För en tid sedan träffade jag på en person som talade om hur viktigt det är
att bygga upp sinnebilder för hur man vill leva sitt liv och på det
något lättköpta sättet liksom förvandla sitt liv till det.
Ja, men ni vet? Vi har alla läst något liknande i någon glassig
tidning hos frissan, eller i tandläkarens väntrum.
Fast i den sistnämnda är man kanske inte så koncentrerad på vad
man läser. Eller ens om man läser, eller bara med dåligt dold nervositet prasslar
med tidningssidorna. Ja, eller nåt...
Nå, idag när jag körde hemåt så var jag i den starka tron på
min sinnebild att jag minsann snart skulle glatt skutta i joggingdojorna och
ta min ivriga hund med och ge mig ut på vårens första löp(nåja...)runda.
Någon kilometer innan jag kommer hem börjar det snöa och regna om
vartannat. Kilar via butiken och blir genom blöt bara att löpa över parkeringsplatsen.
Är alldeles för hungrig för att besinna mig och lämna
getosten i hyllan. Och surskorporna. De är en ny kärlek. I kombination.
Det var ju inte några hälsosamma smoothie-ingredienser jag hade lastat i min
butikskorg precis.
Ja, ja...jag ska ta itu med vinterkilona som smugit sig på. Jag är så på
randen av den där beslutsamhetspunkten då man bara bestämmer sig.
Men riktigt, riktigt där är jag inte. Inte idag i alla fall. Inte än.
Där smulades min första sinnebild.
När jag kom innanför dörren mindes jag plötsligt att jag hade ett möte
att närvara på ikväll, bara att slänga osten i kylskåpet, mata hunden och
gå en snabb tur ut med den. Det kan man inte kalla motion.
Inte ens med bästa vilja. Vi var ute tre-och-en-halv-minut.
Eller vad det tar för en terrier att aktivera sin ämnesomsättning.
I regn-rusk-usch-väder går det fort.
Vinden tilltar hela tiden och regnet likaså.
Mina inre bilder av mig "susande" fram över nysopade trottoarer smulas
alltmer sönder, för att inte säga att de pulveriseras till små atomliknande
spillror av vilja. Svag vilja.
*
Just idag gick det väl sådär då med att förverkliga sinnebilderna jag hade.
Min verklighet är den att efter mötet sjönk jag ner i soffan, med en
hund snusande intill. Ljuslågorna fladdrar till på bordet från draget från
de gamla fönstren. Det blåser och regnar därute.
Kryper djupare ner bland filtar och dynor och hugger tänderna i
en surskorpa med getost.
Inte ens bilderna ovan är från idag och följaktligen inte helt sanna, de heller:
Tulpanerna är nu nästan utblommade och inte skiner solen.
Och väl är väl det för fönstren är inte så rena som de ser ut. Allt annat!
Också det är en synvilla.
*
Bara regnet skulle upphöra, och vinden och kylan, så skall jag!
På riktigt skall jag!
