INTE PÅ TRE DAGAR...


...tänker jag sätta mig vid datorn från och med eh, alldeles strax.

Har haft en väldigt intensiv dator-vecka både på jobb- och privatfronten.
Precis här för en stund sedan fick jag ändå ivägskickat några grejer 
som legat och skavt som en sten i skon för att jag 
jag inte riktigt hittat enhetlig tid att koncentrera mig.
Idag har jag alltså hängt över tangentbordet sedan morgonkaffet och 
känner mig stel som en hundraåring och tom i skallen som en...blomkål.



Alltså tänker jag nu då unna mig tre datorfria dagar. 
Också datorfria från slösurfade och den biten.
Bara lägga ifrån mig den och göra annat.

Annat att göra finns nämligen! 
Lillungen, hörni, han tänker gå och bli myndig minsann så det skall bli
att sno ihop lite släktkalas.

Men innan vi är där är listan lång på saker jag borde hinna ha hunnit med.



Bland annat skall jag påbörja det enorma projektet att kratta trädgården.
Här finns nämligen ett och annat löv att samla ihop.

I år skall jag testa på en ny grej för att försnabba förmultningen av dem.

Jag har nämligen hela det här året gjort ny jord med Bokashi-metoden
där man tillför mikrober till sitt köksavfall som förvandlar mina matrester 
till mylla på ynka sex veckor! Och det har fungerat så himla bra! 

Och vilken mylla sedan.
Skall återkomma med ett eget inlägg om det.

Men nu har jag tänkt ta hjälp av dessa mikroorganismer för att sätta
fart på förmultningen av löv, gräsklipp och en hel del dåliga äpplen. 

Det är ju lite aktuellt i var och varannan trädgård just nu, så skall 
nog peta ihop lite inlägg om det med! 




Men lite datorstop tänkte jag testa på i dagarna tre tänkte jag.

Få se vad jag hinner uträtta när locket till macen är och förblir stängd.

*

Ja, förutom i morgon får då vill jag se Skavlan - och TV:n är upptagen
med annan kanal. 
Vi är inte helt samspelta med vad är värt att se på i den här familjen, nej...





ALLA DESSA NATIONALPARKER...


Det är ju så att de flesta vandringsleder börjar ungefär såhär. Precis där efter 
infotavlan om nationalparken så är utsikten denna.

Nästan oberoende av var och i vilken nationalpark man är.

Så på sitt sätt är de alla lika och ändå...så olika! 





Idag blev det så att grabben min och jag åkte iväg till Repovesi nationalpark.
Jag hade av andra orsaker vägarna lite ditåt, men även om man inte skulle ha det
så ligger inte Repovesi nationalpark speciellt långt ifrån oss som bor i huvudstadsregionen.
Ett par timmar med bil och man är där. 



Det fina med den här nationalparken, som jag ser det, är att den på något vis är som
en miniversion av Finlands natur i stort.
Här finns lite av allt. Stigen vi gick är bland de populäraste - med många mått mätt.




Det är en riktigt liten godbit faktiskt. Med sina 5 km är den inte för lång 
på något vis. Också mindre barn orkar gå den, även om den på sina platser 
är lite knepig med stenar och bara rötter. 

Lite upp och ner är stigen nog, och i slutet hörde vi några som sade att den
minsann känns längre än sina 5 kilometer.
Och på sitt sätt är det ju bra, för då har man fått upplevelser med sig.
Så tänker jag.




Redan en kilometer efter att man lämnat sin plåtkossa i parkeringsbåset kommer
det här emot. En hängbro på 50 meter ungefär och dryga tio meter upp i luften.

Låter lite ynka såhär när man skriver det, men för en lite höjdrädd varelse, som jag,
så är detta på fullaste allvar! 

Man VET ju att det skall mycket till att man skall trilla...och ändå.
Det är hisnande. 

Vare sig man gillar höjder eller inte. 
De förstnämnda kanske gillar det aningen mer - de senare överlever.

Jag och hunden hör till de sistnämnda.
Hunden vägrade gå ett steg på bron. Alls! 
 (jag betedde mig ändå aningen mer civiliserat).

Grabben fick bära hunden över.
Jag gick själv. Med en järndos av vilja.
Puh! 

Att någon stannade där mitt i, där bron gungade som mest (jo den gör det!)
och fotade och pekade och aaahhh...

...jag som bara typ "kom över med alla sinnen i behåll".

- Nämnde jag att jag är höjdrädd? 
- Aj jag gjorde det?





Nå, man hinner precis återfå pulsen till normala slag i minuten efter hängbron
 när nästa pulshöjare väntar på en. 

Dryga 200 trappsteg rakt upp för bergväggen.

I och för sig är jag tacksam för trappstegen, även om de är rätt många.
Att klättra upp för detta berg - utan trappor - hade nog blivit ogjort för höjdrädda mig.


Så ja, 200 trappsteg senare har man då tagit sig från vattennivån långt därnere upp hit. 


DEN känslan! 

Det här berget heter Olhavanvuori och är kanske det mest populära berg för klippklättrare.
På sina ställen stupar det 50 m rakt ner i sjön. 


Eftersom både jag och grabben tycker att utfärder i naturen utan kaffe, kakao och 
en smörgås är brutalt tråkigt så försöker vi se till att vi alltid har åtminstone något 
med oss i ryggsäcken som motiverar till en liten längre paus på något fint ställe. 

Denna gång stannade vi och åt vår medhavda lunch här.

Kan inte klaga på utsikten precis! 



När man vandrar så här på hösten så brukar det rätt så snabbt bli kallt
om man stannar upp en längre stund.

Vi var ju alla rätt varma efter vandringen såhär långt men efter en tid började det 
kännas kyligt att vara stilla.

Till och med Aida, som annars inte fryser i första taget, började huttra.
Å andra sidan - hon blev av med sin päls igår - så det är förståeligt.
Hon är en ras som behöver trimmas ett par gånger i året.
Det känns lite avigt att behöva göra det så här på hösten, men det behövs.

Och bättre nu än då än mitt i vintern...



Efter Ohavanvuori gick stigen upp och ner och ner och så upp och upp igen.

Det är verkligen inte någon speciellt tuff stig, men känns nog som mer än sina 5 km 
med alla upp-och ner-backar. 

Stigarna är både steniga och knotiga av trädrötter, så det går helt enkelt inte att vandra fort.

När man kommit ner till vattennivån igen går stigen en bra bit precis längs vattnet. 
Här ser man de där kantiga stenblocken som lossnat från berget ovanför...
då någon gång, för länge sedan.



På ett ställe har man bränt skogen, med vett och vilje alltså, för att på ett naturligt sätt
förnya skogen så som den förnyats under århundradets gång.
Inte som våra moderna skogar som förnyas genom avverkning och hyggen.

Också på det sättet är nationalparker så fantastiska.
Här möter vi också vår naturs historia i verkligheten.




Till slut, när man traskat sina 5 kilometer, kommer man till en grånåd brygga.
Och där är det bara att vänta på flotten.


Ja, just det ja....den funkar bara på muskelkraft. Din muskelkraft.
Om man mest jobbat med benen så här långt så får man ta i med armarna här.

Summasummarum:

Definitivt en stig att ta sig runt. Rekommenderar varmt! 

Tog för oss dryga två timmar med lunchpaus och måååånga stanna-upp-för-foto,
alltså verkligen inget tidsrace här inte! 

Bara njuta natur. Och lunch! 



När man börjar närma sig parkeringsplatsen syns Bron igen.

Undrar om jag någonsin blir bra på det här med höjder? 
Och hängbroar?





Men att ta mig ut i naturen på en tur när möjlighet ges, 
DET tänker jag fortsätta vara bra på. Också i fortsättningen! 

Kommer att ha annat program något veckoslut framöver nu, men åtminstone en tur till
vill jag hinna med innan det blir att nöja sig med korta, korta vinterdagar, halka och snö.



Ja...hmmm...när vi sakta sniglar oss fram på motorvägen mot Helsingfors så häller jag 
upp det sista kaffet som jag hade kvar i min termos och dricker det medan bilkön slingrar sig sakta, sakta framåt. Jag må säga att kaffet däruppe på bergets topp smakade bättre. 

Och det är inte bara det att det var lite varmare då.
Ni vet hur termosar är....?



STRÖMMINGSMARKNAD...


Jag gick hit när jag var barn, mina föräldrar gick här när de var barn, eller åtminstone unga vuxna, som barn var de mer "lande-bor". 
Mina barn har jag släpat hit när de var barn. 
Det är så med traditioner. Man får de med modersmjölken, som det heter. 
Helsingfors strömmingsmarknad kan med råge kallas
att ha tradition. Sedan 1743 har man årligen ordnat strömmingsmarknad
här i Helsingfors.


Jag höll på att missa hela marknaden i år, för det var först nu på marknadens sista dag som jag fick mig släpad dit. Stämde träff med utspridda familjemedlemmar och 
gick en sväng på marknaden.

Jag är personligen inte en stor vän av inlagd fisk, men där finns ju så mycket annat 
gott och fint att kolla på, och köpa hem om man så vill.



Känner mig nästan som hundra, fast jag bara är halvvägs än, men jag minns faktiskt
från min barndom att båtarna var av trä och doftade tjära.
Och jag var livrädd att dratta i havet när man skulle gå ner till båtarna där vid kajen.

Det ligger fortfarande i...den där känslan...tänk om jag ramlar i.

Så nja...fiskare skall jag inte bli. Inte i detta liv.







Och så...förutom traditionens kall är detta "must" på marknaden.

Stekta muikkor. Småfisk som steks hela, och ja man får lite blunda
för att inte möta alla blickar på tallriken...men gudomligt gött! 

Jag brukar äta en enorm tallrik nu och då. Flottigt värre och mitt 
muikk-behov brukar så vara tillfredställt för ett halvår eller så.

Här fick jag en vitlökssås med - inte tokigt alls! 




Så var det. Med årets strömmingsmarknad.

Vill någon läsa mer om marknadens historia så klicka

Resten av familjen fortsatte med bil och jag hoppade på kommunalt 
för att åka hem. 

Chauffören i bussen som jag skulle åka hem med fick inte bussens nummer att
synas framme i bussens "skyltfönster" - ja, ni vet? Jag har inte hundra koll på termerna här inte.

Innan vi skulle stiga på så gick han runt och frågade vilken buss vi skulle på och 
förklarade att tekniken strulade. Jag, och många andra, tänkte väl att chauffören bara 
kör på, men nej...han stannade vid så gott som varje hållplats,
steg ut ut bussen och hojtade vilket bussnumret var - ifall någon skulle med den bussen.

På knagglig finska (ja, han var utlänning) förklarade han att tekniken inte ville som 
han ville. Han stannade bussen för att hjälpa en dam som inte fick sitt busskort att fungera.

Jag vet inte...jag kanske är rysligt cynisk nu, men hade det varit en finsk chaufför
så hade hen nog bara kört på raka spåret och struntat i både eventuella passagerare på hållplatserna och tanter som inte riktigt behärskade tekniken. 
(de heller...;))

På något sätt blev jag vara glad. Fast min resa tog något lite längre tid än beräknat.



ETT PRIVILEGIUM...


Ja, jag har det! 

Att få bo såhär, med gammal trädgård och framför allt gamla äppelträd. 

I tiderna fanns här tiotals äppelträd, av olika sorter. Min svärfar körde 
äpplen med häst till försäljning till torgen i Helsingfors.

På sjuttiotalet gick jag i skola rätt nära här och pallade minsann ett 
och annat äpple här i trädgården. 
Föga anade jag då hur det skulle gå sedan.

Att jag årtionden senare skulle gå här och plocka äpplen, 
gå in i köket och koka sylt.




Numera finns det inte så många äppelträd kvar. De har åldrats och senast nu på
sommaren rämnade en äppelträds-åldring itu.

*

Jag plockar en korg med fallfrukt. De är inte perfekta i sitt utseende, men garanterat
ekologiska - vad nu lite sk*t och annat från närliggande vägar, men ändå:

Närodlat, så närodlat det kan bli. 

Och så finns det en alldeles fantastiskt känsla i det här att få gå ut i trädgården,
plocka sig en korg eller två. Koka sin egen sylt och 
känna hur den söta, präktiga husmodern i en växer till sig lite grann,
får rosiga kinder av värmen från grytorna och minsann om hon 
inte blir lite nostalgisk på kuppen.



Minns när man själv var barn och fönstren immade igen när det kokades sylt.
Och man satt där vid köksbordet och drog in doften av
äpple, kanel, socker.

Jag gör precis som då. På samma sätt.

Fast fönstren immar inte riktigt lika mycket, burkarna är färre 
och så har jag också i ingefära.

Det hade man inte då.

*

Senare på kvällen gick jag ännu en sväng i trädgården. Det hade börjat skymma ordentligt,
det är höst på allvar nu. Jag frös om händerna.

Kunde inte låta bli att klappa den grova barken på äppelträdets stam och
liksom tacka för sylten. Tänkte att här har den stått i snart ett sekel och levererat 
frukt i varierande mängd år, efter år, efter år. 

Barken känns varm och livskraftig under mina fingrar
och jag känner mig tacksam. 



EN SVAG NYANS AV HÖST...


Senast jag var på stugan så förberedde jag mina höstkrukor med mylla och kompost.
Där lämnade jag dem under tallarna för att vänta på den stunden när jag kände att det var okej 
att ge terrassen en höst- (och vinterlook). 

Eftersom jag alldeles tydligt känner att jag, på många plan faktiskt, är på
väg mot en mer sparsmakad...stil? livstil? nåt-sådant?...
så blev det att silvergirland (Calocephalus) var den planta som skulle bli min höstplantering i år.

Inte som man ofta tänker den som en utfyllnadsväxt, utan helt i ensam majestät.



Jag tänker att den passar ganska bra här ute i skärgården som i sig ju är 
lite sparsmakad och dämpad. Tänker vidare att den nog blir 
bara snyggare bara det blir lite mer frostnupet i omgivningen.





Fyller några andra krukor med mossa och renlav på toppen.
Jag väljer att inte rensa bort barren - de hör liksom till här ute i skogen.
(Och dessutom skulle jag få göra det varje gång jag kommer hit, 
så ja...tallbarr hör till designen. Säger vi! 



Gärna vill jag ju ändå ha någon liten grej som sticker ut.
Men, igen; sparsmakat så det passar till naturen omkring.
Det här är min stora sommarblomskruka som nu får vänta på en ny plantering
nästa vår, och tills dess få vara boställe för spindelvävstaklök 
(Sempervivum arachnoideum) inbäddad i renlav. 

Silvergirlanden vill ju gärna ha tillgång till vatten så länge det är plusgrader.

Och nu vill jag passa på att komma med ett tips, som jag säker delat med förr, men
tål att upprepas, för det bara är så bra.
Utan det här kunde jag inte ha sommarblommor i kruka på två ställen
sommaren igenom. 
Inte heller höstplanteringar. Också de vill ha sin lämpliga dos fukt.
Regn från skyn i lagom mängd är som känt inget att lita på...




Så här mitt knep:

Blumat heter det och finns att beställa på nätet. Jag har nu använt mig av det i sex år
och funkat finfint! Mycket enkel att använda, man klämmer ner en keramisk "morot" 
i myllan som släpper ut den mängd vatten som behövs. Mindre om det regnat, mer
om det är torrt. Andra änden doppar jag i en kanna, eller något annat kärl som 
jag tycker passar till krukorna. Och får ett synnerligen "osynligt" bevattningssystem.

Som sköter jobbet då jag är på annan ort.
Perfekt för mig. 



Så här ser de ut, när de inte är nedstuckna i krukor och kannor.

Hur många behövs?

Tja, beroende på växt skulle jag naturligtvis vilja säga, men min riktigt stora kruka med 
samplantering av (3)plättar-på-tråd, (3) jätteverbena och (1) alunrot i sydläge
klarade sig jättebra med tre 'Blumater'.
Allt frodades och mådde - hela sommaren.

*

Nix - inget betalt reklaminlägg inte. Jag vill bara dela med mig av det här
för det är så bra! Enkelt, simpelt - och funkar! 

*

Men i övrigt ja; ett sådant underbart veckoslut att skrota på stugan på.
Storm och sol och brasa och promenader och Lillungens goa sällskap.




Och bara det där att få vara därute vid havet.
Och ha den här vyn vid morgonkaffet. 

Samtidigt som jag formligen älskar hösten så finns vemodet ju där lurandes bakom hörnet.

Plog efter plog av tranor i tusental (ja, faktiskt!) seglade förbi.
Ljudet av dem hördes långt innan de syntes på himlen. 



Kan bara instämma med Lillungen som sade;

- Kan det bara inte liksom stanna nu och vara såhär en längre tid? Och så skulle det 
börja bli vår igen.

Jag skulle också vilja ha mer av det här. 
Så som det är just nu.