FRÅN SOMMARHETTA TILL VÅRKYLA...


...det går undan med väderbytena här.

När jag kom ut till stugan för ett par dagar sedan så var det världens värmebölja.
På håll började dock riktigt tuffa moln bygga upp sig.
Man behöver inte vara utbildad meteorolog för att inse att 
nu börjar det hända saker i sfärerna.

Och mycket riktigt. 
Fick dock en morgon med spegelblank vik innan nordanvinden började 
vråla på.



Tänker ofta; vart försvinner alla sjöfåglar när det börjar blåsa ordentliga vågor.
Väntar de ut blåsten i någon lugn vik, eller?
Sedan det började blåsa upp för ett drygt dygn sedan så har jag inte sett 
andra fåglar i viken än svanparet. 

Å andra sidan har också jag dragit mig inomhus.
Så full koll på viken har jag ju inte...




Äntligen fick jag till stånd att köpa lite kalkfärg jag med.
Hade redan för ett par år sedan testat på Annie Sloans kalkfärger, 
men tycker ännu mer om nyanserna i Jeanne D'arc Livings färgkarta.

Och att måla med kalkfärg är ju så där himmelens skoj.
Blir en matt fin yta, och om man inte är så petig med att 
penseldragen syns, så är det här nog den roligaste av målningar! 

Och så det där att det finns begränsat med nyanser, alla i en skön
lite disig, dämpad ton, ser jag mer som en fördel.
Man kan dock själv mixa ihop egna nyanser om man vill.
Även om jag har ett hyfsat välutvecklat färgsinne, så kan jag bli irriterad och 
lite förvirrad i en färgbutik där det finns tusen olika nyanser att välja mellan.
Jag vågar lova att det är en utmaning som få klarar av att välja just den där rätta 
tonen, kall eller varm nyans, mattheten...

...så om man, som jag gillar dämpade färgtoner, disiga nyanser och matt yta.
Då är kalkfärg riktigt rätt! 





Själv är jag lite inne i en turkos-period just nu.
Så ett par lampfötter, några lådfronter, 
ett litet utekök och en kvast fick en sväng av penseln.
Målningen är förresten mycket dryg. Man målar en hel del med en liten
burk målning. Och så täcker den bra på en gång på nästan alla material
Och sist men absolut inte minst...man slipper förarbetet nästan helt och hållet.
Bara att måla på! 

Tänk. Bara det!
Säger hon som avskyr att slipa och grundmåla.



På terassen mot söder, i fred för nordanvinden frodas lavendeln.
Känns som om sommaren skulle vara mer på gång än vad datumet i kalendern säger.
Men så har vi ju blivit lite bortskämda med medelhavsvärme.
Just därför känns Nordan lite...onödig! 

Sitter och lyssnar på väderleksrapporten och till och med i söder 
utlovas nattfrost.
Det är en dramatisk skillnad från dagar med nästan + 30 grader.

Här går man från att ha svettats i skuggan i den fladdrigaste  av sommarklänningar
till att dra på sig raggsockorna och tända en brasa i öppna spisen.

Nordlig försommar - allt är möjligt! 

SPARSMAKAT...


...på stugan.

Jag är knappast ensam om den där lusten att ha sommarblommor på stugan.
Och inte heller ensam om att ha en önskan att hålla kvar den naturliga 
skogs- och skärgårdskänslan och liksom inte låta sommarblommorna 
ta över för mycket.

Det är nästan en utmaning att gå till plantbutiken för att hitta
de där blommorna som inte sticker ut och inte skriker färger 
med hög röst och full frenesi.

Men jag hittar.








Bland annat min stora, stora favorit jätteverbenan
som inte så många förstår att plocka i sin vagn.
Tänker stilla; ni skulle bara veta vilken fantastiskt växt ni missar! 

Hmmm...när jag står där i kön för att betala så inser jag att min 
korg med sommarblommor skiljer sig aningen från de flesta andras.
Det är mycket sparsmakat. 


Och alldeles lagom ute i skärgården, vid en murrig stuga
med skogen inpå knutarna och havet nästan intill trappan.

Jag är ju så där att jag tycker så om de dova nyanserna, 
att det är så mycket snyggare och finare än de där 
fyrverkerierna av färg.

Tänker att det finns en liten sanning i det där med;
Less IS more.


EN TERRIERS SKALL HAR TYSTNAT...


...

Ja, vi visste ju att den dagen var nära.
Och idag var dagen.
Nästan 16 år av nyfiket och glatt 
terrierliv har kommit till sin ände.

Atte tassar nu runt i hundhimlen utan smärtor och medicinering.

Atte kom till min bror som en två år gammal energiknippe.
Under många, många år var Atte min brors ständiga följeslagare.
När min bror blev sjuk och inte längre kunde ha Atte, kom det 
sig att Atte flyttade till mig.

Och redan en tid har jag, vi, märkt att hunden inte är okej.
Trots smärtmedicinering.

Nu blev de senaste dagarnas värmebölja för mycket.
Jag kände att jag inte ville utsätta Atte för en mycket varm
bilresa ut till stugan så han blev hemma hos gubben.

Idag ringde telefonen och beslutet skulle göras.
Atte var hos veterinären.
I tiderna när jag skaffade mitt första djur gjorde jag 
en helig "lag" för mig själv.
Inget av mina djur skulle någonsin behöva lida av
den orsaken att jag inte kunde släppa taget.

Att släppa taget gör alltid ont.
Men inte så ont som det gör hos djuret man håller kvar
av egoistiska skäl.

När smärtmedicin inte räcker. Då är det dags att säga adjö.

Adjö fina, fina Atte.

Sov gott - och tack för att du fanns!

För min bror och för mig.
För oss alla.




LAGOM TILL KVÄLLSSOLENS STRÅLAR...



Packade hund och kråka och kattkonvalescenten i bilen
och rattade genom sommarhetta och åskmuller.
Från rusningstrafik och motorvägar till
mindre och mindre sandvägar, och till slut in på den lilla skogsväg som tar mig till stugan.

Katten mår efter omständigheterna bra. 
Hon har smärtstillande medicinering på gång så
hon rör sig som vanligt. Bara svansen är ur funktion.
Men vi får följa upp det hela hur hon är då medicineringen trappas ner.
Liten! 


När jag kommer ut hit, så har det blivit att man lagt till med en och annan 
rutin, det har blivit så under årens lopp.
Oftast går jag en sväng längs stranden, det hör liksom till.
Satt mig på en sten för att se om jag kunde få en bild av skrakfamiljen.

Mamma-skrake betedde sig så där ovanligt oroligt.
Jagade ungarna ömsom upp på land, ömsom ner i vattnet igen.
Tänkte att det kunde knappast vara jag som förorsakade oron. Var så
långt ifrån. Och hunden, den var inte med denna gång. 
Inte konvalescent-katten heller. Och inte kråkan...*fniss*.

Men så såg jag hur något plaskade till ett stycke bakom skrakfamiljen.




En utter! 

Det har jag aldrig sett i viken förr.
Den dök och kom upp med en abborre. 
Lekte runt en stund, dök och försvann.

Senare på kvällen såg jag den en bit ut i viken.
Skön typ.





PÅ MÅNGA PLAN TACKSAM...


...över alla mina hårbollar som kommit och gått i mitt liv under en hel ränna av år.
Oftast har de varit både friska och rätt så olycks-obenägna vilket 
jag känner ytterligare en djup tacksamhet för. 

Medan jag var på arbetsresa och kombinerade den med att övernatta
på stugan några dagar så hände något Myrra.
När jag och lillungen kom hem kom hon minsann emot som hon alltid brukar 
men ändå något dämpad.
Jag märkte inte på direkten något annat än att hon var mindre kelig än hon brukade,
men tänkte inte så mycket på det. 
Mannen hade ju varit hemma så ensam hade hon då inte varit.

En minut senare hojtar lillungen till:

- Allt är inte okej med Myrra nu. 
Svansen bara hänger och hon verkar ha ont i ryggen.

Då såg jag det också. Allt var inte okej med Myrra. Inte närapå.

*

Slängde in väskor och kassar på verandan, ryckte upp datorn och 
kollade närmaste nattöppna veterinärjour.
Och så bar det iväg dit. 

Röntgen bekräftade det som jag redan anade. Svansen var bruten och 
det på ett riktigt knepigt ställe - ur kattens synvinkel.
Svansens kotor går ju en bra bit in mot bäckenet och ryggraden och
tyvärr var frakturen just där. 

Ett nytt besök hos en ortoped idag bekräftade nattens aningar.
Själva brottet är småknepigt (och rätt så dyrt) att operera. 
Och det stora problemet är inte 
själva frakturen utan det om olyckan också skadat nerverna som 
finns där, och om, så i vilken utsträckning?

Vad som hänt så vet vi ju inte.
Skadan tyder på att hon antingen fastnat någonstans och för att komma loss 
skadat sig. Små delar av pälsen har också lossnat på ett par ställen, 
vilket kan tyda på den sortens skada.
 Eller så har hon klättrat upp någonstans och tappat greppet, hasat okontrollerat ner
och skadat sig i fallet. De upprivna klorna skvallrar om något sådant.
Eller så har hon precis hunnit undan en bil, medan svansen inte gjort det
och svansens fraktur beror på det. 

Vi vet inte. Kan bara gissa.
Katten vet men den tiger.

*

Nu följer vi upp läget.
Kan hon hålla sig. Lyckas lilla- och stora lyckan?
Har nerverna tagit skada?
Eller är det "bara" en nasty svansfraktur?

Förmodligen kommer hon inte att få tillbaka vare sig känsel
eller rörelseförmåga i svansen, så en amputation av svansen
blir nog aktuellt om alla nervbanor och dess funktioner verkar okej.
Det vet vi inte än, återstår att se.

Så här är vi nu, delande samma korgstol. 
Katten med utsträckta ben och jag sittande på yttersta kanten.
Hon buffar mig sakta i armbågen då jag tittar på henne.
Jag smeker henne sakta i pannan och säger lite lotsas strängt:

- Nu om någonsin är det mycket på spel i ett litet skitlass - och dessutom helst på rätt plats.

Hoppas hon förstår vad jag menar.
Jag skulle inte vilja förlora henne än.
Hon är så jvla fin!

Min katta. 
Min Myrra. 
Henne som jag är så tacksam över.
Nu hoppas vi på det bästa.