nature photography garden food home inreding trädgård natur skärgård mat yoga

MINUTER AV TYSTNAD...


Försöker minnas när jag första gången skrev om ondskan i världen här på bloggen.
Jag minns inte. Jag minns inte heller längre vilken attack som var 
först. Nice, Paris, London? 

Det var Stockholm i våras, och nu hos oss - i Åbo.
Våldet, den här sortens våld, kryper närmare, 
men samtidigt blir det avtrubbat. Jag är knappast den enda som 
inte kan ange de rätta årtalen för när vilken attack skedde.
Utan att mena illa tror jag många bara tänker att det 
är väl alla större städers öde - att få en egen terroristattack.
Vi berörs, men för varje gång lite mindre djupt?
Människor är väl så. För att inte förintas. Vi filtrerar.
Och besparar oss för ondska där vi kan?

På torsdagen var det Barcelonas tur- eller otur.  
Skickade ett sms till grabben min vars goda vän är 
hemma från Barcelona och skall nästa vecka komma 
på besök till Finland. 
Jag frågade om allt är okej med honom och hans 
familj. Fick till svar: 

"Allt väl med honom, sitter nu och spelar
med honom över nätet - hör helikoptrar och sirener 
genom mikrofonen."

Det blir en bekräftelse på att allt det vardaglia fortsätter trots
att terrorismens våldsdåd blir allt vanligare hos oss här i Europa.

Jag blir konfunderad. Samtidigt som det är klart att desto fler
attacker, desto mer flyter de in i varandra och bildar en 
"tid av attacker i de europeiska städerna" och att det är av största vikt
att vägra bli rädd - att fortsätta med sitt vardagsliv. 

Men var går gränsen att välja att leva vanligt vidare i en protest mot våldet
och att inte egentligen bry sig, för man inget kan göra åt det? 

På fredagen var det Åbo som fick sin terroristattack. 
Tio knivhuggna varav två dog.

Jag berörs när jag läser om det, min bekymmersrynka i pannan djupnar något, 
men fortsätter att förbereda en minikräftskiva inför kvällen och är just då 
mest orolig för om min sjuka hals skall eskalera till en förkylning,
vilket den sedanmera i och för sig gjorde. Snörvel.


Det är främst i stunder av tystnad som jag börjar grubbla och fundera.

Är det så här i krig och kriser? Man bara går ännu mer in för att
fortsätta som man alltid gjort, vardagsbestyren blir till viktigt murbruk som håller
ihop en allt mer krackelerande värld? 

Kanske är det den förmågan som gör att vi håller ihop då ondskan krypande tar över?
Vad vet jag? 

*

Samtidigt som jag begriper fenomenet att det är så vi människor gör, 
vi avtrubbas och vänjer oss märkligt enkelt vid ondska och oro så
undrar jag om det är just på detta sätt som onda människor lyckas få makt?

Ta ett par tokstollar till makthavare i världen 
(välj själv, men det finns ett par riktigt bra kandidater, 
de har båda uppseendeväckande små munnar, däremot är orden 
de släpper ur dessa små munnar riktigt stora...)
och tänk på hur man reagerade på de första galna uttlåtande 
de slängde ut sig. Man blev förskräckt och himlade sig. 
Och intalade sig att så här kan man bara inte göra, inte säga, inte ens tänka!!!

Det går några månader och fast orden blivit hårdare och hoten större
så tänker man nu mera plötsligt allt oftare:

Jag orkar inte ens längre läsa om det där. Det är så...

Och så går man och plockar lite svamp eller bakar en kaka.

Och jag undrar om inte det allra farligaste bland allt det onda
är att man tillåter det krypa in i ens vardag medans man 
fortsätter med sin egna lilla vardag?

*

Fast vad kan man annat göra?
Ingenting?!!















Inga kommentarer: