PÅ MORGONNATTEN...

Under nattens mörkaste timmar var det bara att försöka sova lite. En björn rörde sig förbi, men var bara som en skugga och inget som kameran klarade av att fånga på bild. 

I gömslen är väggarna och bänkarna och golven isolerade med cellplast eller med liggunderlagsliknande material för att dämpa ljud inifrån kojorna. Det gör det hela också enkelt att bädda...Bara att breda ut sovsäcken och lägga sig. 

Jag sov på bänken vilket var i hårdaste laget (golvet var nog mjukare, men man rymdes bara två att sova på golvet) men visst slumrade jag till. Tur i oturen att sömnen var lite si som så, för annars hade vi nog missat "morgonbjörnen".

Solen hade precis stigit upp när en ensam björn kom förbi. 

Natten hade varit rätt så kvav, det hade åskat kvällen innan. 

Jag hade både tröja, sockor och till och med en mössa med mig för nätterna kan vara kyliga ute på myren, men den här natten klarade jag mig bra med kortärmat i sovsäcken. 

Om det var nattens värme eller vad, men plötsligt gled björnen sakta ner i vattnet och tog sig ett långt och till synes njutningsfullt morgondopp. 

Det är otroligt hur tyst dessa bamse-djur rör sig. Man skulle kunna tro att det skulle plumsa och skvätta när en björn glider ner i vattnet, men det gick så tyst till att killen i gömslet intill inte vaknade.

Följaktligen missade han bad-bilder på björn vilket säkert harmade! 

Det var en lätt morgondimma som drog fram som små tunna stråk av dis över vattenytan. 

Stundvis kändes det nästan lite overkligt, lite som att se på en film. Inte som att det var på riktigt att det badade en björn tio meter ifrån. 

Efter ett tag lät jag kameran vara och satt bara och beundrade detta fantastiskt vackra djur. 

Den morgonen kom det inte fler björnar. En ensam varg strök förbi i skogskanten, i övrigt var det bara tyst. Så tyst det kan bli.

De andra kröp ner i sina sovsäckar och sov en stund medan jag blev sittande vaken, smuttande på kaffe som redan började vara rätt så svalt och bara tittade på när en ny dag vaknade. 

Trut-ungen hade hittat något smarrigt att äta. I övrigt var det stilla runt den lilla sjön. 

Innan jag åkte ut hit till gömslet hade jag inte egentligen haft några förväntningar alls. Jag visste ju inte ens om det skulle visa sig några björnar alls. 

Men natten erbjöd på mer än jag hoppats på. 

Jag började packa ihop min kamerautrustning och stuva in sovsäcken i sin påse. 

Solen hade börjat värma. 

I KAJANALAND...

Efter att jag dumpat av ett stycke yngling i Kajana, som är den största staden i landskapet Kajanaland, styr jag bilen österut dryga 150 kilometer.  Vägarna blir mindre och minder och till slut skumpar jag fram på en smal sandväg men hittar bra fram till stugan, eller på finska kämppän, som ligger fint vid en sjö inne på gränsområdet mellan Finland och Ryssland. I ingenmansland. 

Jag är här för att fota björn. Kanske varg. 

Björn ja, vårt nationaldjur. På finska lär det finnas närmare 200 olika benämningar på björn...

Otso, kontio, ohto, mesikämmen. Metsänkuningas (skogskungen), metsänvaari (skogsmofa).

Mönninkäinen, kouko, pöykäri. 

Många av dessa benämningar är så kallade täcknamn, förr ville man ogärna uttala ordet 'björn'

för man hade sådan respekt för det stora djuret. Och det är den ju. Björnen är ju trots allt europas största rovdjur. 

Och jag skulle ha möjligheten att fota dessa bussiga bjässar under ett par dygn. Om jag hade tur

och några björnar alls skulle visa sig, vill säga.

Efter en tidig middag, vid fyratiden, packades termosen med kaffe och några smörgåsar i ryggsäcken. En sista check att all behövlig fotoutrustning säkert var med, och så bar det ut till gömslen. 

Jag tar det där vad som är bra att ha med sig i ett annat inlägg, om någon är på väg på liknande.

När vi kom ut till gömslet kom det en liten regnskur och åskan mullrade på håll. Hur mysigt?!! 

Väderrapporten hade dock lovat uppklarnande fram emot natten. Hade frågat på förhand när björnarna kunde tänkas uppenbara sig - om de gjorde det. Plus/minus midnatt var det vanligaste. 

Så där satt vi, jag delade gömsle med två andra kvinnor. Efter regnet blev det varmt, riktigt varmt i gömslet och eftersom det inte är att gå ut och svalka sig så satt vi där i nästan bara undisarna och spanade mot skogen. 

Jag hade hört andra berätta hur tyst björnar kan röra sig i terräng och sannerligen! Medan jag bara lite kollat något viktigt på telefonen (typ facebook, hahahaa) så hade en björn kommit smygande och stod där och plirade mot oss bakom ett träd! 

- Raks, raks, raks, kamerorna började gå och vi viskade tyst till varandra; Oj, titta en björn, wow! 

Vi var alla björnfotograferingsnoviser så det var en riktigt häftig känsla att plötsligt ha björnen där i kamerans sökare. Vi hade förväntat oss en längre väntan på björnen, men klockan var bara sju på kvällen och solen lyste fortfarande klart. 

Strax efter den första björnen kom en till. De såg nästan likadana ut så jag började undra om de 

kanske kunde vara syskon? De var så lika och på något sätt gängliga i sin habitus och var hela tiden tillsammans. Jag fick senare bekräftat av vår värd att så var fallet. 

Kamerorna gick heta och minneskorten fylldes på med bild på bild. 

Plötsligt hände något och de två björnarna tog till schappen. 

Det är ändå frågan om vilda björnar, och ständigt på sin vakt, även om de är vana att komma hit till gömslet där man lägger ut fiskrens och annan mat som lockbete. 

Att lyckas fota björn på annat sätt är lindrigt sagt utmanande. Man räknar med att det finns i runda tal 1500 björnar i Finland, det låter mycket men är inte det ändå. Man räknar med att det finns 100 000 älgar i skogarna och när såg du senast en älg i skogen? Jap...man snubblar inte på björnar i skogarna. Och skulle man råka hamna in på samma område så drar nog björnen först, innan du ens vet om att den varit där. Annan sak förstås med mammabjörnar som skyddar sina ungar. Men vilken mamma skulle nu inte ge en törvel om något skulle hota ens unge...

Det som denna gång skrämde iväg ynglingarna var denna bjässe till björn. 

Så himla fin med sin vita krage och ljusa färg. Jag hade, lite naivt, tänkt att en björn är en björn och bara de som länge följt med björnarna skulle känna igen de olika individerna, men näe...här såg man direkt personlighetsdrag. Storlek förstås, och färg, men också personlighet - hur de betedde sig.

Kanske just den insikten var den allra mest fascinerande och gav lite mersmak för det här med rovdjursfotografering från gömsle. 

Den här bjässen var så fin. Lugn och cool, men med ett sådant utrycksfullt ansikte. Jag var helt såld! 

När den ljusa bamseBamsen (vem använder nu olika benämningar på björn...? heh) hade dragit vidare kom de två mörka syskonen tillbaka. De hade nog bara lurpassat vid skogsbrynet. De hade både en skojig lite extra uppnosig nos som fick dem att se lite komiska ut. 

När de vandrat vidare var det tyst och stilla ett bra tag. Dags att plocka fram termosen och käka en smörgås. Mellan tuggorna lät jag kikaren glida över skogsbrynet och skymtade ett par vargar som tyst, tyst drog förbi. Hade jag inte just då råkat lyfta kikaren hade jag missat dem. 

Innan augustinattens mörker stängde ridån kom ytterligare ännu en björn tassande förbi. 

Nästan så det var lite komiskt så stannade den för att "posera" vid en tuva med tuvull innan den drog vidare in i skogen. Några hundra meter längre in i skogen finns för oss människor en riksgräns, björnarna bryr sig inte ett smack. 

Är det Da eller Ja, helt samma för dem. 

Och jag kröp ner i min sovsäck och försökte sova. Det gick så där. 

FÖRLORA SITT HJÄRTA LITE GRANN...

Det må hända att jag utvecklat mig något smått, som fotograf vill säga, sedan den där dagen i mars för några år sedan då jag satt hemma ynklig och förkyld och släpade fåtöljen lämpligt till den glasade terassdörren, slängde ut gamla ostbitar och nötter och började fota talgoxar som flög till och ifrån och hade envist beslutat mig för att just där och då verkligen begripa mig på en systemkamera.

Men på den vägen är jag.
Och det mest fantastiska är att vägen har så mycket intressant att bjuda på medans man går. Man kan hela tiden bli bättre, man kan hela tiden hitta nytt att lära sig och man kan hela tiden utvecklas och samtidigt uppleva nya saker.

I veckan hade jag möjligheten att några dagar vara på ett av de få ställen där man kan ha en chans att fånga vilda björnar på bild. Det var en mäktig upplevelse att vara där och se (och få fota) dessa skogens kungar och drottningar. Att få vara inne i deras rike om så bara för några få stunder, ett par dygn. Men det räckte för att det skulle stanna ett djupt och innerligt vackert minne i själen från dessa möten med den djupa urskogens härskare.

Björnen.
Så stor, så respektingivande. Så fin. Så stark. Så skygg. Så rädd. Så fin. Sade jag det redan?
Så otroligt vacker.

Bilden är från en av ställen där jag hade möjlighet att fota dessa fantastiska djur. Den lilla sjön ligger under en kilometer från ryska gränsen och rätt mitt ute i ingenstans.
Och när nattens mörker sakta sänker sig vet jag att från detta ingenstans kommer det med god tur att dyka upp björnar. En eller flera, eller inga alls. Man vet inte.

Men det var en av de mest vackra väntingar jag upplevt i mitt liv.

Mer bilder om vad som hände sedan kommer upp här bara jag fått sova igen mitt underskott av sömn.
Det är det främsta jag skall jobba på nu. Att sova ut. Jag tar det på fullaste allvar. Bara för att det är så fantastiskt skönt. Det där med sömn...

PÅ VÄG...

Jag gillar att packa, att fundera ut vad jag kommer att behöva med och sedan när allt är instuvat och 

man får ratta ut bilen från gården - aj, aj, det är en lika skoj känsla alltid. Eller oftast, det beror ju på resan, men när man skall iväg på någon intressant eller annars bara skoj, då är det prima! 

Jag hade kunnat köra raka vägen till Kuhmo, men eftersom jag hade gott om tid, så valde jag att köra mindre vägar och stanna över natten i Kuopio. Det var meningen att jag skulle träffa en studiekompis som jag har sporadiskt kontakt med, men det rann ut i sanden pga av att hennes redan ålderstigna mamma akut hamnat in på sjukhus - och då är man inte så himla sällskaplig. Och eftersom hon är nu och då i Helsingfors i jobbet, så vi får ses då istället. No problem.

Och Kuopio är ju en fin stad att tassa runt i en solig sommardag! 

Har ju lillungen (ja, jag vet - jag måste hitta på ett bättre 'namn' på  honom...)

med mig som resesällskap, så vi besökte några museér och gick bara runt i stan.

Åt en lunch på Ravintola Wanha Satama, fint ställe, men 

kanske hade kocken fått krydda maten också - för samma pris tänker jag.

Men helt okej. Och utsikten var det absolut inget fel på! 

Ja, hahaha....så fotade jag den här. Lillungen suckade; Mamma, skall du v e r k l i g e n fota en 

hundbajs-uppsamlingsställe?

Ja...eh, det är ju lite roligt med uppmaningen att 'Lämna hundarnas facebook-uppdateringar här! '

Ja, ja, kanhända lite nyhetstorka i mitt tankeflöde. 

Så var det med Kuopio för vår del.

Tog in på en camping precis utanför stan och kokade kvällste på det sättet som det hör till att koka 

kvällste på när man är ute på vift. 

I VÄXTHUSET...

...och lite utanför.

Jag skulle prata strunt om jag skulle kalla mig en odlare, eller ens en hobbyodlare.

Numera odlar jag verkligen med vänstra handen - om ens det - och 

resultatet är väl därefter...

På stugan har dillen jag sådde i våras orkat ta sig 7 cm ovan, inte havet, utan markytan. Visserligen var fröna överåriga och visserligen har jag inte vattnat odligen där en endaste gång, naturen har fått sköta den biten. Den har inte skött sig speciellt väl. Inte just på den fronten. 

Och när vi nu går in på det, så har ju värmefronten inte skötts speciellt seriöst den heller...

Nå väl. Här hemma är läget och förutsättningarna lite samma. Det som klarar sig det klarar sig. 

För att vara ärlig så är det rätt skönt att inte ha några större krav på sig som odlare. Blir det 

något så är det bara bonus. Lite så.

Squashen mår bra i sin lådda. Blommar och har sig. Salladen (som jag glömt skörda i tid) håller på att strypas, likaså gräslöken som egentligen bara är en redan en gång nedklippt "butiksgräslök". 

Den fick en andra chans av liv, och den tog det. 

Agapanthusen, afrikas-blå-lilja som jag lärt mig att den heter, har blommar fint i år! Och länge! 

Men nu är det fröställningar på gång. I höst kan jag bjuda på frön - hojta till den som vill ha! 

Från växthusets ständigt öppna fönster skymtar man jättebalsaminen, det där eländiga ogräset som på sitt sätt ändå är rätt fint. Just här har det hållit sig och inte spridit på sig. Framåt klipps gräset så alla små plantor mejas ner av gräsklipparen och bakåt samt åt sidorna finns så mycket växtlighet att där är såpass mörkt att fröna inte gror. 

Håller ständigt öga på att den inte sprider sig. Än så länge får de stanna på denna lilla plätt. 

Där har den varit i åratal. Bara de hålls där, så. 

Ingen egen ätbar tomat än inte!

Men skam den som ger sig...vi kämpar på. 

I övrigt är det inte så mycket i odlingsväg. 

Lite örter, och ja...det var det.

Sidenklematisen har tagit sig i år. Den planterades senaste sommar och får nu kasta sig hejvilt längs

glasrutorna i växthuset. 

Och Mårbackorna får mysa i värmen bakom glasrutorna.

Utanför hade flugsnapparen påbörjat bobygget, men något har hänt.

Detta lilla hem hittades övergivet. Äggen var kalla och ingen snappare rörde sig i närheten på

flera dagar. 

Men det är så livet är - alltid kan inte allting lyckas.