STRÖMMINGSMARKNAD...

Jag gick hit när jag var barn, mina föräldrar gick här när de var barn, eller åtminstone unga vuxna, som barn var de mer "lande-bor". 

Mina barn har jag släpat hit när de var barn. 

Det är så med traditioner. Man får de med modersmjölken, som det heter. 

Helsingfors strömmingsmarknad kan med råge kallas

att ha tradition. Sedan 1743 har man årligen ordnat strömmingsmarknad

här i Helsingfors.

Jag höll på att missa hela marknaden i år, för det var först nu på marknadens sista dag som jag fick mig släpad dit. Stämde träff med utspridda familjemedlemmar och 

gick en sväng på marknaden.

Jag är personligen inte en stor vän av inlagd fisk, men där finns ju så mycket annat 

gott och fint att kolla på, och köpa hem om man så vill.

Känner mig nästan som hundra, fast jag bara är halvvägs än, men jag minns faktiskt

från min barndom att båtarna var av trä och doftade tjära.

Och jag var livrädd att dratta i havet när man skulle gå ner till båtarna där vid kajen.

Det ligger fortfarande i...den där känslan...tänk om jag ramlar i.

Så nja...fiskare skall jag inte bli. Inte i detta liv.

Och så...förutom traditionens kall är detta "must" på marknaden.

Stekta muikkor. Småfisk som steks hela, och ja man får lite blunda

för att inte möta alla blickar på tallriken...men gudomligt gött! 

Jag brukar äta en enorm tallrik nu och då. Flottigt värre och mitt 

muikk-behov brukar så vara tillfredställt för ett halvår eller så.

Här fick jag en vitlökssås med - inte tokigt alls! 

Så var det. Med årets strömmingsmarknad.

Vill någon läsa mer om marknadens historia så klicka

HÄR

Resten av familjen fortsatte med bil och jag hoppade på kommunalt 

för att åka hem. 

Chauffören i bussen som jag skulle åka hem med fick inte bussens nummer att

synas framme i bussens "skyltfönster" - ja, ni vet? Jag har inte hundra koll på termerna här inte.

Innan vi skulle stiga på så gick han runt och frågade vilken buss vi skulle på och 

förklarade att tekniken strulade. Jag, och många andra, tänkte väl att chauffören bara 

kör på, men nej...han stannade vid så gott som varje hållplats,

steg ut ut bussen och hojtade vilket bussnumret var - ifall någon skulle med den bussen.

På knagglig finska (ja, han var utlänning) förklarade han att tekniken inte ville som 

han ville. Han stannade bussen för att hjälpa en dam som inte fick sitt busskort att fungera.

Jag vet inte...jag kanske är rysligt cynisk nu, men hade det varit en finsk chaufför

så hade hen nog bara kört på raka spåret och struntat i både eventuella passagerare på hållplatserna och tanter som inte riktigt behärskade tekniken. 

(de heller...;))

På något sätt blev jag vara glad. Fast min resa tog något lite längre tid än beräknat.

ETT PRIVILEGIUM...

Ja, jag har det! 

Att få bo såhär, med gammal trädgård och framför allt gamla äppelträd. 

I tiderna fanns här tiotals äppelträd, av olika sorter. Min svärfar körde 

äpplen med häst till försäljning till torgen i Helsingfors.

På sjuttiotalet gick jag i skola rätt nära här och pallade minsann ett 

och annat äpple här i trädgården. 

Föga anade jag då hur det skulle gå sedan.

Att jag årtionden senare skulle gå här och plocka äpplen, 

gå in i köket och koka sylt.

Numera finns det inte så många äppelträd kvar. De har åldrats och senast nu på

sommaren rämnade en äppelträds-åldring itu.

*

Jag plockar en korg med fallfrukt. De är inte perfekta i sitt utseende, men garanterat

ekologiska - vad nu lite sk*t och annat från närliggande vägar, men ändå:

Närodlat, så närodlat det kan bli. 

Och så finns det en alldeles fantastiskt känsla i det här att få gå ut i trädgården,

plocka sig en korg eller två. Koka sin egen sylt och 

känna hur den söta, präktiga husmodern i en växer till sig lite grann,

får rosiga kinder av värmen från grytorna och minsann om hon 

inte blir lite nostalgisk på kuppen.

Minns när man själv var barn och fönstren immade igen när det kokades sylt.

Och man satt där vid köksbordet och drog in doften av

äpple, kanel, socker.

Jag gör precis som då. På samma sätt.

Fast fönstren immar inte riktigt lika mycket, burkarna är färre 

och så har jag också i ingefära.

Det hade man inte då.

*

Senare på kvällen gick jag ännu en sväng i trädgården. Det hade börjat skymma ordentligt,

det är höst på allvar nu. Jag frös om händerna.

Kunde inte låta bli att klappa den grova barken på äppelträdets stam och

liksom tacka för sylten. Tänkte att här har den stått i snart ett sekel och levererat 

frukt i varierande mängd år, efter år, efter år. 

Barken känns varm och livskraftig under mina fingrar

och jag känner mig tacksam. 

EN SVAG NYANS AV HÖST...

Senast jag var på stugan så förberedde jag mina höstkrukor med mylla och kompost.

Där lämnade jag dem under tallarna för att vänta på den stunden när jag kände att det var okej 

att ge terrassen en höst- (och vinterlook). 

Eftersom jag alldeles tydligt känner att jag, på många plan faktiskt, är på

väg mot en mer sparsmakad...stil? livstil? nåt-sådant?...

så blev det att silvergirland (Calocephalus) var den planta som skulle bli min höstplantering i år.

Inte som man ofta tänker den som en utfyllnadsväxt, utan helt i ensam majestät.

Jag tänker att den passar ganska bra här ute i skärgården som i sig ju är 

lite sparsmakad och dämpad. Tänker vidare att den nog blir 

bara snyggare bara det blir lite mer frostnupet i omgivningen.

Fyller några andra krukor med mossa och renlav på toppen.

Jag väljer att inte rensa bort barren - de hör liksom till här ute i skogen.

(Och dessutom skulle jag få göra det varje gång jag kommer hit, 

så ja...tallbarr hör till designen. Säger vi! 

Gärna vill jag ju ändå ha någon liten grej som sticker ut.

Men, igen; sparsmakat så det passar till naturen omkring.

Det här är min stora sommarblomskruka som nu får vänta på en ny plantering

nästa vår, och tills dess få vara boställe för spindelvävstaklök 

(Sempervivum arachnoideum) inbäddad i renlav. 

Silvergirlanden vill ju gärna ha tillgång till vatten så länge det är plusgrader.

Och nu vill jag passa på att komma med ett tips, som jag säker delat med förr, men

tål att upprepas, för det bara är så bra.

Utan det här kunde jag inte ha sommarblommor i kruka på två ställen

sommaren igenom. 

Inte heller höstplanteringar. Också de vill ha sin lämpliga dos fukt.

Regn från skyn i lagom mängd är som känt inget att lita på...

Så här mitt knep:

Blumat heter det och finns att beställa på nätet. Jag har nu använt mig av det i sex år

och funkat finfint! Mycket enkel att använda, man klämmer ner en keramisk "morot" 

i myllan som släpper ut den mängd vatten som behövs. Mindre om det regnat, mer

om det är torrt. Andra änden doppar jag i en kanna, eller något annat kärl som 

jag tycker passar till krukorna. Och får ett synnerligen "osynligt" bevattningssystem.

Som sköter jobbet då jag är på annan ort.

Perfekt för mig. 

Så här ser de ut, när de inte är nedstuckna i krukor och kannor.

Hur många behövs?

Tja, beroende på växt skulle jag naturligtvis vilja säga, men min riktigt stora kruka med 

samplantering av (3)plättar-på-tråd, (3) jätteverbena och (1) alunrot i sydläge

klarade sig jättebra med tre 'Blumater'.

Allt frodades och mådde - hela sommaren.

*

Nix - inget betalt reklaminlägg inte. Jag vill bara dela med mig av det här

för det är så bra! Enkelt, simpelt - och funkar! 

*

Men i övrigt ja; ett sådant underbart veckoslut att skrota på stugan på.

Storm och sol och brasa och promenader och Lillungens goa sällskap.

Och bara det där att få vara därute vid havet.

Och ha den här vyn vid morgonkaffet. 

Samtidigt som jag formligen älskar hösten så finns vemodet ju där lurandes bakom hörnet.

Plog efter plog av tranor i tusental (ja, faktiskt!) seglade förbi.

Ljudet av dem hördes långt innan de syntes på himlen. 

Kan bara instämma med Lillungen som sade;

- Kan det bara inte liksom stanna nu och vara såhär en längre tid? Och så skulle det 

börja bli vår igen.

Jag skulle också vilja ha mer av det här. 

Så som det är just nu.

EN DAG PÅ STUGAN...

Låter bilderna tala.

Ibland är det så med tystnad och ro. 

Orden blir överflödiga.

Idag skippar jag dem.

GODMORGON...

...från kottarnas rike.

Vinden ligger på, kraftigt. Solen skiner.

Mitt kaffe smakar annorlunda, det gör det alltid här. Måste vara vattnet.

Vattnet som kommer djupt inifrån urberget. Det smakar mer, lite vildare.

Så vill jag tro.

Det drar från dörren, den är inte så tät.

Det fräsande ljudet från vågorna när de vänder på 

sig innan de når stranden smyger sig in genom otäta fönster.

Jag vilar i det ljudet. 

Blundar och dricker mitt kaffe. Som smakar urberg.