SVENSKA DAGEN...

Om ett par dagar firar vi här i Finland Svenska Dagen.

I min värld har den dagen kanske inte i ärlighetens namn klättrat så rasande

högt upp på listan av dagar jag uppmärksammar.

Det är kanske lite tokigt, för dagen har ju anor så det räcker och blir över.

Vi, finlandsvenskar firar ju dagen samtidigt som svenskarna firar

Gustav Adolfsdagen. Så har vi gjort sedan 1908, vilket betyder att dagen firats

längre än både Sveriges och Finlands nationaldagar.

*

Under årens lopp har det blivit en del svenska-dagen-festligheter och -fester.

Speciellt bra minns jag en. Jag, och min blivande gubbe, var bjudna

på en middag med tal och hela den biten. 

Där satt vi och åt den ena rätten efter den andra och 

skålade i champagne. Vid andra glaset viskade jag till mannen;

- Helt annan sak, min mens är några dagar för sen.

Vi skojade om det och...ja, åtta månader senare blev jag mamma. 

Och han pappa.

Vi har olika saker man kopplar ihop en viss dag med.

Då, på svenska dagen 1988, anade jag för allra första gången

att en ny finlandsvensk blivit till.

*

Sedan dess har det ju runnit en del vatten under broarna, vilket osökt (!)

får mig in på det jag egentligen tänkt skriva om:

Det svenska språket.

Och ordspråk och idiomatiska utryck. 

Nästa gång jag inte riktigt kommer på något att skriva om tänker jag 

välja ett idiomatiskt uttryck under bokstaven A, sen B, sen...

...ja ni hajar. 

Och svenska dagen till ära kommer det här snart ett inlägg om inget mindre än:

ANKDAMM.

Varenda finlandsvensk vet vad det betyder hos oss.

Svenskar kanske behöver få en liten förklaring?

Men det tar vi sen! 

*

Idag, har jag fredagen till äran snurrat ihop något otroligt gott.

Receptet hittar man på 

STRÖMSÖ

Också det något som knyter ihop det här med Svenska dagen,

finlandssvenskhet, ankdammar och allt det där.

Men bakad rotselleri med röra av rökt sik (eller annan rökt fisk)

är bara så mycket godare än det först låter.

M Y C K E T  godare! 

Jag lovar! 

EN HEMMA-DAG VID DATORN...

Jag sitter och skriver mina texter som skall vara klara idag, helst igår.

Jag kan vara djupt koncentrerad på det jag gör, men så händer något som 

får min koncentration att spricka, och blicken att söka sig ut i trädgården.

Visst var det något som rörde sig?

Jag sitter stilla och blickar ut.

Visst är de där?! Först anar jag mest bara lite rörelse bakom granarna.

Men sedan ser jag dem. 

Rådjursfamiljen "min". 

Sakta och oändligt försiktigt kommer de närmare.

Jag tar min kamera och verkligen smyger, stilla, stilla. Så tyst med långsamma rörelser tills

jag är nära nog att kanske få någon bild av dem.

De knäpper med öronen och spejar omkring sig...

...jag håller nästan andan.

En av kiden vågar sig närmare.

Jag sitter blickstilla med min kamera och har rätt obekvämt faktiskt.

Och lite kallt. Det blev ju trots allt vinter över en natt här hos oss.

Plötsligt får jag ögonkontakt med en av rådjuren, och då tänker jag att nu 

är jag upptäckt och de kommer att springa sin väg.

Det harmar, inte för eventuellt uteblivna bilder, utan för att jag 

är mån om att inte störa de vilda djur jag fotar.

Till min lättnad verkar jag inte upptäckt, eller så klassades jag som 

ofarlig. Hoppeligen det första. Det finns en risk att sådana här "citydjur" blir för vana med

människor och det brukar sällan vara dem till fördel.

De här verkar ändå ha en sund vaksamhet påkopplad hela tiden.

Öronen klipper och blicken söker efter rörelser.

Jag är så stilla att jag tror halva jag är bortdomnad.

Känns fint att få vara dem så nära och inte bli upptäckt. 

Efter ett tag drar de vidare genom buskagen ut mot ängarna här intill.

Jag vecklar ut mina leder och går in.

Lite frusen men mycket uppfriskad, fortsätter jag med mitt.

En vanlig dag på hemmakontoret.

INNAN FROSTEN...

Jag kan fortfarande vara starkt av den åsikten att bokartikeln

INNAN FROSTEN

av Henning Mankell 

är bland de bästa bokartiklar i världen.

Det är så mycket känsla i de två orden.

Två helt enkla ord som tillsammans bildar så många, starka sinnebilder.

Jag tror jag varje år har ett sådant där Innan Frosten-moment i trädgården

(och det har inget med innehållet i romanen att göra, bara för att vara tydlig...) 

då man bara vet att det är precis ena dagen nu som 

vintern kommer, då frosten blir härskande.

Domherrarna vet det också. 

De söker sig närmare bebyggelse och piper ängsligt och stilla i buskarna.

Rödhaken har stannat envist kvar. Insektätare som den är kommer den att ha det jobbigt nu när 

frosten kommer. Och snön.

Hoppas knappögat klarar sig, att den vet vad den gjorde då den valde att stanna.

Stanna åtminstone en tid.

Försöker balansera det här med tidpunkten att börja vintermata fåglar på allvar.

Jag vet faktiskt inte om det har någon betydelse, om någon stannfågel på grund av det skulle

dra ut på avfärden. Men jag brukar starta upp fröbaren först vid den här tiden.

Just innan frosten.

I år blev det liksom första frost och första snön på en och samma gång.

Vilket jag kan tycka är lite synd, för frostnypen höst är också väldans fint! 

Nu är naturen mer slaskfrusen...

Och katten har verkligen flyttat in nu. 

Knappt så hon tar sig många steg från soffvärmen.

Lojt svänger hon på sig och om hon kunde tala så tror jag hon skulle säga;

- Vadå? Att det snöar ute? Att det är isande vind? Som om jag brydde mig?

SÖNDAG...

I går var det söndag. 

Sedan jag slutade mitt alla-vardagar-8-5-jobb så har min vecka ibland en

annorlunda rytm. På gott och ont.

Har för tillfället ett grej på gångs som faktiskt kräver att jag får koncentrera mig.

Så igår när gubben och lillungen åkte iväg och det blev Riktigt Tyst i huset

så passade jag på. Satt på rumpan mer eller mindre nonstop hela dagen och skrev.

För att lite sträcka på benen och få lite syre i hjärnan gick jag en sväng i trädgården med

kameran. Jag ställde mig lite i skymundan under en stor gran och följde med

sidensvansarnas flaxande.

Rönnbären, de åt trastarna upp redan för ett par veckor sedan, men det fanns kvar

lite hagtornsbär. Fanns, de finns inte heller mer.

Trädgården här är nog lite av ett ymnighetshorn för urbana djur.

Här finns gott om stora ekar och en liten hassellund.

Gamla äppelträd och både träd och buskar med ätbara bär.

Fallfrukten från äppelträden, som inte känns okej att använda själv, får 

rådjuren ta hand om. Här är ett rådjur med två kid som smyger sig in i trädgården

vid skymningen. De är hälsosamt skygga, så inte speciellt lätt att få dem på bild.

Och jag vill helst också låta dem äta i lugn och ro.

Det behövs minsann fyllas på lagren. Och gömmas mat för tuffare tider.

Bland hasselbuskarna pilar ekorrarna omkring - just som små ekorrar - och samlar och samlar.

Alltid verkar deras samlande inte vara helt genomtänkt, de kan bara flytta på nötterna något tiotal meter och gräva ner dem på nytt. Tja, kanske de har en högre logik som jag inte kommer på?! 

Efter ett tag blir det ordentligt kyligt att stå därute. 

Det är minsann slut på den milda hösten för denna gång. 

Lövkomposten har fått en fin liten krona. 

Med nytt syre i hjärncellerna skriver jag en stund till och blir precis klar

tills det börjar höras röster från verandan.

*

Så jag har lite söndag i dag i stället och gör det jag kunde ha gjort i går.

Ja, avigt med söndag på måndag, men...ja.

Skall precis gå ut i trädgården igen. Skall klippa lite granris och åka 

till gravgården och göra den fin inför nästa helg.

Jag tänker att det kan vara läge att göra det idag, innan slasket.

EN HJÄRTKROSSARE....

...har flyttat in i grannskapet.

Lilla Senni, som är en Appenzeller sennenhund, behöver inte

göra många konster, om någon alls, för att charma alla i sin omgivning.

Eller alla och alla...min terrier kan då tycka att det 

är fasligt vad det nu skall gullas med en sådan där en.

Helt onödigt.

Men visst är det en gullig en?

Som hundmänniska blir man lite skrynklig i hjärtat av den blicken!