VÅREN SMYGER SÅ SAKTA...




Man kunde ju tro, när man tittar ut, att inget händer.
Eller jo, snön smälter ju och fåglar anländer.
Solen värmer även om kalla vindar får en att huttra till.

Det kanske bästa sättet att övertyga sig själv att det faktiskt 
händer en hel del därute är att ta kameran med och 
bara kolla upp vad är på g i trädgården! 

Det är inte bara tulpanknopparna som sväller i rabatterna.
Tittar man noga så sväller det knoppar lite varstans! 


 Där gömmer sig sommaren under knopparnas fjäll.
Vilat, sovit sig igenom hela vintern. Stilla och tålmodigt.

Snart är det slut på tålamodet.





Någon liten marktäckare tjuvstartar. Jag vill minnas att det är här
waldsteinian håller till? Det är nog den?

Går vidare ner i den nedre trädgården till de urgamla äppelträden.



De håller inne med sina svällande knoppar än så länge.
Så jag får nöja mig med att låta fingrarna glida över deras åldrande bark.



Körsbärsträdet har kvar fjolårets blomfäste men har skickat ut en ny trevare mot 
ett nytt år av tillväxt. 

Jag går in. 
Det börjar vräka ner snöslask. Samtidigt som solen skiner.
Det är så mars-väder som det bara kan vara! 



Men nu har jag med egna ögon sett att det händer grejer därute i trädgården.

Det gillar vi.

REGNET...


Det finns olika sorters regn.
Sommarens friska, väldoftande regn. Höstens mysiga.
Dem gillar jag. Men jag har svårt för vårliga tunga regn.

Sådant regn som idag.
Regnets väsen kryper liksom in inuti mig och gör mig melankolisk fast jag inte är det.
Långsam i tanke och rörelse utan någon nyans av eftertanke och klokhet.
Bara tung.


Tung som gjutjärn.

Känner mig fånig. 
Regn är ju bra, det spolar rent, smälter snön.
Jag vet det. 

Talgoxen kvittrar likaväl därute i trädet. 
Fasanerna kacklar i trädgården. De verkar bry sig föga
om att regnet vräker ner och att grå-molnen ligger som
ett tätslutande lock över dagen.

*

Skall nu återgå till det jag borde göra idag, istället för
att sitta här och klaga. Se om jag kunde hitta mitt 
inre vår-kvitter någonstans?  

Det blir nog att leta.........;)


HORN I PANNAN...

Det är lyckligtvis så att jag i de flesta av situationer lyckas hålla mig lugn
på ett allmänt acceptabelt plan och blir rätt sällan så där
hyperventilerande och hispig överlag.

Men när teknik man behöver säckar ihop och ger upp - då åker mina horn i pannan fram! 
Jag vill att mina tekniska prylar skall vara som urdjur och bara hålla ut, prestera och 
vara...trogna. Sådär som djur är.
Bara att tex datorer inte funkar så.

De bara lägger sig ner och...dör.

*

Hade en föreläsning i dag som jag till all tur sparat materialet till 
på en minnepinne - innan tekniken dog. 
Men nu sitter en del bilder fortfarande fångade i den näst-intill-döda hårdskivan.
Jo, jag veeet att man skall flytta över viktiga grejer till externa hårdskivor.
Och jag gör det - när jag kommer ihåg...
Men alldeles tydligt inte ofta nog. 

Tack och lov fick jag låna en kompis bärbara för några dagar 
för att få vissa saker fixade som bara behövdes bli fixade.

Så ja...jag ogillar innerligt när teknik säckar ihop.
Så till den grad att jag får horn i pannan av dylikt.

Det klär mig betydligt mindre än vad horn gör på henne på bilden.
På det sättet skiljs vi åt.
Jag är inte speciellt vacker i horn. 
Lovar! 


SOM ETT SUDDIGT STRECK...



Hade reserverat dagen för ett fotouppdrag, men en blick på vädret 
därute gjorde att vi valde att skjuta upp det ett tag till.
Smågrått marsväder är inte riktigt det bästa tänkbara 
för vårt projekt.

Istället blev det tid över för en långpromenad faktiskt! 
Laddade ner en bok i hörlurarna, kopplade Aida och stack iväg. 
Efter löptiden brukar hon vara melankolisk och tungsint en tid, men
nu känns det att hon igen är sitt glada, spralliga jag! 
Så till den grad att det var stört omöjligt att få henne skarp på en
endaste bild :).



Nej, man måste ju säga...mars visar sig inte från sin fagraste sida idag. Men vädret var fantastiskt skönt! Väder kan vara lite som mat - det är godare än det ser ut.

Efter månader av isiga trottoarer, det har varit en sådan vinter i år, längtar man sannerligen
efter att få sträcka på stegen lite mer och inte småtrippa fram på isen.
Så visst händer det lite vårigt därute fast det går så sakta, så sakta.


På facebook har jag ett sådant där "ETT ÅR-EN Å"album där jag samlar försöker samla in en bild i veckan från samma plats vid ån i ett års tid och sedan kanske ja...få det till...något?
No, what ever, mina bilder hittills ser verkligen lika ut. Lite mer sol på någon av bilderna annars
bara - väldans lika.

Men det är ju så som vintern är lite.
Stiltje.





Jag har ofta fascinerats av katters syn på livet.

När det händer intressanta saker därute är de ute dygnet runt.
Och när det inte gör det - då sover de dygnet runt.

Jag skall nog satsa på det här med att bli en katt i nästa livet.

*

I skrivande stund har den första husflugan vaknat och vandrar  yrvaket 
omkring på fönsterrutan och surrar nu och då till lite ovant. 
Katten klipper med öronen och registrerar ljudet, men det leder 
inte till någon som helst aktivitet i kattkroppen.

Hunden snarkar i den andra stolen.
Hon doftar nyduschad hund, vilket hon är.
Doften är lite yllesocka - fast på ett bra sätt.

Jag går och kokar mig kaffe. 
Det är en skön eftermiddag! 

INTERNATIONELLA KVINNODAGEN...


Clara Zetkin. 

Det var där det började.
Hon föddes 1857 i byn Wiederlau söder om Leipzig i Sachsen.

Ett halvsekel senare, 1910 lanserade hon den internationella kvinnodagen, 
som sedan 1921 kom att firas den 8:e mars.
Hon var kvinnan som levde i exil på grund av socialistlagen som 
infördes av rikskanslern Bismarck 1878.

Dryga tio år senare, 1889, var Clara med om att organisera en kongress
i Paris som gick under namnet den Andra Internationalens kongress.
Den ordnades för övrigt till minnet av franska revolutionens 100-års jubileum.

Där höll hon ett föredrag om kvinnans rätt till arbete som en grundförutsättning
för kvinnans ekonomiska självständighet.
Rätt så självklart för oss idag, inte sant?
Men jag tror rätt få tänker på att det är hennes, Claras, och 
hennes gelikars livslånga kamp mot jämnlikhet vi egentligen firar idag.

Inte en dag (till) då det hör till att mannen köper blommor...


Jag hör nog till de där kvinnorna som tycker att om man glömt historien bakom
kvinnodagen, så kan man lika gärna skippa dagen.
Vi behöver egentligen inte en dag till då (våra) män köper blommor,
champagne och choklad. 

Jag tror vi behöver vetskap om vad ligger bakom att vi firar kvinnodagen.
Och det är ju inte choklad och champagne - synd nog...
Och att fundera på om den är viktig - i dagens samhälle - så som det den en gång var.

Hade någon ställt mig den frågan för tio år sedan hade jag svarat:
- ja, det är viktigt att fira kvinnodagen - för att det är mysigt att få blommor och champagne.

Idag svarar jag;

- ja, det är viktigt att fira kvinnodagen, men inte för blommorna och champagnen, 
utan för att världen ändrats och om vi ger efter på den jämställdhet som uppnåtts
under hundra år och bara bubblar runt i champagneglädje och inte förstår
varför vi egentligen firar kvinnodagen så riskerar vi att tappa det vi en gång uppnått.

Eller som Polska kvinnor idag varnar för hotet mot demokrati i världen.
Känns helt konstigt att något kunde hota demokratin, att något kunde hota
den jämställdhet mellan könen vi ändå uppnått på hundra år.

Kan en värld verkligen börja gå kräftgång om vi inte är vaksamma?




På ett personligt plan har jag aldrig upplevt speciellt mycket sådant 
som skulle få mig att ifrågasätta jämnlikhet i mitt lilla liv.
(skulle vara lönen då....vink, vink alla arbetsgivare...;))

Jag minns aldrig att jag skulle stött på något som att "det där
kan du inte för att du är kvinna."
Eller "det där bör du för att du är kvinna."

Och det känner jag min väldigt privilegierad över.
Att de i min omgivning inte ens har det tänket.
Att man inte skulle. Bara för att man är hon.


Så, jag har lite tudelade känslor för det här med kvinnodagen.

Den är kanske viktigare (igen) än den varit på länge, på grund av 
klimatet i samhället.
Och samtidigt tycker jag att det känns lite slitet och banalt att 
fira den som vi vant oss att göra - att man köper lite blommor till 
kvinnan där hemma.

Vilket ju i sig är en vacker tanke. 
Men en kvinnodag, med dess historia
är så mycket mer än så! 
Sabba liksom inte bort den på banaliteter, så tänker jag.
Blommor, choklad och champagne är underbart, men det är lite...banalt ändå.
Lite så tänker jag. För tänk vilken väg vi ändå gått!
Den vägen kantades sällan av champagne och rosor...;) 

I år hundraåriga Finland, var först i Europa med att ge kvinnor rösträtt.
1906 var det. 
Och är det något jag är riktigt stolt över för mitt land så är det nog det.

*

Och med risk att jag låter som en riktig tjatig Quinna
så är det faktiskt lite mer av vikt att lyfta fram de
kvinnor i historien som gjort att vi har det så som vi kvinnor har det i dag
framom det huruvida vi fick blommor eller inte av (våra) män.

*

Men Clara då? Hur gick det för henne sedan?

Hon blev kommunist efter att ha varit socialdemokrat i många år.
Hon jobbade bland annat som redaktör på 
Die kommunistische Fraueninternationale 
i början av 1920-talet. 

Som äldsta ledamot i riksdagen höll Clara ett uppmärksammat tal år 1932
där hon framhöll vikten av att alla går samman i kampen mot fascism och rasism.


Den kampen skall vi fortsätta med.
Vi kvinnor - och män - alla.

Inte bara för kvinnodagens skull - utan för mänsklighetens.