FÖRLORA SITT HJÄRTA LITE GRANN...

Det må hända att jag utvecklat mig något smått, som fotograf vill säga, sedan den där dagen i mars för några år sedan då jag satt hemma ynklig och förkyld och släpade fåtöljen lämpligt till den glasade terassdörren, slängde ut gamla ostbitar och nötter och började fota talgoxar som flög till och ifrån och hade envist beslutat mig för att just där och då verkligen begripa mig på en systemkamera.

Men på den vägen är jag.
Och det mest fantastiska är att vägen har så mycket intressant att bjuda på medans man går. Man kan hela tiden bli bättre, man kan hela tiden hitta nytt att lära sig och man kan hela tiden utvecklas och samtidigt uppleva nya saker.

I veckan hade jag möjligheten att några dagar vara på ett av de få ställen där man kan ha en chans att fånga vilda björnar på bild. Det var en mäktig upplevelse att vara där och se (och få fota) dessa skogens kungar och drottningar. Att få vara inne i deras rike om så bara för några få stunder, ett par dygn. Men det räckte för att det skulle stanna ett djupt och innerligt vackert minne i själen från dessa möten med den djupa urskogens härskare.

Björnen.
Så stor, så respektingivande. Så fin. Så stark. Så skygg. Så rädd. Så fin. Sade jag det redan?
Så otroligt vacker.

Bilden är från en av ställen där jag hade möjlighet att fota dessa fantastiska djur. Den lilla sjön ligger under en kilometer från ryska gränsen och rätt mitt ute i ingenstans.
Och när nattens mörker sakta sänker sig vet jag att från detta ingenstans kommer det med god tur att dyka upp björnar. En eller flera, eller inga alls. Man vet inte.

Men det var en av de mest vackra väntingar jag upplevt i mitt liv.

Mer bilder om vad som hände sedan kommer upp här bara jag fått sova igen mitt underskott av sömn.
Det är det främsta jag skall jobba på nu. Att sova ut. Jag tar det på fullaste allvar. Bara för att det är så fantastiskt skönt. Det där med sömn...