SKRAKAR OCH DRIVVED...


...lämnar klipporna i skogen för någon dag då andra uppgifter pockar på uppmärksamhet.

Packar upp i stan och skriver mail, printar papper, antecknar och 
skriver to-do-listor. Kom ihåg! 
Ljudet av trafik väller in genom öppna fönster.
Jag är inte redo för effektivitet än, vill vara kvar i den där sköna
kravlösa tillvaron på klipporna.



Jag vet att jag kan återkomma, alldeles snart kan jag återkomma, 
och kanske just därför känns det så märkligt att jag reagerar så ändå starkt som jag gör.
Det är som om jag inte än är riktigt mättad på skärgårdshäng.



Skrakens ungar har vuxit till sig och är fortfarande åtta till antalet.
De var fler från början, men det brukar bli glesare i leden under sommaren, men 
nu har de varit åtta ett bra tag.

Undrar om jag någonsin tröttnar på att följa med familjeökningarna i viken.
Knappast! 

Det finns något trösterikt i denna cirkel av liv som återkommer varje år.
Samma sak, samma lunk, samma upprepning.
Och lika vackert varje gång. 
Det kvittar dem om det blev en Brexit, eller vem som vinner fotis-EM.

De bara är. Och gör som de alltid gjort.
Och så är det bra med det! 




Vid bryggan har en näve blåstång flutit i land och torkat i solen.
Det påminner mig om att jag i år minsann skall gå ut i viken och samla in 
tång att torka. Lite sent ute är jag (igen) för det skall visst göras i maj
eller juni, men då jag är tillbaka om någon dag, där är det 
First Thing To Do.

Jag lider själv av lindrig hypotyreos och just att käka alger med höga 
jodhalter kunde lätta på symptomen. 
Mina sköldkörtelvärden ligger precis i nederkant, 
med nöd och näppe inom "normala-skalan" så någon medicinering har jag inte, 
men att hjälpa till på naturlig väg kanske kunde fungera! 

Och så är det ju intressant att pröva något nytt!

Som havets ek.
'Quercus marina', som redan de gamla grek...romarna
kallade blåstången.

Det får bli sommarens nya smakupplevelse.




Men innan jag åter är där, så blir det lite 
fixande och grejande med än det ena, än det andra.
Praktiska ting att ta itu med.

Innan det blir lite dags att ta sig ut till klipporna igen
för en stund av...
...allt det fina sommaren har att erbjuda. 

Längtar redan nu, fast jag precis lämnade det.

Ja, ja...det är nu så det är! 







SKRAKAR OCH DRIVVED...


...lämnar klipporna i skogen för någon dag då andra uppgifter pockar på uppmärksamhet.

Packar upp i stan och skriver mail, printar papper, antecknar och 
skriver to-do-listor. Kom ihåg! 
Ljudet av trafik väller in genom öppna fönster.
Jag är inte redo för effektivitet än, vill vara kvar i den där sköna
kravlösa tillvaron på klipporna.



Jag vet att jag kan återkomma, alldeles snart kan jag återkomma, 
och kanske just därför känns det så märkligt att jag reagerar så ändå starkt som jag gör.
Det är som om jag inte än är riktigt mättad på skärgårdshäng.



Skrakens ungar har vuxit till sig och är fortfarande åtta till antalet.
De var fler från början, men det brukar bli glesare i leden under sommaren, men 
nu har de varit åtta ett bra tag.

Undrar om jag någonsin tröttnar på att följa med familjeökningarna i viken.
Knappast! 

Det finns något trösterikt i denna cirkel av liv som återkommer varje år.
Samma sak, samma lunk, samma upprepning.
Och lika vackert varje gång. 
Det kvittar dem om det blev en Brexit, eller vem som vinner fotis-EM.

De bara är. Och gör som de alltid gjort.
Och så är det bra med det! 




Vid bryggan har en näve blåstång flutit i land och torkat i solen.
Det påminner mig om att jag i år minsann skall gå ut i viken och samla in 
tång att torka. Lite sent ute är jag (igen) för det skall visst göras i maj
eller juni, men då jag är tillbaka om någon dag, där är det 
First Thing To Do.

Jag lider själv av lindrig hypotyreos och just att käka alger med höga 
jodhalter kunde lätta på symptomen. 
Mina sköldkörtelvärden ligger precis i nederkant, 
med nöd och näppe inom "normala-skalan" så någon medicinering har jag inte, 
men att hjälpa till på naturlig väg kanske kunde fungera! 

Och så är det ju intressant att pröva något nytt!

Som havets ek.
'Quercus marina', som redan de gamla grek...romarna
kallade blåstången.

Det får bli sommarens nya smakupplevelse.




Men innan jag åter är där, så blir det lite 
fixande och grejande med än det ena, än det andra.
Praktiska ting att ta itu med.

Innan det blir lite dags att ta sig ut till klipporna igen
för en stund av...
...allt det fina sommaren har att erbjuda. 

Längtar redan nu, fast jag precis lämnade det.

Ja, ja...det är nu så det är! 







KRÅK-CAJANDER...


Vänner och bekanta på Facebook vet redan att Cajander varit 
borta några dagar. 
Det var på morgonen innan jag åkte hit ut till stugan, som Cajander
syntes till sista gången.

Kråkan hade ju tagit lite längre och längre flygturer och
på nätterna visste vi inte längre var den sov.
Den behövde mindre och mindre serverad mat, så
det kan ju hända att det vilda i dess natur tog över.

Eller så tog naturen över på annat sätt.
Vi har i trädgården i stan en rävmamma som mager stryker omkring på nätterna
och faktum är att en halvvuxen, tam kråka int är ett alldeles för svårt
byte för den.

Det var ju aldrig min, eller vår, tanke att skydda Cajander från livet.
Vi ville ge den en chans till bara då boet rasat. 
Där hade den inte haft en chans. 

Hur som helst så är nog sommarberättelsen om Cajander nog slut här.
Vi kommer knappast att få veta vad som hänt, det är ju så.

Men det har varit lärorika och roliga stunder med den lilla kråkungen.





ZUCCHINISOPPA...


Tänkte bjuda på ett recept som är lika gott som det är enkelt.

Jag menar när har man liksom inte lök, vitlök och zucchini hemma?
Precis! Tänkte väl det.

Och bara sommaren lider mot skördetider så har alla de som odlat zucchini 
alltid zucchini hemma. Alltid! 

Den här soppan är i sin simpelhet väldigt god just så som den är.
Men det fina i kråksången här är att de som vill ha något "tuggigt" i sin soppa
så kan fylla på. 
Jag äter ju inte kött, men grabben min brukar steka upp lite hönsbitar och lägga i.
Ibland har vi i räkor. Och halloumiost.
Den är så mild i sig att den inte skär sig med andra smaker.

Men utan att babbla desto mer. 
Receptet:

1 gul lök
2-3 vitlöksklyftor 
Knappt kilo zucchini 
8 dl kyckling- eller grönsaksbuljong
salt och peppar

Finhacka lök och vitlök, fräs i rikligt med olja utan att det tar färg.
Låt den tärnade zucchinin fräsa med någon minut innan man 
häller buljongen över. Låt koka tills buljongen är riktigt mjuk, 
typ 10-15 minuter.

Mixa soppan.

Den här soppan blir härligt krämig som så, men 
om man vill lyxa till det så kan man ju alltid hälla i den där
skvätten grädde om man vill.

Och tadaaa...mat blir inte enklare än såhär.

Och så dukar man upp och var och en fyller på
sin soppa med det man vill.

I min tallrik åkte det denna gång i lite 
överbliven tångkaviar. 

*

Som ett tips till enkel sommarmat när man helst inte står inne vid
spisen längre än de där 20 minuter det tar att snurra ihop den här soppan.

*

Ja just det ja,

så har vi svanfamiljen som visade upp sina ungar häromdagen.

Hur fina?!!!







EN NATTSUDDARE...


...på suddigt foto.

Det var precis innan jag skulle gå och lägga mig vid tolvtiden sådär.

Aida, min terrier, låg hopskrynklad i korgstolen mittemot, på andra sidan bordet.
Sommarnatten var just så där ljum och tyst och stilla som bara sommarnätter kan bli.

Plötsligt mer eller mindre gled Aida ner från stolen och försvann snabbt men ljudlöst i natten.

Redan då anande jag att hon sett eller hört något jag inte kan få mina sinnen att 
känna och märka. Mycket riktigt, så började det höra ett spottande och
fräsande, skällande och morrande från strandvassen.

När jag kom ner till buskaget märkte jag att Aida ställt grävlingen i ett hörn under granen
och lugnt stod ett stycke ifrån själv. Hon är ju en grythund och alldeles
tydligt hade något nedärvt satt igång inom henne. Hon visste precis vad hon 
skulle göra. 
Jag kallade henne till mig och beordrade "plats".

Lite överraskande lydde hon utan att blinka. Det hade jag kanske inte
riktigt trott med tanke på att hon just triggat upp sin jaktinstinkt.
Men där satt hon, okopplad, alldeles stilla medan jag knäppte av 
några suddiga bilder i nattmörkret. 

Grävlingen började sakta svänga sig och krypa ut bakvägen från 
bergsskärvan under granen dit Aida jagat in den.
När den sprang iväg kunde Aida inte hålla sig utan började
jaga, men efter ett rappt NEJ! från mig så stannade hon och kom 
tillbaka.

Det finns stunder då jag är riktigt stolt över min hund.
Och stunder då jag blir så imponerad av den där nedärvda 
"kunskapen" djur, också hundar, har att precis veta vad man skall
göra när läge är. Nu vet jag att hon inte "ryker ihop" utan 
ställer och inväntar order. 
Precis som man skall.