I KAJANALAND...

Efter att jag dumpat av ett stycke yngling i Kajana, som är den största staden i landskapet Kajanaland, styr jag bilen österut dryga 150 kilometer.  Vägarna blir mindre och minder och till slut skumpar jag fram på en smal sandväg men hittar bra fram till stugan, eller på finska kämppän, som ligger fint vid en sjö inne på gränsområdet mellan Finland och Ryssland. I ingenmansland. 

Jag är här för att fota björn. Kanske varg. 

Björn ja, vårt nationaldjur. På finska lär det finnas närmare 200 olika benämningar på björn...

Otso, kontio, ohto, mesikämmen. Metsänkuningas (skogskungen), metsänvaari (skogsmofa).

Mönninkäinen, kouko, pöykäri. 

Många av dessa benämningar är så kallade täcknamn, förr ville man ogärna uttala ordet 'björn'

för man hade sådan respekt för det stora djuret. Och det är den ju. Björnen är ju trots allt europas största rovdjur. 

Och jag skulle ha möjligheten att fota dessa bussiga bjässar under ett par dygn. Om jag hade tur

och några björnar alls skulle visa sig, vill säga.

Efter en tidig middag, vid fyratiden, packades termosen med kaffe och några smörgåsar i ryggsäcken. En sista check att all behövlig fotoutrustning säkert var med, och så bar det ut till gömslen. 

Jag tar det där vad som är bra att ha med sig i ett annat inlägg, om någon är på väg på liknande.

När vi kom ut till gömslet kom det en liten regnskur och åskan mullrade på håll. Hur mysigt?!! 

Väderrapporten hade dock lovat uppklarnande fram emot natten. Hade frågat på förhand när björnarna kunde tänkas uppenbara sig - om de gjorde det. Plus/minus midnatt var det vanligaste. 

Så där satt vi, jag delade gömsle med två andra kvinnor. Efter regnet blev det varmt, riktigt varmt i gömslet och eftersom det inte är att gå ut och svalka sig så satt vi där i nästan bara undisarna och spanade mot skogen. 

Jag hade hört andra berätta hur tyst björnar kan röra sig i terräng och sannerligen! Medan jag bara lite kollat något viktigt på telefonen (typ facebook, hahahaa) så hade en björn kommit smygande och stod där och plirade mot oss bakom ett träd! 

- Raks, raks, raks, kamerorna började gå och vi viskade tyst till varandra; Oj, titta en björn, wow! 

Vi var alla björnfotograferingsnoviser så det var en riktigt häftig känsla att plötsligt ha björnen där i kamerans sökare. Vi hade förväntat oss en längre väntan på björnen, men klockan var bara sju på kvällen och solen lyste fortfarande klart. 

Strax efter den första björnen kom en till. De såg nästan likadana ut så jag började undra om de 

kanske kunde vara syskon? De var så lika och på något sätt gängliga i sin habitus och var hela tiden tillsammans. Jag fick senare bekräftat av vår värd att så var fallet. 

Kamerorna gick heta och minneskorten fylldes på med bild på bild. 

Plötsligt hände något och de två björnarna tog till schappen. 

Det är ändå frågan om vilda björnar, och ständigt på sin vakt, även om de är vana att komma hit till gömslet där man lägger ut fiskrens och annan mat som lockbete. 

Att lyckas fota björn på annat sätt är lindrigt sagt utmanande. Man räknar med att det finns i runda tal 1500 björnar i Finland, det låter mycket men är inte det ändå. Man räknar med att det finns 100 000 älgar i skogarna och när såg du senast en älg i skogen? Jap...man snubblar inte på björnar i skogarna. Och skulle man råka hamna in på samma område så drar nog björnen först, innan du ens vet om att den varit där. Annan sak förstås med mammabjörnar som skyddar sina ungar. Men vilken mamma skulle nu inte ge en törvel om något skulle hota ens unge...

Det som denna gång skrämde iväg ynglingarna var denna bjässe till björn. 

Så himla fin med sin vita krage och ljusa färg. Jag hade, lite naivt, tänkt att en björn är en björn och bara de som länge följt med björnarna skulle känna igen de olika individerna, men näe...här såg man direkt personlighetsdrag. Storlek förstås, och färg, men också personlighet - hur de betedde sig.

Kanske just den insikten var den allra mest fascinerande och gav lite mersmak för det här med rovdjursfotografering från gömsle. 

Den här bjässen var så fin. Lugn och cool, men med ett sådant utrycksfullt ansikte. Jag var helt såld! 

När den ljusa bamseBamsen (vem använder nu olika benämningar på björn...? heh) hade dragit vidare kom de två mörka syskonen tillbaka. De hade nog bara lurpassat vid skogsbrynet. De hade både en skojig lite extra uppnosig nos som fick dem att se lite komiska ut. 

När de vandrat vidare var det tyst och stilla ett bra tag. Dags att plocka fram termosen och käka en smörgås. Mellan tuggorna lät jag kikaren glida över skogsbrynet och skymtade ett par vargar som tyst, tyst drog förbi. Hade jag inte just då råkat lyfta kikaren hade jag missat dem. 

Innan augustinattens mörker stängde ridån kom ytterligare ännu en björn tassande förbi. 

Nästan så det var lite komiskt så stannade den för att "posera" vid en tuva med tuvull innan den drog vidare in i skogen. Några hundra meter längre in i skogen finns för oss människor en riksgräns, björnarna bryr sig inte ett smack. 

Är det Da eller Ja, helt samma för dem. 

Och jag kröp ner i min sovsäck och försökte sova. Det gick så där.