Jag blir nog aldrig en minimalism i dess mest renläriga linje.
Jag är alldeles för glad i vissa, måhända helt onödiga ting,
för att ens nämna ordet minimalism.
Men jag gillar tanken, jag gillar -ismen, jag uppskattar värderingarna.
Och jag är så glad att jag hittade en lite mer passande term
för vad just jag känner att jag kunde passa in i.
Nämligen: optimalist.
Jag gillar nämligen att inte ha en massa sådant som jag verkligen inte behöver i mina
knutar, men känner att jag kanske inte ändå är hard core nog att kasta ut
allt onödigt. Även om tanken är lockande.
Men då kommer vi till - vad är onödigt?
Egentligen tycker jag att det här är ett rätt motbjudande i-landsproblem,
att här oja-och-voja sig över att man har för mycket saker.
Men samtidigt tycker jag att det är bra att man vaknar till och
inser att konsumtion och att äga en massa onödiga saker inte är någon
som helst lösning på något alls.
Sedan jag köpstoppade för något år sedan i ett halvår ungefär så
har min konsumtion ändrat sig. På det sättet att jag inte längre, ärligt sagt,
känner speciellt mycket nöje i att shoppa.
Och det är ju bra!
I och med att jag flyttat runt i rätt bra takt de senaste åren
har säkert hjälpt till att inse hur mycket man egentligen släpar på.
I min senaste flytt åkte massor med böcker bland annat till bibban i min dåvarande
kommun, och bara en bråkdel åkte med mig.
Häromveckan blev jag påmind om att jag hade några flyttlådor böcker
i förvar på stallvinden...vad hade jag tänkt med dem?
Under en stund hade jag ett lite ångestfyllt farväl av böckerna
innan jag lastade dem på släpvagnen som skulle föra
alla dessa skrivna ord till berättelsernas himmel.
Men jag hade läst dem alla. Alla ord.
Plötsligt kändes det som att ha längtan till mat jag ätit för
tiotals år sedan. Och det känns inte speciellt okej?!
Varför håller vi så hårt fast vid vissa grejer?
Vilka osynliga band binder ihop oss?
Hemma, i köket, fortsätter jag utrensningen.
Plockar fram allt jag har i mina kökslådor.
Såååååå himla mycket är det inte, men känner spontant att
där finns en hel del jag gott kan leva utan.
Och hur rätt hade jag inte där?
Vänster uppe: Champagnevispel.
Vem behöver? På riktigt? Någonsin? Någonstans?
Jag veeet, jag fick den till gåva - lite på skämt. Men den har bott i min kökslåda i många år.
Och har aldrig använts. Aldrig.
Och så två köttyxor.
I en vegetarians kökslådor?
ja...no comments, liksom!
Och så kommer vi till osthyvlar.
Vi är två personer.
Sex osthyvlar.
Hade det ens varit "bara" fyra hyvlar hade man kunnat motivera det med att:
tänk om
vi BÅDA plötsligt kände stor lust att hyvla ost med
BÅDA händerna precis SAMTIDIGT.
Men.
Hur ofta händer det?
Precis. Aldrig.
Passar på och plastbantar på samma gång och ratar de med plast skaft.
Det blir inte mindre plast i världen just när det gäller dessa bestick, det vet jag,
men de är borta från mitt kök och i och med att jag kommer att ge dem vidare
så hoppas jag att någon annan kanske undviker att köpa nya - med plastskaft.
Det är kanske petitesser?
Knivvässare. Jag behöver inte två.
Behåller den vackrare. Den är både äldre och bättre.
Ofta är det så.
I mitten uppe:
Glasspinnar till att göra egen glass.
Det här är absurt, tänker jag.
Jag gillar inte ens glass....
Snurrorna att kapa deg med? Gissa vilken jag behåller?
Den med träskaft eller den med plast?
För två behöver jag verkligen inte.
Förstår inte ens hur det kommer sig att jag har två?
Kanske är den ena från min mammas hushåll?
Nå...nu är ett kök för litet för två degskärare.
Och så fotsätter det...
Två äggskärare? När har den andra smygit sig in i mitt kök?
En räcker - tack bara.
Och glass-skopa.
Som sagt - jag gillar inte ens glass...
Vinflasköppnare finns dock bara en. Den är viktig att spara.
För honom i hushållet som gillar öl finns två öppnare.
Den andra kan förvaras ute i bastun. Så tänkte jag.
Slutligen ryms allt från vinöppnare via salladsbestick
till ostknivar och sushi"mattor" i samma korg.
Här samsas stekmätare, såsslevar, fileringsknivar med
äppelklyftare och grillgafflar.
Här finns allt det jag behöver.
I en enda liten korg.
Och även här kunde man skala av om man ville.
Skaldjursknivar och gafflar med kräftmotiv kanske inte är en
akut livsnödvändighet?
Men nu är jag ju ingen minimalist. På sin höjd en optimalist.
Åtminstone på väg åt det hållet.
Samtidigt som jag tycker att det, på ett personligt plan, faktiskt är väldigt skönt
att skala av och skala ner sitt eget berg av ting så är det beklämmande att
vi har detta i-problem i vår del av världen.
Att vi har för mycket grejer helt enkelt.
Att vi egentligen mår apa bland alla våra fina ting.
Det känns helt absurt.
Känner mig inte speciellt "duktig" som nu rejält rensat ut i köket.
Jag känner att jag aldrig egentligen borde ha köpt dessa grejer ens.
Att jag borde ha vetat då vad jag vet, och känner, nu.
Men man lär sig, blir klokare, med åren.
Får man hoppas i alla fall.
Det finns nämligen vissa Trump(na) män som inte verkar begripa.
Vi har bara en jord.
Punkt.
