EN TERRIERS SKALL HAR TYSTNAT...


...

Ja, vi visste ju att den dagen var nära.
Och idag var dagen.
Nästan 16 år av nyfiket och glatt 
terrierliv har kommit till sin ände.

Atte tassar nu runt i hundhimlen utan smärtor och medicinering.

Atte kom till min bror som en två år gammal energiknippe.
Under många, många år var Atte min brors ständiga följeslagare.
När min bror blev sjuk och inte längre kunde ha Atte, kom det 
sig att Atte flyttade till mig.

Och redan en tid har jag, vi, märkt att hunden inte är okej.
Trots smärtmedicinering.

Nu blev de senaste dagarnas värmebölja för mycket.
Jag kände att jag inte ville utsätta Atte för en mycket varm
bilresa ut till stugan så han blev hemma hos gubben.

Idag ringde telefonen och beslutet skulle göras.
Atte var hos veterinären.
I tiderna när jag skaffade mitt första djur gjorde jag 
en helig "lag" för mig själv.
Inget av mina djur skulle någonsin behöva lida av
den orsaken att jag inte kunde släppa taget.

Att släppa taget gör alltid ont.
Men inte så ont som det gör hos djuret man håller kvar
av egoistiska skäl.

När smärtmedicin inte räcker. Då är det dags att säga adjö.

Adjö fina, fina Atte.

Sov gott - och tack för att du fanns!

För min bror och för mig.
För oss alla.




LAGOM TILL KVÄLLSSOLENS STRÅLAR...



Packade hund och kråka och kattkonvalescenten i bilen
och rattade genom sommarhetta och åskmuller.
Från rusningstrafik och motorvägar till
mindre och mindre sandvägar, och till slut in på den lilla skogsväg som tar mig till stugan.

Katten mår efter omständigheterna bra. 
Hon har smärtstillande medicinering på gång så
hon rör sig som vanligt. Bara svansen är ur funktion.
Men vi får följa upp det hela hur hon är då medicineringen trappas ner.
Liten! 


När jag kommer ut hit, så har det blivit att man lagt till med en och annan 
rutin, det har blivit så under årens lopp.
Oftast går jag en sväng längs stranden, det hör liksom till.
Satt mig på en sten för att se om jag kunde få en bild av skrakfamiljen.

Mamma-skrake betedde sig så där ovanligt oroligt.
Jagade ungarna ömsom upp på land, ömsom ner i vattnet igen.
Tänkte att det kunde knappast vara jag som förorsakade oron. Var så
långt ifrån. Och hunden, den var inte med denna gång. 
Inte konvalescent-katten heller. Och inte kråkan...*fniss*.

Men så såg jag hur något plaskade till ett stycke bakom skrakfamiljen.




En utter! 

Det har jag aldrig sett i viken förr.
Den dök och kom upp med en abborre. 
Lekte runt en stund, dök och försvann.

Senare på kvällen såg jag den en bit ut i viken.
Skön typ.





PÅ MÅNGA PLAN TACKSAM...


...över alla mina hårbollar som kommit och gått i mitt liv under en hel ränna av år.
Oftast har de varit både friska och rätt så olycks-obenägna vilket 
jag känner ytterligare en djup tacksamhet för. 

Medan jag var på arbetsresa och kombinerade den med att övernatta
på stugan några dagar så hände något Myrra.
När jag och lillungen kom hem kom hon minsann emot som hon alltid brukar 
men ändå något dämpad.
Jag märkte inte på direkten något annat än att hon var mindre kelig än hon brukade,
men tänkte inte så mycket på det. 
Mannen hade ju varit hemma så ensam hade hon då inte varit.

En minut senare hojtar lillungen till:

- Allt är inte okej med Myrra nu. 
Svansen bara hänger och hon verkar ha ont i ryggen.

Då såg jag det också. Allt var inte okej med Myrra. Inte närapå.

*

Slängde in väskor och kassar på verandan, ryckte upp datorn och 
kollade närmaste nattöppna veterinärjour.
Och så bar det iväg dit. 

Röntgen bekräftade det som jag redan anade. Svansen var bruten och 
det på ett riktigt knepigt ställe - ur kattens synvinkel.
Svansens kotor går ju en bra bit in mot bäckenet och ryggraden och
tyvärr var frakturen just där. 

Ett nytt besök hos en ortoped idag bekräftade nattens aningar.
Själva brottet är småknepigt (och rätt så dyrt) att operera. 
Och det stora problemet är inte 
själva frakturen utan det om olyckan också skadat nerverna som 
finns där, och om, så i vilken utsträckning?

Vad som hänt så vet vi ju inte.
Skadan tyder på att hon antingen fastnat någonstans och för att komma loss 
skadat sig. Små delar av pälsen har också lossnat på ett par ställen, 
vilket kan tyda på den sortens skada.
 Eller så har hon klättrat upp någonstans och tappat greppet, hasat okontrollerat ner
och skadat sig i fallet. De upprivna klorna skvallrar om något sådant.
Eller så har hon precis hunnit undan en bil, medan svansen inte gjort det
och svansens fraktur beror på det. 

Vi vet inte. Kan bara gissa.
Katten vet men den tiger.

*

Nu följer vi upp läget.
Kan hon hålla sig. Lyckas lilla- och stora lyckan?
Har nerverna tagit skada?
Eller är det "bara" en nasty svansfraktur?

Förmodligen kommer hon inte att få tillbaka vare sig känsel
eller rörelseförmåga i svansen, så en amputation av svansen
blir nog aktuellt om alla nervbanor och dess funktioner verkar okej.
Det vet vi inte än, återstår att se.

Så här är vi nu, delande samma korgstol. 
Katten med utsträckta ben och jag sittande på yttersta kanten.
Hon buffar mig sakta i armbågen då jag tittar på henne.
Jag smeker henne sakta i pannan och säger lite lotsas strängt:

- Nu om någonsin är det mycket på spel i ett litet skitlass - och dessutom helst på rätt plats.

Hoppas hon förstår vad jag menar.
Jag skulle inte vilja förlora henne än.
Hon är så jvla fin!

Min katta. 
Min Myrra. 
Henne som jag är så tacksam över.
Nu hoppas vi på det bästa. 




ÖVERSVÄMMAS AV TYSTNAD...




Söndagsmorgon.

Jag vaknar av att en geting förirrat sig in i sovrummet. Det är inte så konstigt.
Här på stugan sover jag alltid med fönstren öppna på vid gavel ut mot havet.
Ligger och lyssnar. 

Fågelkvitter och tystnad.
Det kan vara så, på en och samma gång. 
Att det kan vara så tyst att det enda som hörs är småfåglarnas kvitter från 
skogen intill.

Känner hur min själ mår bra av att 
översvämmas av denna tystnad.



Stiger upp, det är kyligt i rummet, golvplankorna känns svala mot bara fötter.
Det är inte så konstigt, natten har varit sval. Än känns havets kylande verkan
här ute på klipporna. Drar snabbt på mig ett par mycket slitna collagebyxor , en noppig tröja och
sticker fötterna i ett par tovade tossor.

Kokar kaffe och sätter mig ute på klipporna och bara är.

Tänker att än är det inte dags för morgon dopp. 
Istället blir jag sittande en god stund och bara andas stilhet.
Blundar och tänker att det är här meditations ursprung är.
I just den här stunden. I den här tystnaden.
Jag behöver inte anstränga mig det minsta för att låta
tankarna flyta fritt, komma och gå, flyga in och ut i ett behagligt flöde.


Det känns skönt i kroppen efter gårdagens arbete att breda ut 
morsdagsgåvan, sandlasset. 
Lite styv i lederna är jag allt. Blir medveten om att jag
slarvat med min yoga en längre tid. 
Det blir så ibland. Man kommer in i en annan rytm i livet och 
så tar det sin tid innan alla delar liksom hittar tillbaka till sina platser.

Jag bestämmer mig här och nu att ge mig själv mer yoga igen.
Och längre promenader.

*

Och bättre kaffe.
Billigt, dåligt nescafé är ingen höjdare! 
Men det går. 
En söndagsmorgon vid havet där man 
får översvämmas av tystnad och 
själen blir matad av det den mår så bra av! 


BÄSTA VÄNNER...


...jag är så omåttligt stolt över det fina lynnet som min hund har.
Jag kan inte säga annat! 
Med stoiskt lugn har hon tagit emot den nya varelsen i familjen.
Kanske till och mer lite mer än så. Hon har nog öppnat sin famn för en
som behöver värme och trygghet.

Skulle människorna vara lika varmhjärtade...




Cajander växer så det knakar - inte undra på med den mängden mat som han 
smäller i sig under en dag. 
Faktum är att han äter ungefär lika mycket som min hund och katt - tillsammans 
under en dag! 

Min respekt för fågelföräldrarnas mat-rally med mat till ungarna har tagit
helt nya dimensioner när jag får ha matburken till hands stup i kvarten.
Många frågar hur det är med nattvak? 
Men nej, han sover gott hela natten, så på det sättet känns 
det inte att det finns en baby i huset...fniss.



Men de här två alltså.
Oskiljaktiga är de.