan större mål och mening om man skall vara ärlig.



Åkte ett varv till Brahestad, en fin gammal stad. Brahestad har ju, föga överraskande fått sitt namn efter ingen mindre än Pehr Brahe. Den första planen var att man skulle bygga en stad vid den gamla hamnplatsen på Satamakangas, men den platsen var för låglänt för ändamålet och så valde man en plats längre norrut. Efter att Brahe 1652 hade införskaffat Salois socken i sin ägo, han var då friherre av Kajana, gav han staden sitt namn; Brahestad. 

Vi käkade en take-away-lunch från ett ställe som valts till Finlands godaste kebab, eller lillungen käkade kebab och jag tog pommes frites med fetaost - ja, jag fick ju en lite förvånad blick då jag beställde min mat - kebab, men utan kebab då. Restaurangen hade just precis blivit landskändis just för köttet, så jag kan ju förstå att de undrade vad jag gjorde där...;)

Ja, men den, kebaben,  lär ha varit riktigt god. 

Besökte ett museum - de fakto Finlands äldsta. I packhuset vid stranden finns muséet som grundades 1862. Absolut värt ett besök om man är i knutarna. 
Fick samtidigt svar på en fråga som jag nu och då reflekterat över men aldrig kommit mig för att ta reda på svaret; på många museum ser man skyltar om att man inte får fota med blixt. 
Passade på att fråga varför man inte får göra det. 
Det har med det att göra att ljuset från blixten är på samma sätt som solljuset skadligt för tex tavlor och så. I synnerhet förr, innan digikamerornas tid var blixtrarna så starka så det säkerligen var skäl att förbjuda blixtar. Numera är blixtarna svagare men man vill ändå undvika riskerna med att något känsligt föremål skulle ta skada. Det gör det ju inte av en blixt, men om många, varje dag, året runt, fotar samma föremål så finns risk för skada. Och de där grejerna i muséerna vill vi ju skall hålla sig så fina det går åt följande generationer också. 

I det här muséet var det okej att fota - fast utan blixt då. Jag hade kameran i bilen, så inga bilder... 




Övernattade i Kalajoki, alldeles intill en av Finlands finaste sandstränder. Hade lite planerat att gå en naturstig som fanns i närheten, men inte fullt så många timmar sömn på närmare tre dygn och en god pizza med ett glas rött, lite slöhäng på stranden i kvällssolen gjorde sitt till att sängen började kännas 
som ett fantastiskt mycket bättre alternativ.





Innan jag kröp till kojs gick jag ännu en sväng ner till stranden för att kika på solnedgången. 
Det var skönt att sitta där en stund och se solen försvinna. 

Efter det här kommer vardagen att krypa allt mer närmare, det är inte höst, men mustig sensommar i luften. Jag brukar säga att jag har två absoluta favoritmoments i min årstidskalender.

Den första är när man märker att vinterns rygg äntligen är bruten. Det är ljust, smältvattnet rinner och solen värmer mer än vinden kyler. 

Den andra är nu, som typisk höstmänniska, älskar jag när färgerna i naturen blir lite mer mustiga (i juli tycker jag allt är mest samma gröna monofärg). På samma sätt som på försommaren finns det plötsligt mer nyanser att se. Ljuset är mjukare. Kvällarna varma och mörka. 
Augusti, september och oktober hör till mina favoritmånader. De är alla där och väntar på mig nu.

En kan bara gilla! 

VARGARNA OCH BJÖRNTJEJEN...


Den första natten såg jag bara skymten av varg på håll, alldeles vid skogskanten. 
Den andra natten, därute på myren, visade de sig lite mer men ändå på rätt långt håll.


Det började med att båda vargarna höll till ett bra tag i skogsbrynet medan björnen kalasade på det som fanns kvar av djurbetet. Så började den ljusa honan lunka över myren bortåt. Efter ett tag följde hanen efter. 

De var borta en stund men så kom honan tillbaka lunkande igen med bestämda steg och när björnen vände ryggen till så var hon där och lyckades slita loss ett rejält bit kött som hon knappt orkade bära. 
Björnen såg väl inte på denna stöld med alldeles blida ögon, utan gav sig efter vargen för att tydligen ta tillbaka stöldgodset. 

Då kommer varghanen springade över myren och försöker genom att bita och anfalla björnen rikta dess uppmärksamhet mot sig själv så varghonan skall hinna undan med maten. 

Det blir lite tumult och alla tre springer in i skogen dit kameran inte når. Tydligen gick köttbiten sönder i flera delar, för efter ett tag stod alla tre i skogsbrynet och kalasade - på behörigt avstånd från varandra. 

Också havsörnen som hade haft koll på läget från en trädtopp i närheten dök ner och fick sig något ätbart den med. 


En stund senare dök en liten björnhona upp på myren. Den här björnen var betydligt mindre än de andra och, om man nu kan kalla en björn sirlig, så var hon på något vis precis det. 
Fick senare höra att det var frågan om en två-årig hona. 
Hon var mycket försiktig och rätt ängslig i sitt väsen. Hela tiden spejade hon omkring sig med 
öronen på helspänn. 
Hon var bedårande!



Länge fick hon inte ha myren för sig själv före ett par andra större björnar kom lufsande. 
Hon var alldeles tydligt i underläge och satt spänt och följde med vad de andra björnarna tänke göra.


När de närmade sig henne så sprang hon iväg, men stannade ett stycke ifrån, ställde sig upp på bakbenen och stod så ett bra tag och följde med vad de andra björnarna sysslade med. 
Därefter smög hon uppenbarligen bakom våra kojor till andra sidan av myren, för där fick jag syn på henne om ett tag.




Då hade det redan blivit så pass mörkt att det började bli knepigt att få några bilder alls, 
så det blev mest att bara sitta och se på alla björnar som gick omkring på myren. Alla, säger jag.
Ja, de var faktiskt som mest sex stycken där på en gång!


Efter ett tag vandrade också de vidare, försvann som tysta, mörka skuggor mot skogsbrynet.
Vi lade oss för att sova, i det här gömslet fanns det riktigt sköna sängar med mjuka madrasser att krypa upp på och jag tror jag somnade innan jag ens fick huvudet på dynan (läs; en hopskrynklad tröja). 

Det tog ett tag innan jag rensade bland alla bilder som jag tagit under dessa två nätterna. Men det tog också ett tag att låta upplevelsen sjunka in. Så glad över den upplevelsen! 





OM ATT FOTA BJÖRN...

Så här ser det ut när man blickar ut genom "fönstret"i gömslet.

Tänkte ta och berätta lite om hur det går till i praktiken då man vill fota eller bara 'uppleva' björn.
Tyvärr är det rätt så knepigt att få till ett foto på björn så där bara genom att gå ut i skogen. 
I Finland finns det björnar i princip i hela landet, men björntätast är det längs gränsen till Ryssland. 
Jag hade möjligheten att haka på ett par nätter i björngömslet som en del av min fotoutbildning, men vem som helst kan delta i sk björnsafaris, det finns fler företag som erbjuder det. 
Själv var jag hos Lassi Rautiainen, Articmedia Oy, yrkesnaturfotograf och den första som redan i slutet av 1970-talet började med att lägga ut åtel för att kunna fotografera de annars så skygga djuren, björn, varg och järv och den första att erbjuda möjligheten åt andra att fota från hans gömslen. 
Lassi berättade att det här med att hyra ut gömslen började lite i misstag då han under föreläsningar/utställningar i naturfoto både i Sverige och Norje ständigt fick förfrågan om man kunde få följa med honom till hans gömslen. 

På den vägen är det. 
I synnerhet veckosluten är bokade långt i förväg, och mängden fotografer/skådare är också begränsat så det är inte så där bara att kasta sig i bilen och åka till Kuhmo. 
Men är man det minsta intresserad av att se och/eller fota våra stora rovdjur så är det alla gånger värt ett besök! 


Jag hade möjligheten att tillbringa två nätter ute i gömslen, och det skulle jag rekommendera i alla fall om man åker till Articmedia för här finns det gömslen på tre olika ställen, så man kan vara på olika ställen om man så önskar. Bra om man kan ta sig till stugan där man äter och sover (på dagen) runt tretiden på eftermiddagen. Då hinner man packa in sina grejer i något rum och äta en tidig middag som serveras kl 16.00.

Efter det kan man fylla på sin termos med kaffe eller te och bre sig några smörgåsar till natten. Det bjuder köket på så man behöver inte ta med eget - om man inte vill, förstås.

Vid femtiden åkte vi ut till gömslet. Här hos Lassi är det inte långt att gå från bilen till gömslena, men eftersom de ligger ute på en myr och vid en kärrsjö så är bra med gummistövlar. Ett gömsle ligger 1 km från parkeringsplatsen, den används mest då man vill fota järv. Den besökte jag inte.

Redan då man stiger ut ur bilen är tystnad som gäller. Man kan viska sakta till varandra, men desto tystare det är desto bättre. I synnerhet vargen är skygg. 

När man kommer in i gömslet gäller det att rigga upp kameran eller kamerorna om man har fler. Man har minst två "gluggar" per fotograf till sitt förfogande. 
Också allt det övriga skall plockas fram så man hittar det när det börjar bli mörkt. Man kan ha med sig en liten ficklampa att använda i nödfall och korta stunder, men helst skall man undvika det. Och att lysa ut genom fönstret är direkt No-no!. 

När allt är framplockat och klart så är det bara att...vänta.



Samtidigt som vi kom ut till gömslen lades det ut mat för att locka björnarna. Utan mat skulle det nog vara glest med björnar att fota eller se, så är det bara. Visst kan det kännas som att det är frågan om lite 'bullabjörnar', men utan åtel skulle det vara näst intill omöjligt att få dessa rovdjur på bild. 

I gömslen finns en enkel toalett så man behöver vare hålla sig eller gå ut i skogen för att kissa. Det senare skall man definitivt inte göra om man vill se björnar. De är räddare för dig än du behöver vara för dem. 

Ja, och så väntar man då. Kollar kamerans inställningar med jämna mellanrum eftersom ljusförhållanden ändrar hela tiden. Man vill ju ha rätt inställningar när det börjar hända, eller hur?

Och så plötsligt ser man en mörk gestalt komma genom skogen. Och det är nog lite så att pulsen åker upp några slag, så imponerande är de när man har dem där några tiotals meter ifrån, ditlockade av mat eller inte. Det är fanatstiska djur! 
Bara att njuta. 


Här är man i gömslet hela natten och går till bilen vid halv åtta på morgonen när det är ordentligt ljus. Har hört att hos någon av de andra företagen åker man tillbaka till stugan redan efter midnatt, men vi skulle nog ha missat flera björnar och framför allt björnen i det fina morgonljuset om vi hade gått vid midnatt (tror inte ens att det är möjligt hos Lassi?). Så ja, jag rekommenderar att man stannar där hela natten.


Som sagt, kojorna eller gömslen är anspråkslösa men snygga, prydliga och rena. Jag hade med mig - förutom kamerautrustningen - sovsäck, kaffe/smörgås lite varma kläder om/när natten blir kall.

Kamerautrustning ja; Min kamera är en Nikon D750 och så hade jag två objektiv med mig. 
Mitt "universal/reseobjektiv" 28-300 mm f/3,5-6,3 vilket jag bara tog några bilder med. Och mitt långa objektiv Tamron 150-600 mm f/ 5-6,3. De flesta bilderna tog jag med det objektivet. Det är inte det mest ljusstarka objektivet på planeten, men helt okej i sin prisklass. 
Gillar ju annars också lite dov stämning i mina bilder, heheheee...

Ja, och så en kulled att spänna fast kameran i. Det är alldeles för trångt i kojorna för att man skall kunna rigga upp ett stativ där. 
Har man inte egna objektiv eller kulleder så kan man hyra dessa av Lassi. Nu vet jag inte vilka objektiv han har eftersom jag körde med mina egna. 

Och så en kikare. 
Det var nästan lika givande att bara följa med djuren genom kikaren som det var att fota dem. 


Här är stugan där man sover och äter. Det är Forststyrelsen som ägen stugan och den befinner sig inne i ingenmansland så man uppger sina personuppgifter till gränsbevakningen innan man åker dit. 
När man kommit från gömslet till stugan så är bastun färdigt varm så de som ville ta sig en morgonbastu med dopp i sjön gjorde det. Vid nio var det frukost.

Sedan gjorde man vad man ville. Endel kröp till kojs och sov en stund, andra (som jag) satte mig i ett soffhörn och började gå igenom bilderna. 
Det serveras ingen lunch i och med att man äter middagen så pass tidigt, men i matsalen finns kaffe och bulle samt frukt framme så om man känner att man vill ha något i magen mitt på dagen så ordnar det sig.

Articmedia är ett familjeföretag i sin rätta bemärkelse och hela stämningen är väldigt välkomnande och familjär. Samtidigt med mig var där, förutom några av mina kurskamrater då, en biolog från Tyskland, en spansk familj, följande dag kom ett tyskt par till och några andra som jag inte hann mer än säga hej till. 

Om man vill så kan man också enbart hyra gömslet och stanna där också på dagen. Det är också möjligt att bo i husbil/tält eller hyra ett rum med kokmöjligheter. Det mesta ordnar sig könns det som.



Man blir lätt lite orolig i benen av allt stillasittande i gömslet så jag gick en kort promenad på eftermiddagen i närområdet innan det var dags att igen laga sig klar för följande natt i gömslet. 

Mer om det nästa gång :).





SparaSpara

PÅ MORGONNATTEN...


Under nattens mörkaste timmar var det bara att försöka sova lite. En björn rörde sig förbi, men var bara som en skugga och inget som kameran klarade av att fånga på bild. 
I gömslen är väggarna och bänkarna och golven isolerade med cellplast eller med liggunderlagsliknande material för att dämpa ljud inifrån kojorna. Det gör det hela också enkelt att bädda...Bara att breda ut sovsäcken och lägga sig. 
Jag sov på bänken vilket var i hårdaste laget (golvet var nog mjukare, men man rymdes bara två att sova på golvet) men visst slumrade jag till. Tur i oturen att sömnen var lite si som så, för annars hade vi nog missat "morgonbjörnen".

Solen hade precis stigit upp när en ensam björn kom förbi. 



Natten hade varit rätt så kvav, det hade åskat kvällen innan. 
Jag hade både tröja, sockor och till och med en mössa med mig för nätterna kan vara kyliga ute på myren, men den här natten klarade jag mig bra med kortärmat i sovsäcken. 

Om det var nattens värme eller vad, men plötsligt gled björnen sakta ner i vattnet och tog sig ett långt och till synes njutningsfullt morgondopp. 


Det är otroligt hur tyst dessa bamse-djur rör sig. Man skulle kunna tro att det skulle plumsa och skvätta när en björn glider ner i vattnet, men det gick så tyst till att killen i gömslet intill inte vaknade.
Följaktligen missade han bad-bilder på björn vilket säkert harmade! 


Det var en lätt morgondimma som drog fram som små tunna stråk av dis över vattenytan. 
Stundvis kändes det nästan lite overkligt, lite som att se på en film. Inte som att det var på riktigt att det badade en björn tio meter ifrån. 



Efter ett tag lät jag kameran vara och satt bara och beundrade detta fantastiskt vackra djur. 
Den morgonen kom det inte fler björnar. En ensam varg strök förbi i skogskanten, i övrigt var det bara tyst. Så tyst det kan bli.


De andra kröp ner i sina sovsäckar och sov en stund medan jag blev sittande vaken, smuttande på kaffe som redan började vara rätt så svalt och bara tittade på när en ny dag vaknade. 


Trut-ungen hade hittat något smarrigt att äta. I övrigt var det stilla runt den lilla sjön. 

Innan jag åkte ut hit till gömslet hade jag inte egentligen haft några förväntningar alls. Jag visste ju inte ens om det skulle visa sig några björnar alls. 
Men natten erbjöd på mer än jag hoppats på. 

Jag började packa ihop min kamerautrustning och stuva in sovsäcken i sin påse. 
Solen hade börjat värma.